Welcome to the Jungle

A ålar rytande runt på golvet eftersom hon är en ”dinosaurjur”. Så praktiskt. Kanske räcker det om jag slänger ut ett paket fläskkotletter på golvet vid middagstid?

Som fortsättning på inlägget innan… En pappa som tar ut ett par månaders föräldraledighet möts med stående ovationer. Han är en pappa som bryr sig, tar sitt ansvar och allt det där. Klart att han ska vara med sina barn. Halleluja, vilken karl. Men om han vill vara ledig längre än så då? Om han vill ha hela föräldraledigheten, låt oss säga i 1½ år. Är han fortfarande helt fantastisk då? Ser hans ev. arbetsgivare på detta med samma ögon, hur bemöts han av andra pappor, eller för den delen av mammor? Hmm.

Vissa saker upphör man aldrig att förundras över. Som t.ex. när jag berättar att jag fått jobb och börjar efter semestern. Den givna följdfrågan på detta är ju då: ”Åh, så roligt! Har ni fått förskoleplats till N då eller?” Jag svarar som det är att nej, det har vi inte. Då får jag nästan alltid ett höjt, bekymrat ögonbryn och motfrågan ”Men, hur ska ni göra DÅ då? Ska du gå ner i tid? Det har du ju rätt till vet du.” I bland får jag lust att säga att först ska jag stämma kommunen för att vi inte får en plats och därefter får jag sälja mina barn eftersom det tydligen inte finns nån som tar hand om dem. Men så kan man ju givetvis inte uttrycka sig, så jag brukar säga att deras pappa kommer att vara föräldraledig med dem. Då brukar det där ögonbrynet åka ner igen för att ge plats att åt det andra ögonbrynet och kommentaren: ”Jahaa… Vilken TUR att ni kan lösa det så.”

Ehh ja?

(För jodå, så länge man planerar i tid går det minsann visst att ha egen firma och vara föräldraledig. OCH pappa.)

A fyllde fem för ett par månader sedan och det känns som att det är nu det börjar på något vis. Jag vill inte påstå att allt fram tills nu har varit lätt, verkligen inte! Men det har varit på ett annat sätt. Hon har varit liten och ju mindre de är desto ”enklare” (i brist på bättre ord just nu) är det.

Nu börjar vägen mot att bli stor, på riktigt. Och det är banne mig inte lätt för nån tror jag. Det mesta ändras. Hennes ord och tankar, hennes relationer till kompisar… Det är inte längre bara viktigt att ha någon att leka med för stunden, utan det är kompisrelationen i sig som är det primära, på ett helt annat sätt än tidigare. Och det här med eget ansvar… Det är svårt i bland att göra avvägningen om hur mycket hon kan och vill egentligen.

Samtidigt är hon fortfarande liten och uttrycker just nu ett enormt behov av att vara liten. Självklart har detta också med N att göra. A ser och uttrycker fördelar i att vara liten, fördelar som jag givetvis tolkar som något helt annat. För just nu känns det som att det A behöver är egen tid med bara mig eller M. Och det är inte så lätt att ordna alla gånger, men vi får bli bättre på det. Och jag ser att hon tycker att det är svårt. För samtidigt som hon verkligen älskar N högt över allt så brottas hon också med en avundsjuka som hon verkligen inte vill visa.

Och det är både lätt och självklart att sitta här och se lösningen på dilemmat men det är inte alltid lika lätt att genomföra det i praktiken. Men vi får jobba på det.