Jodå, A skulle också vara med 
–
Och så kom jag på att två av alla dessa gröna bilder i stort format kan få liva upp en vägg i vardagsrummet uppe. Kanske dessa två (jo, man får ju justera färgerna först så de blir någorlunda lika)? Det känns verkligen som att jag har en hang up på grönt just nu…
Jag och N larvade oss en stund på ”puffen”
… nej, matchningen (kudde – bebis) är inte medvetet gjord
Ni som hängt med ett tag vet att det inte är mycket i min värld som är bara är antingen svart eller vitt. Det finns ofta två sidor av samma mynt. Dock finns det några saker som jag vägrar att acceptera. Barn som far illa i förskola/skola/fritids är ett exempel. Och de är nog ett par stycken dessvärre. Det finns också bara en enda sak som är värre än själva mobbningen, utsattheten, kränkningarna eller diskrimineringen. Och det är när lärare är fullt medvetna om problematiken men väljer att blunda. Jag blir vild och galen när jag hör om sånt här och jag kan för mitt liv inte förstå hur man som lärare, med det uppdrag och den utbildning man har (även om jag i det här fallet anser att den är bristfällig eftersom många inte ens kan skilja begreppen åt och se dem), stå och se på, alternativt skylla i från sig. Eller än värre, att mena att man får skylla sig själv eftersom man är lite märklig/udda/konstig… SKÄMS PÅ ER!
Jag vänder mig emot ett behavioristiskt synsätt där orsaken alltid går att finnas hos den enskilda individen, d.v.s. hos mobbaren själv. Ett målande exempel på detta är Jan Guillos bok Ondskan som jag tror att en del av er är bekanta med (om inte annat kanske ni har sett filmen). Och om man i det här fallet bortser från ytterliga samhälleliga faktorer som påverkar händelserna på internatskolan så kvarstår frågan: sker mobbningen (eller kamratuppfostran som den där kallas) enbart på grund av de individuella personernas egenskaper eller står hela skolsystemet och ser på, d.v.s. är en lika bidragande faktor till problemen? Nu är ju inte denna berättelse purfärsk och en hel del har förändrats sedan dess, men grundidéerna finns fortfarande kvar och jag är övertygad om att det finns långt många fler orsaker till att mobbning förekommer än de som går att finna hos enskilda individer med trasig uppväxt.
Så alla föräldrar till utsatta barn; försök orka lite till och försök att sätta er in i de lagar förskolan/skolan/fritids råder under och vilka skyldigheter de har. Det är banne mig inte lätt, men be om hjälp från annat håll i så fall!
Och alla lärare, oavsett vilken inriktning ni har; reflektera en stund över ert uppdrag. Det är inte bara en teoretisk kunskapsbas vi ska ge ungarna och skulle du verkligen kunna leva med att ett barn vill ta sitt liv för att du väljer att blunda?
I närheten av barnens farmor och farfar bor en snäll ”tant”. Nästan varje gång A har varit där kommer hon hem med en mindre samling spännande saker. Allt från plastvindruvor, leksaksrenar, kammar, spännen, väskor… Ja, småprylar alltså. Vid senaste vändan kom det med en liten bok hem vilken A ville att vi skulle läsa vid nattningen. Ok. Vi läser ju varje kväll så varför inte.
Det kan vara en god idé att ibland ögna igenom en bok innan så man har ett hum om vad den handlar om (då slipper man som jag, glatt i hågen en gång greppa ”Adjö Herr Muffin” i boklådan på jobbet och nära på storlipa mig genom hela samlingen…). Man skulle kunna tro att jag lärt mig av sånna misstag men tydligen inte.
Den här lilla boken heter ”Mias nya docka” är från 1967 och börjar så här: Mia var den olydigaste ungen på hela gatan, och ibland visste hennes föräldrar inte vad de skulle ta sig till med henne. När hon fyllde fem år, fick hon en stor, fin docka av sin mamma. När Mia hade lagt sig på kvällen , sa hon till dockan: ”Du får heta Sofi, och du ska vara snäll för annars kastar jag dig i soptunnan!” Och så somnade hon.
Moralkakorna haglar genom hela boken. Nu för tiden är de ju i alla fall lite dolda men här bara de sprutar ut och det är ju inte så våldsamt svårt att förstå hur en femårig flicka skulle bete sig på 60-talet (tvätta sig, dela med sig, inte säga ifrån, göra allt man blir tillsagd och inte sura). Thank you God att vi inte lever då…
Ja men hur slutar boken då? Självklart reder situationen ut sig (d.v.s. att lilla Mia lär sig en läxa!): …”Nej, nu stannar jag inte en dag till hos den här elaka, olydiga ungen!” sa Sofi. Hon skyndade sig ut och smällde igen dörren efter sig. Den lilla kattungen slank efter, för den ville minsann inte heller stanna kvar. Å, vad Mia grät! Men vad var detta! Mia satte sig yrvaket upp och stirrade på sängens fotända. Där satt ju Sofi och smålog vänligt mot henne, och där låg den lilla kattungen och snusade i sin korg. Hon hade bestämt drömt alltsammans! Mia beslöt sig på fläcken för att hon skulle bli en snäll och lydig flicka, för hon ville för allt i världen inte bli av med sin nya fina docka och sin söta lilla katt!
Så skönt att det ordnade sig
Ny vecka då ja. Hade tänkt åka en sväng till Lindex men det ekar ödsligt tomt på kontot och det regnar, så jag tror att vi hoppar det just idag.
A började dagen vid frukostbordet med ”jag väntar på att du ska gå nu så jag kan få lite lugn och ro”. Jättetrevlig dotter jag har va? Nåja, hon insåg nog att det inte var så himla trevligt sagt för en stund senare var hon så himla gullig och kramig. Gah, barn…
N har något emot mig (hon också, kanske man skulle tillägga?). Varje gång jag lägger henne på kvällen blir hon galen. Det tar evigheter att få henne att somna. Och då gör jag ingenting annorlunda är jag gjort förut. När M döremot gästspelar, för tillfället, vid nattningen går det alldeles utmärkt att somna som en klubbad. Resultatet av det? Att han får ta samtliga läggningar ett tag
Annars är N´s stora mission just nu att 1: klättra upp i soffan, 2: sätta sig ner från stående. Båda går lika dåligt.