Welcome to the Jungle

Ett styck stång och fyra styck burkar. Totalt 39:-

Jag fick för mig att jag skulle så vaxbönor. Sådde 12 frön. Ett grodde. Sådde 11 nya. 2 av dessa grodde. Sådde ytterligare 9. Ett kom upp.  Jag har provat att ha dem i det lilla växthuset och utanför. Jag har vattnat mycket, jag har vattnat lagom och jag har vattnat lite. Jag ger fan upp nu alltså. Och en av dem glömde jag att ta in här om kvällen så den blåste sönder. Så nu har jag 3 av 32. Känns så där måste jag säga.

Som vanligt måste hela ritualen (alla toalettbestyr + vattenintag) styras upp innan läggning. I kväll hittade inte A sin vanliga vattenmugg och valde en kaffekopp i plast i stället:

”Åh, se här mamma, jag dricker kaffe i stället för vatten i kväll. Norskt kaffe! Det kommer norskt kaffe ur kranen här på toaletten! Bra va?”

Fick ett infall och ringde till köadministrationen för förskoleplatserna. Vårt förstahandsalternativ är det enda som egentligen är aktuellt ur kösynpunkt. Och det är ju bra, eller hur man nu ska se det… N står på plats 77. Ungefär 65 av dessa har i dagarna erbjudits plats. Så nu kan vi inte göra annat än att hoppas att en så där 12-15 st av dessa tackar nej för då finns en minimal chans att hon får en plats. Och alternativet till detta är att vi pyttsar in någon annan förskola i sökningen (inte för att vi skulle få en plats där heller visserligen) men det går ju inte av praktiska skäl. Om det vill sig illa innebär detta att hon kommer att erbjudas en plats först i augusti NÄSTA år. Jag blir matt bara av tanken. Och det finns ju några f-dagar att ta ut men det är mycket begärt att svärföräldrarna ska ställa upp i ett helt år. Det känns inget vidare att be dem om det faktiskt.

Vidare har jag försökt förstå mig på Skolverkets nysläppta regler kring legitimationen men det gjorde mig fortfarande inte klokare. Just idag känner jag att allt inom förskoleämnet står mig upp i halsen. Enda positiva grejen är att det inte var något som helst krångel att ändra A´s plats till hösten, så fr.o.m. 15/8 går hon efter vårt behov.

Jaa… Det började med att jag fick pilla på grannens iPhone och nu ligger deras iPad här. Fasen också (och hur kan man låna ut en sån, jag trodde att den satt fastklistrad vid handen? Fast iofs fick de låna vår kaffebryggare i helgen och det är väl ungefär samma beroende). Jag känner mig en smula ha-nödig. Och nu när jag inte längre sitter och skriver en miljon sidor jämt känner jag inte heller det enorma behovet av att alltid ha ett ordbehandlingsprogram tillgängligt. Men jag vet inte. Jag får klura på det ett tag tror jag. Och börja jobba först kanske

Annars ska jag fortsätta med bildsorteringen idag. Det tog mig igår två timmar att bara gå igenom 2006 Nu har jag kommit till sommaren 2009 så det tar sig ju ändå. Och frågan är om jag ska göra en fotobok eller framkalla bilderna och klistra in i en snygg bok på det gamla hederliga viset? Jag känner att det finns för- och nackdelar med båda alternativen. Med en fotobok blir det snyggare och jag slipper klistrandet samtidigt som det (nog?) blir dyrare och jag måste pilla in bilderna och fyndiga bildtexter på en gång (och det är måååååååånga bilder).

I em ska jag försöka arrangera en tredje bild till det gröna temat på barnen. Fasen också. Jämt blir det problem. Jag ogillar jämna antal på bilder/tavlor och sånt där och då uppstår problem när man har ett jämt antal barn. Ska en få vara med fler gånger eller ska man jobba sig med att försöka ta ett på båda tillsammans? Den här gången ska jag ordna ett på dem tillsammans. Giv mig tålamod för detta någon…

Så sitter jag här igen och går igenom typ 45000 bilder för att hitta ett fåtal som ska framkallas. Ahhhhh. Jag blir galen. Men samtidigt är det ju roligt om det blir bra… Jag ska också en gång för alla sortera ut bilder till A´s egna lilla bok. I stället för ”mitt första år” blir det nog ”mina första fem år”. Så slapp är jag…

Kanske får de här sitta i sovrummet?

