Welcome to the Jungle

Idag har jag blivit påmind om hur viktigt det är att fundera över hur man formulerar sig skriftligt. Detta är inget nytt, jag tänker i stort sett dagligen på det. Dels genom att jag ser gräsliga exempel och dels genom att jag själv ska skriva något. Oftast lägger jag störst vikt vid detta när det är uppsatser, reflektioner och liknande som ska lämnas in till skolan. Då går det oftast bara av farten. Dels så vet jag (oftast) på vilket sätt jag i det sammanhanget ska formulera mig för att det dels ska bli korrekt och för att jag ska få fram mitt budskap men också dels för att jag vet vem som är mottagare (och vad denne förväntar sig).

I andra sammanhang är det betydlig svårare. Inte minst just precis här. Man skulle ju kunna säga att detta är en liten sida där man kanske inte skulle behöva lägga så stor vikt vid att allt ska vara korrekt och genomtänkt. Det är ju liksom inte det som är det primära syftet. Här har jag ju också friheten att faktiskt få tycka och skriva precis vad jag vill (inom mänskliga ramar och lagar givetvis…). Om man inte gillar det jag skriver så är det ju bara att sluta läsa. Eller? Ja, en del av mig tycker så. En annan del tycker precis tvärt om. För jag behöver ju inte ta konsekvenserna av i fall någon blir arg/upprörd/besviken (detta tycker jag visserligen att jag minimerar risken för genom att inte hänga ut folk med vare sig namn eller bild) på annat sätt än att de slutar läsa och kanske säger upp bekantskapen med mig. Vilket ju i och för sig vore tråkigt.

Och samtidigt som jag hävdar min rätt att uttrycka mina åsikter tampas jag också med ett annat dilemma. Min avsikt är aldrig att skriva för att såra eller trampa någon på tårna. Problemet är dock att jag aldrig kan veta hur den som läser uppfattar min text. De efterenheter och den bakgrund läsaren har påverkar deras tolkning av mina ord. Det är verkligen en svår balansgång.

Men, detta innebär inte att jag kommer att sluta formulera mina åsikter. Det innebär dock att jag behöver bli bättre på att tänka efter före, som det så fint heter. Kanske borde vi alla göra det lite oftare?

Man skulle kunna säga att jag sagt att ”nu är sista tentan inlämnad” ganska många gånger nu. Men nu ÄR den sista inlämnad. På riktigt. Det känns skönt men som vanligt blir jag trött på mig själv för att jag aldrig kan nöja mig med ”good enough”. Jag vill att det ska vara perfekt och det blev inte riktigt så där superperfekt känner jag utan bara helt okej. Kanske är det något jag behöver träna på, att acceptera att det ibland räcker med ”helt okej”. Allt måste inte vara exemplariskt jämt. Man får sätta det i relation till verkligheten liksom…

Så, nu när detta är över (ni som deltagit och bett om att få läsa resultatet kommer att få det skickat när det blivit godkänt och klart) ska jag äntligen ta tag i den där bokserien som legat och dammat i garderoben sedan i vintras. Det ska bli najs!

A har bestämt att temat för eftermiddagen är smink. Länge och väl stod hon vid spegeln (under sång ”Jag är coolast, jag är coolast, jag är coooolast”) och under tiden fiskade hon kommentarer och komplimanger för sitt kreativa arbetande:

A: Visst blir det här bra?

Jag: Mmm. Jo.

A: Men det här då?

Jag: Jojo, verkligen snygga färger hörru…

Fem minuter senare…

A: Så nu är jag klar!

Jag: Ojoj, du tycker inte att det blev lite mycket kanske?

A: Det kan ALDRIG bli för mycket! Ska jag sminka dig nu?

Jobba jobba…

Slutresultatet

Det är mycket som barn nr.2 fostras in i från start till skillnad från nr.1…

Pappan var hygglig och köpte en gunga till N. Det uppskattades

Ja, jag sitter och funderar på detta med olika yrken och vissa måste ju verkligen vara mer otacksamma än andra?

