Ingen orkar laga middag. Vi ska beställa pizza. Mamman is the boss och bestämmer att A ska ha en Hawaii. A håller med och tycker att det blir bra. En stund senare:
Jag: Ska du med får du sätta fart!
A: Japp, nu åker vi och hämtar den där kavajpizzan!
Jag: Kavaj? Hawaii älsking, Hawaii…
Här satt jag i morse och googlade efter siffror för Torslandas tillväxt och vips så kommer Torslandatidningen i brevlådan med en mycket lättsmält sammanställning på exakt detta 
Sammanträffande eller what?!
Dessvärre ligger artikeln inte publicerad så där lätt och smidigt men om ni är vansinnigt nyfikna (och det är ni va? 
) kan ni läsa här och bläddra fram till sidan 4 *fniss* Vad som beskrivs är att te.x. antalet barn i förskoleålder (1-5 år) ökat med 50% de senaste 10 åren. Se där ja. Vi kan också se att det är ungefär lika vanligt att vara 28 år som 74 82:orna ligger verkligen i underläge skulle man kunna säga
Okej, det är mycket skolprat nu. (Jag ska försöka klura ut nåt bättre tills i morgon ). Låt vara att det är Aftonbladet som är källan här, men det finns en poäng i en hel del av det som tas upp. Höjda lärarlöner och lärarlegitimationer i alla ära (för visst finns de lärare som har pinsamt dålig lön och variationen mellan kommunerna är ju ibland enorm), men jag vete 17 alltså om det är rätt väg att gå för att få bukt med hela problemet. Jag tror att det ligger djupare än så. (Ungefär som när man koncentrerar genusdebatten till att bara handla om kläder och bara barnen får ha könsneutrala kläder kommer hela problematiken att lösas).
Om det är nån gång som det hade varit extra intressant att vara student så är det under den kommande hösten. Från 1 juli gäller den nya läroplanen där förskollärares ansvar för det pedagogiska arbetet tydliggörs. Det hade varit oerhört intressant att se hur olika förskolor nu så smått måste upphäva den tysta överenskommelsen om lika ansvar och lika arbete trots olika utbildning och lön.
Det var inte bara de personliga skälen som gjorde att det dröjde ett tag innan det blev ytterligare ett barn här. När vi sökte förskoleplats till A 2007 fick vi vänta sex månader efter begärt datum innan vi fick en plats och nu står vi där igen. På sexmånadersdagen sattes lillasyster i kön och vi var väl medvetna om problematiken i denna kommun. Det går liksom inte att förlora en enda dag och hur ser utsikten inför hösten ut? Mörk, givetvis. Invånarantalet i denna stadsdel har inte minskat direkt. Det räcker med att titta ut genom fönstret så ser jag 400 nya bostäder som byggts under de senaste åren. Jag ser tyvärr inte lika många förskolor som rymmer alla de här ungarna.
Nu råkar det vara så att vi dels har f-penning kvar och dels så har vi M´s föräldrar inom ett par mils avstånd som är värda sin vikt i guld och som har erbjudit sig att ställa upp om det blir kris. Och det kommer det att bli. Men hur hade det varit om det inte hade varit så? Om vi hade varit tvungna att ta ut 7 dagar i veckan och inte haft några välvilliga släktingar som dessutom råkar vara pensionärer? Hade vi varit tvungna att singla slant om vem som skulle säga upp sig från jobbet? Skulle det bli jag, som precis fått en fast tjänst, eller skulle det bli M som trots allt drar in större kosing och dessutom har snäppet mer flexibel arbetstid? Skulle vi ha behövt fundera på om det vore bättre att sälja huset och flytta från Göteborg, trots att det är här vi båda har våra jobb?
Visst känns det en smula märkligt? Att man först, innan man ens kan reflektera över i fall fler barn är en god idé, måste ta hänsyn till ifall ungen får en förskoleplats?! Det är sorgligt. Tummen långt ner i in the big H för Göteborgs kommun.
Jodå, A skulle också vara med
–
Och så kom jag på att två av alla dessa gröna bilder i stort format kan få liva upp en vägg i vardagsrummet uppe. Kanske dessa två (jo, man får ju justera färgerna först så de blir någorlunda lika)? Det känns verkligen som att jag har en hang up på grönt just nu…
Jag och N larvade oss en stund på ”puffen”
… nej, matchningen (kudde – bebis) är inte medvetet gjord
Ni som hängt med ett tag vet att det inte är mycket i min värld som är bara är antingen svart eller vitt. Det finns ofta två sidor av samma mynt. Dock finns det några saker som jag vägrar att acceptera. Barn som far illa i förskola/skola/fritids är ett exempel. Och de är nog ett par stycken dessvärre. Det finns också bara en enda sak som är värre än själva mobbningen, utsattheten, kränkningarna eller diskrimineringen. Och det är när lärare är fullt medvetna om problematiken men väljer att blunda. Jag blir vild och galen när jag hör om sånt här och jag kan för mitt liv inte förstå hur man som lärare, med det uppdrag och den utbildning man har (även om jag i det här fallet anser att den är bristfällig eftersom många inte ens kan skilja begreppen åt och se dem), stå och se på, alternativt skylla i från sig. Eller än värre, att mena att man får skylla sig själv eftersom man är lite märklig/udda/konstig… SKÄMS PÅ ER!