Japp. Idag har vi gått hela dagen i tron om att det varit mors dag. Detta krossades när M ringde sin mamma i kväll… Nåja, det var ju trevligt så länge det varade

Annars? Vi har varit på Ikea och det tar tar sig (bilder kommer så småningom)! Samtliga rum blir bättre och bättre Men självklart blir det felköp, det man vill ha finns inte o.s.v. Vi var nog där i fem timmar och blev bara ovänner två gånger. Måste vara något sorts rekord

Jag hade planerat att åka in till stan en sväng idag. Några småsaker stod på listan (en fikabody till N, kanske ett par skor till A, några linnen till mig?). Så jag satte mig på bussen och lagom till att jag slagit ner min lilla (stora?) rumpa klubbade huvudvärken ner mig. Aj aj. Jag tog mig ett varv runt Nordstan och gav sedan upp. Tanken på att jobba mig genom 50000 galna löpare samt ett antal moskédemonstranter kändes så där just idag.

Vad jag hade med mig i påsen på vägen hem? Ett rör Treo och en skakad cola. Dåligt resultat måste jag säga.

M övar sig på att vara föräldraledig och har tagit med sig båda barnen till Amhult. Underbart när huvudet trilskas. Jag tar mig ett paket snabbnudlar, en Treo och lägger mig en sväng tror jag.

Hur gick det till när Ullared blev coolt?

Jag fattar inte detta. När och hur?

I mina hemtrakter finns ett litet minivaruhus som heter Bloms. Ett Gekås i ett väldigt litet format. När vi var små/halvstora var det ju det mesta pinsamma som fanns. Att handla på Bloms, herregud… Sånt kunde liksom inte nämnas högt. Jag tvivlar dock på att Bloms har idag har samma status som Ullared, men ändå, konceptet är ju mer eller mindre det samma. Hur kan något gå från übernördigt till skitcoolt på så kort tid?

Det finns vissa saker som vi försöker slippa, eller på olika sätt komma undan här hemma. Några exempel:

* Diskmaskinen. Det är ju hur bra som helst med diskmaskin men det är ju vansinnigt jobbigt att plocka ur den. När disken är precis färdig kan man ju alltid skylla på att det är blött och att det måste torka först, men sedan finns ju egentligen ingen ursäkt. Dessutom travas disken på diskbänken i stora högar (för varför skulle man handdiska om man har diskmaskin?!) och man får plocka sina grejer direkt ur maskinen i stället för ur lådorna. När så någon väl har förbarmat sig över disken i maskinen och äntligen sorterat in allt i lådorna fylls maskinen snabbt av allt som stod på bänken. Man startar åbäket och det börjar om…

* Bära ut soppåsen. Det går alltid att knö ner lite till bara man slipper knyta ihop den (och i värsta fall diska behållaren om det ramlat ner gojs där) och gå de 20 långa metrarna till spotunnan.

*Kaffemaskinen. Det finns olika moment av jobbighet här. Minst jobbigt är att fylla på vatten. Det kan man ta liksom. Sedan blinkar knappen om att bönorna är slut rätt ofta. Detta är främst jobbigt eftersom man ignorerar blinkandet och trycker på kaffeknappen av bara farten, i ett naivt hopp om att det ska komma nåt ändå kanske? Men det gör det ju aldrig så då måste man stå där och muttra över att man ändå tryckte på den där knappen och inte bara fyllde på bönorna direkt. Här hör man också om bönorna är på väg att ta slut och om man har riktig tur är det först vid nästa kopp det behöver fyllas på. Då kan man låtsas som om man aldrig hört det där och lugnt låta nästa person sucka över problemet. Vidare måste spillfatet tömmas med jämna mellanrum och det är verkligen slitsamt. Det är nästan så att man struntar i kaffe om det meddelandet blinkar. Då måste man hälla ut sumpen (i den överfulla papperskorgen och kanske därmed vara tvungen att gå ut med påsen) och skölja rent fatet. Allra jobbigast är rengöringsprogrammet eller avkalkningen. Då måste man ta fram instruktionsboken och ägna en halvtimme åt det. En av dessa knappar lyser konstant på maskinen. Till slut är det någon som beslutar sig att göra det, bara för att slippa se den illröda lampan, och som på en given signal börjar den andra lysa så fort den första slocknat. Det är banne mig ett jobb det här med kaffe. Borde vi kanske börja dricka mer te i stället?