På första plats måste ju ändå telefonförsäljare komma. Eller? Finns det någon som visar dessa (och då tänker jag främst på dessa säljare som försöker pracka på en diverse strumpabonnemang eller de som försöker sälja åtta pallar toapapper och 58 liter schampo till enskilda firmor) uppriktig tacksamhet för att de ringer mitt i middagen och aldrig ger sig? Det måste vara ett deprimerande jobb? Å andra sidan måste jag erkänna att jag hyser en viss beundran för de trevliga säljare som faktiskt finns och som accepterar ett nej men ändå önskar en trevlig kväll. Fantastiskt att man orkar. (Och på tal om sånt här. Alla ni som går och fotar er hos The studio, eller vad det heter, snälla sluta lämna mitt nummer. Jag orkar inte med dem mer…)

Jaha. Fler då? Hantverkare inom byggbranschen är väl en annan sorts yrkesgrupp som folk älskar att klaga på (kanske är jag partisk eftersom jag här hemma får höra så många fantastiskt roliga historier). För visst är det så att ALLA alltid kommer för sent, aldrig hör av sig, saltar fakturor, gör fuskjobb och fikar hela dagen lång?

Lärare (åter igen är jag partisk ja…). OMG. Värst av alla är väl ändå högstadielärarna. Eller? Totalt oförstående för dagens ungdom.

Alla typer av sjukvårdsyrken (av lägre status). En ständig slagpåse för brister inom vården. Att de dessutom har rätt så dåligt betalt är väl inte mer än rätt, skitsamma om de räddar livet på folk.

Busschaufför. Att de aldrig kan komma i tid! Inte heller kan de köra tillräckligt nära kanten så att man kan komma på…

Gynekolog. Är det nån som verkligen ser fram emot att lägga sig i stolen?

Biljettkontrollanter i kollektivtrafiken. Dessa måste ju om möjligt generera ännu fler suckar och muttrande än busschaufförerna?

–

Det måste finnas fler? Frågan är också vilka yrken man tycker är bra? Det får jag fundera på!

Hjälp vad det är varmt ute Man glömmer verkligen bort att det är maj… Jag undrar hur resten av sommaren blir? Tar den slut lagom till juli?

N, den lilla rackarungen, fortsätter att protestera mot sin förmiddagsvila. Trött så att ögonen ploppar ur är hon men sova ska hon icke! Detta ställer till problem för den studerande modern som väger varje sovande minut på guldvåg… Nåja. Den lilla studien lider mot sitt slut och är i princip klar (och det är detta jag ägnar mig åt i stället för att lapa sol nu när hon äntligen sover). Om jag så här vid sista tentan tog tillfället i akt och höll mig till angivet sidantal? Icke! Vem tar ni mig för?! Och vem hade kunnat tro att en så liten hög enkäter kunde generera så många skrivna sidor?

Det känns svinbra! Idag har jag skrivit på anställningsavtalet och jag är superpeppad.  Det är väldigt mycket som är nytt och väldigt mycket som kommer att ske första tiden så visst känns det lite nervöst också. Det är mycket kring organisationen som ännu inte är klart men det jag fått ta del av känns bra. Jag vet t.ex. ännu inte helt vilken sorts avdelning jag kommer att bli placerad på men om den preliminära planeringen kring det står sig blir jag mycket nöjd

A: Hur gör man fiskbullar?

Jag: Jaa… Man mosar fisk och rullar bollar.

A: Hur gör man köttbullar?

Jag: Men du, det tror jag att du vet va?

A: Jaa… Man mosar kött och rullar bollar?

Jag: Mmm. Precis.

A: Hur gör man sånna här ägg då (syftar på de hackade äggen i såsen) då? Nä, vänta, jag vet! Man mosar hönor!

Jaha jaha. Ytterligare ett steg mot vuxenlivet har klivits. Igår ringde rektorn och bokade tid för att skriva klart alla papper vilket kommer att ske på måndag. Jag hade räknat med att lönefrågan skulle förhandlas då men det hade inte hon tydligen. Även om jag verkligen är en sopa på det här med löneförhandling (och kanske är det inte så märkligt, jag har ju aldrig gjort det!) så får jag anse mig nöjd med resultatet. Visserligen bor jag i det här fallet vid Sveriges baksida men totalt uselt blev det ju inte heller. Det kändes också faktiskt rätt skönt att allt slit med alla kurser också sågs på med positiva ögon.

