Ingen orkar laga middag. Vi ska beställa pizza. Mamman is the boss och bestämmer att A ska ha en Hawaii. A håller med och tycker att det blir bra. En stund senare:
Jag: Ska du med får du sätta fart!
A: Japp, nu åker vi och hämtar den där kavajpizzan!
Jag: Kavaj? Hawaii älsking, Hawaii…
Här satt jag i morse och googlade efter siffror för Torslandas tillväxt och vips så kommer Torslandatidningen i brevlådan med en mycket lättsmält sammanställning på exakt detta 
Sammanträffande eller what?!
Dessvärre ligger artikeln inte publicerad så där lätt och smidigt men om ni är vansinnigt nyfikna (och det är ni va? 
) kan ni läsa här och bläddra fram till sidan 4 *fniss* Vad som beskrivs är att te.x. antalet barn i förskoleålder (1-5 år) ökat med 50% de senaste 10 åren. Se där ja. Vi kan också se att det är ungefär lika vanligt att vara 28 år som 74 82:orna ligger verkligen i underläge skulle man kunna säga
Okej, det är mycket skolprat nu. (Jag ska försöka klura ut nåt bättre tills i morgon ). Låt vara att det är Aftonbladet som är källan här, men det finns en poäng i en hel del av det som tas upp. Höjda lärarlöner och lärarlegitimationer i alla ära (för visst finns de lärare som har pinsamt dålig lön och variationen mellan kommunerna är ju ibland enorm), men jag vete 17 alltså om det är rätt väg att gå för att få bukt med hela problemet. Jag tror att det ligger djupare än så. (Ungefär som när man koncentrerar genusdebatten till att bara handla om kläder och bara barnen får ha könsneutrala kläder kommer hela problematiken att lösas).
Om det är nån gång som det hade varit extra intressant att vara student så är det under den kommande hösten. Från 1 juli gäller den nya läroplanen där förskollärares ansvar för det pedagogiska arbetet tydliggörs. Det hade varit oerhört intressant att se hur olika förskolor nu så smått måste upphäva den tysta överenskommelsen om lika ansvar och lika arbete trots olika utbildning och lön.
Det var inte bara de personliga skälen som gjorde att det dröjde ett tag innan det blev ytterligare ett barn här. När vi sökte förskoleplats till A 2007 fick vi vänta sex månader efter begärt datum innan vi fick en plats och nu står vi där igen. På sexmånadersdagen sattes lillasyster i kön och vi var väl medvetna om problematiken i denna kommun. Det går liksom inte att förlora en enda dag och hur ser utsikten inför hösten ut? Mörk, givetvis. Invånarantalet i denna stadsdel har inte minskat direkt. Det räcker med att titta ut genom fönstret så ser jag 400 nya bostäder som byggts under de senaste åren. Jag ser tyvärr inte lika många förskolor som rymmer alla de här ungarna.
Nu råkar det vara så att vi dels har f-penning kvar och dels så har vi M´s föräldrar inom ett par mils avstånd som är värda sin vikt i guld och som har erbjudit sig att ställa upp om det blir kris. Och det kommer det att bli. Men hur hade det varit om det inte hade varit så? Om vi hade varit tvungna att ta ut 7 dagar i veckan och inte haft några välvilliga släktingar som dessutom råkar vara pensionärer? Hade vi varit tvungna att singla slant om vem som skulle säga upp sig från jobbet? Skulle det bli jag, som precis fått en fast tjänst, eller skulle det bli M som trots allt drar in större kosing och dessutom har snäppet mer flexibel arbetstid? Skulle vi ha behövt fundera på om det vore bättre att sälja huset och flytta från Göteborg, trots att det är här vi båda har våra jobb?
Visst känns det en smula märkligt? Att man först, innan man ens kan reflektera över i fall fler barn är en god idé, måste ta hänsyn till ifall ungen får en förskoleplats?! Det är sorgligt. Tummen långt ner i in the big H för Göteborgs kommun.