Jaha, två dagar i rad har vi ju varit seriösa och pratat om både skola  och föräldraledighet. Vad ska vi ägna oss åt idag då?

Jag kan meddela att sovrummet är färdigmålat (M tycker att det ser ut som en tandläkarmottagning). Det ska få vädra sig lite till, listena ska sättas fast och lite piff ska inhandlas. Sen då? Jag skulle en gång för alla vilja få klart barnens rum. De är ju i princip klara men sånna där små detaljer som att beställa foton till ramarna som legat och samlat damm i flera månader vore fint att få klart.

Vidare då? Huset ska målas om. Jag satt på Jotun igår kväll. Jätteskoj. Man kunde ladda upp en bild på sitt hus och måla om det Tror att det gick med inomhusbilder/färger med… Inte alls så dumt att få en skymt av hur det skulle kunna bli. Jaja, vi får väl se när det finns tid och ork för det.

A ålar rytande runt på golvet eftersom hon är en ”dinosaurjur”. Så praktiskt. Kanske räcker det om jag slänger ut ett paket fläskkotletter på golvet vid middagstid?

Som fortsättning på inlägget innan… En pappa som tar ut ett par månaders föräldraledighet möts med stående ovationer. Han är en pappa som bryr sig, tar sitt ansvar och allt det där. Klart att han ska vara med sina barn. Halleluja, vilken karl. Men om han vill vara ledig längre än så då? Om han vill ha hela föräldraledigheten, låt oss säga i 1½ år. Är han fortfarande helt fantastisk då? Ser hans ev. arbetsgivare på detta med samma ögon, hur bemöts han av andra pappor, eller för den delen av mammor? Hmm.

Vissa saker upphör man aldrig att förundras över. Som t.ex. när jag berättar att jag fått jobb och börjar efter semestern. Den givna följdfrågan på detta är ju då: ”Åh, så roligt! Har ni fått förskoleplats till N då eller?” Jag svarar som det är att nej, det har vi inte. Då får jag nästan alltid ett höjt, bekymrat ögonbryn och motfrågan ”Men, hur ska ni göra DÅ då? Ska du gå ner i tid? Det har du ju rätt till vet du.” I bland får jag lust att säga att först ska jag stämma kommunen för att vi inte får en plats och därefter får jag sälja mina barn eftersom det tydligen inte finns nån som tar hand om dem. Men så kan man ju givetvis inte uttrycka sig, så jag brukar säga att deras pappa kommer att vara föräldraledig med dem. Då brukar det där ögonbrynet åka ner igen för att ge plats att åt det andra ögonbrynet och kommentaren: ”Jahaa… Vilken TUR att ni kan lösa det så.”

Ehh ja?

(För jodå, så länge man planerar i tid går det minsann visst att ha egen firma och vara föräldraledig. OCH pappa.)

A fyllde fem för ett par månader sedan och det känns som att det är nu det börjar på något vis. Jag vill inte påstå att allt fram tills nu har varit lätt, verkligen inte! Men det har varit på ett annat sätt. Hon har varit liten och ju mindre de är desto ”enklare” (i brist på bättre ord just nu) är det.

Nu börjar vägen mot att bli stor, på riktigt. Och det är banne mig inte lätt för nån tror jag. Det mesta ändras. Hennes ord och tankar, hennes relationer till kompisar… Det är inte längre bara viktigt att ha någon att leka med för stunden, utan det är kompisrelationen i sig som är det primära, på ett helt annat sätt än tidigare. Och det här med eget ansvar… Det är svårt i bland att göra avvägningen om hur mycket hon kan och vill egentligen.

Samtidigt är hon fortfarande liten och uttrycker just nu ett enormt behov av att vara liten. Självklart har detta också med N att göra. A ser och uttrycker fördelar i att vara liten, fördelar som jag givetvis tolkar som något helt annat. För just nu känns det som att det A behöver är egen tid med bara mig eller M. Och det är inte så lätt att ordna alla gånger, men vi får bli bättre på det. Och jag ser att hon tycker att det är svårt. För samtidigt som hon verkligen älskar N högt över allt så brottas hon också med en avundsjuka som hon verkligen inte vill visa.

Och det är både lätt och självklart att sitta här och se lösningen på dilemmat men det är inte alltid lika lätt att genomföra det i praktiken. Men vi får jobba på det.