Så, vad ska jag göra när jag får min första löneutbetalning då? Kanske köpa en swift till N? Jag ska i alla fall köpa världens bästa vinterskor till vintern utan att behöva gräva i reahögarna i april året efter. För det är jag värd. Haha.

I bland hör jag ”Nä, vi säger inte förskola, det är ett så svårt ord för barnet att säga. Det är lättare att säga dagis!” Okidoki. Innebär detta att samtliga tungvrickarord så som t.ex. helikopter och paraply (vilka inte sällan ställer till problem för de små liven) regelrätt undviks tills barnet början grundskolan vid 7 år?

Etta annat argument är ”Nä, vi säger inte förskola. Det låter så hårt. Dagis låter gulligare!” Okidoki. Mig veterligen står det ingenstans i förskolans läroplan att förskolans främsta uppdrag är att vara gullig. Men visa mig gärna den delen om jag missat den så ska jag med glädje ta mig en ordentlig funderare över begreppet.

Och mer energi än så här tänker jag inte lägga på denna fråga idag! Trevlig helg på er gott folk!

Jaja, jag ska inte vara bitter hela dagen. Om en liten stund ska det yngre barnet parkeras i sin vagn ute och jag ska kika en stund på tentan. Jag är i princip klar med bakgrund, syfte, metod och hela den där biten samt att jag har börjat granska enkäterna (inväntar ytterligare två så ännu görs inga slutsatser) och strukturerat upp svaren. Och det är SÅ roligt (och tänkvärt!) att läsa dem. I bland blir jag full i skratt av underbara kommentarer och skrattar gott en stund (fast jag vet att det inte bara ligger ironi bakom dem) vilket är mycket trevligt. Samtidigt är det så himla intressant att ta del av alla synpunkter och förslag, så jag är glad för att jag ändå till slut valde just det här ämnet (samt fick lite pepp för det!).

Hur ska jag klara mig utan det här i framtiden? Kan jag alls göra det? Jag har ju så mycket kvar att lära och göra! Jag vet att jag till hösten och under de följande närmsta åren kommer att ha häcken full av andra sorters tankar och arbetssätt. Men jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att detta inte är min sista tid bland kurser, högskolor och universitet. (Jaja, sucka du M, men jag vet att du kommer att vara nöjd när det är jag som sitter med påsar under ögonen i ett dammigt bibliotek och medverkar i Uppdrag Granskning )

Som motvikt till gårdagens präktiga inlägg om gnäll (är för sur för att ens orka länka och ni har ju så klart redan läst det!) ska jag idag, för att visa att även jag är mänsklig och ingen (nåja, i alla fall inte varje dag) übermännsika, själv gnälla.

Idag är jag sur och bitter. Detta på grund av frosten natten till igår (ja, jag grämer mig alltså fortfarande). Så, direkt till Dig Frosten: Tack så jävla mycket för att du mördade mina blommor och mina tomatplantor!!

A: Varför är mjölken så kall?

Jag: Jaa… Vad tror du?

A: För att korna är kalla och fryser.

För tillfället är följande saker roliga (tycker N alltså…):

• Lyfta på mattkanter och se vad som finns under (alt. lyfta upp hela mattan om den är av en mindre sort)
• Gräva ur jord ur blomkrukorna och äta upp den
• Äta på sladdar, kontakter, alla sorters skor samt stolar
• Bada. Nåde den som hoppar i badet utan att ta henne med!
• Gå ut. Som ett skott kommer hon krypandes och gör allt för att försöka smita ut så fort ytterdörren öppnas
• Hämta A på förskolan. SÅ mycket att titta på!
• Ställa sig upp vid de mest äventyrliga platserna (gärna där man riskerar att slå sig om man trillar)
• Se hur långt ut på kanten till mamma och pappas säng hon kan krypa innan hon trillar ner
• Putta öppna dörrar fram och tillbaka. Irritation uppstår när dörren råkar stängas (eller när någon förälder blir för nojig över att fingrarna ska klämmas och hon blir bortflyttad)
• Skjuta köksstolarna fram och tillbaka så att alla familjemedlemmar får Tinnitus

Alltså, jag fattar inte grejen? Vad blir bättre av det det? Eller, kanske är det så att man faktiskt inte är intresserad av någon förbättring/lösning på problemet utan helt enkelt finner själva gnällandet som ett nöje? När det dessutom går så långt att man enbart letar fel och brister för att liksom spä på och få ytterligare belägg för sitt missnöje tycker jag bara att det hela blir väldigt fånigt. Om jag är missnöjd med något finner jag inget som helst intresse i att gå runt och sura över det år in och år ut. Jag har två val; antingen accepterar jag att det är som det är och ”går vidare” eller så försöker jag göra något åt det.

Några exempel: Om jag är missnöjd över mitt försäkringsbolags villkor samt att de är sura och otrevliga i telefonen, ja då byter jag ju givetvis försäkringsbolag. Kanske går det inte över en natt, jag kanske måste vänta ett par månader för att avtalsperioden ska löpa ut men det är det ju värt i långa loppet. Eller? Om jag tycker att ICA har sunkig sallad, ja då går jag till Hemköp och köper sallad (eller ev. avstår sallad och tar tomat i stället eftersom jag generellt tycker att ICA är helt ok och för att jag inte orkar gå till Hemköp).

Ibland är det svårare. T.ex. om jag upplever problem med mina barns skola eller om det blir knas på en arbetsplats. Det är alltid svårt när det handlar om människor. Men ändå. Jag har svårt att se hur det kan vara hållbart i längden att inte synliggöra de ev. problem som finns. Själv uppskattar jag verkligen om någon säger ”Hey, du, jag tänkte på en grej…” i stället för att gå och vara smågrinig över något år efter år som det kanske finns en förklaring till. (Givetvis är det ju trevligt om det framförs på ett konstruktivt sätt…).

Jag undrar ofta vart vårt egna ansvar finns. Om jag aktivt väljer att placera mina barn i en Montessoriskola så får jag ju läsa på vad det verkligen handlar om. Jag kan ju inte i efterhand bli förvånad över pedagogiken i sig (hur den sedan genomförs är en helt annan sak som man självklart kan ha synpunkter på). Om jag söker plats för mina barn på ett föräldrakooperativ kan jag ju inte bli sedan bli förbannad på att det krävs ett visst engagemang från mig som förälder. Och om jag väljer att söka ett arbete på en Ur- och skurförskola får jag ju ta reda reda på om det verkligen är ett arbetssätt som passar mig. Samma sak när jag köper ett hus, en bil, en försäkring eller vad det nu än är. Och när det handlar om olika sorters tjänster kanske man bör läsa det finstilta också. För många gånger har vi inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

Och visst. Ibland är det inte så lätt att göra något åt problemen även om man vill. I glesbygden är det inte bara att byta jobb eller skola för det kanske inte finns några alternativ. (Frågan är ju visserligen då om det inte är än viktigare i så fall att försöka lösa problemen?) Kanske finns det ö.h.t. inga jobb och kanske är kön till den där skolan man vill ha fler år lång och då kan jag förstå om man till slut ger upp. Men om det finns valmöjligheter och lösningar, varför inte söka dessa i stället för att bara klaga?

Jaha, tänker ni nu då. Gnäller hon aldrig själv? Jo, visst gör jag det! Ofta! Vår vägförening är t.ex. en sån där grej jag sällan förstår mig på. Visst kan jag sucka, himla med ögonen och muttra över märkliga beslut. Men nu har jag valt att bo här och då får jag ju i slutändan ta att det för vad det är. Beslut (ibland märkliga sådana…) röstas igenom med hjälp av den demokrati som finns i föreningen. Jag kan gå dit, lägga min röst och säga att jag tycker att förslag X är helt galet, men sedan får jag acceptera att resultatet blir som det blir. Och om jag inte går dit alls och framför mina synpunkter har jag ju verkligen ingen rätt att sedan bli sur.

Så vad vill jag säga med detta då? Jo, klaga gärna. Men se problemen i förhållande till verkligheten/varan/tjänsten och fundera en stund över om du själv kan bidra till en förbättring innan missnöjet tar över hela livet…