Jag vänder mig emot ett behavioristiskt synsätt där orsaken alltid går att finnas hos den enskilda individen, d.v.s. hos mobbaren själv. Ett målande exempel på detta är Jan Guillos bok Ondskan som jag tror att en del av er är bekanta med (om inte annat kanske ni har sett filmen). Och om man i det här fallet bortser från ytterliga samhälleliga faktorer som påverkar händelserna på internatskolan så kvarstår frågan: sker mobbningen (eller kamratuppfostran som den där kallas) enbart på grund av de individuella personernas egenskaper eller står hela skolsystemet och ser på, d.v.s. är en lika bidragande faktor till problemen? Nu är ju inte denna berättelse purfärsk och en hel del har förändrats sedan dess, men grundidéerna finns fortfarande kvar och jag är övertygad om att det finns långt många fler orsaker till att mobbning förekommer än de som går att finna hos enskilda individer med trasig uppväxt.
Så alla föräldrar till utsatta barn; försök orka lite till och försök att sätta er in i de lagar förskolan/skolan/fritids råder under och vilka skyldigheter de har. Det är banne mig inte lätt, men be om hjälp från annat håll i så fall!
Och alla lärare, oavsett vilken inriktning ni har; reflektera en stund över ert uppdrag. Det är inte bara en teoretisk kunskapsbas vi ska ge ungarna och skulle du verkligen kunna leva med att ett barn vill ta sitt liv för att du väljer att blunda?
I närheten av barnens farmor och farfar bor en snäll ”tant”. Nästan varje gång A har varit där kommer hon hem med en mindre samling spännande saker. Allt från plastvindruvor, leksaksrenar, kammar, spännen, väskor… Ja, småprylar alltså. Vid senaste vändan kom det med en liten bok hem vilken A ville att vi skulle läsa vid nattningen. Ok. Vi läser ju varje kväll så varför inte.
Det kan vara en god idé att ibland ögna igenom en bok innan så man har ett hum om vad den handlar om (då slipper man som jag, glatt i hågen en gång greppa ”Adjö Herr Muffin” i boklådan på jobbet och nära på storlipa mig genom hela samlingen…). Man skulle kunna tro att jag lärt mig av sånna misstag men tydligen inte.
Den här lilla boken heter ”Mias nya docka” är från 1967 och börjar så här: Mia var den olydigaste ungen på hela gatan, och ibland visste hennes föräldrar inte vad de skulle ta sig till med henne. När hon fyllde fem år, fick hon en stor, fin docka av sin mamma. När Mia hade lagt sig på kvällen , sa hon till dockan: ”Du får heta Sofi, och du ska vara snäll för annars kastar jag dig i soptunnan!” Och så somnade hon.
Moralkakorna haglar genom hela boken. Nu för tiden är de ju i alla fall lite dolda men här bara de sprutar ut och det är ju inte så våldsamt svårt att förstå hur en femårig flicka skulle bete sig på 60-talet (tvätta sig, dela med sig, inte säga ifrån, göra allt man blir tillsagd och inte sura). Thank you God att vi inte lever då…
Ja men hur slutar boken då? Självklart reder situationen ut sig (d.v.s. att lilla Mia lär sig en läxa!): …”Nej, nu stannar jag inte en dag till hos den här elaka, olydiga ungen!” sa Sofi. Hon skyndade sig ut och smällde igen dörren efter sig. Den lilla kattungen slank efter, för den ville minsann inte heller stanna kvar. Å, vad Mia grät! Men vad var detta! Mia satte sig yrvaket upp och stirrade på sängens fotända. Där satt ju Sofi och smålog vänligt mot henne, och där låg den lilla kattungen och snusade i sin korg. Hon hade bestämt drömt alltsammans! Mia beslöt sig på fläcken för att hon skulle bli en snäll och lydig flicka, för hon ville för allt i världen inte bli av med sin nya fina docka och sin söta lilla katt!
Så skönt att det ordnade sig
Ny vecka då ja. Hade tänkt åka en sväng till Lindex men det ekar ödsligt tomt på kontot och det regnar, så jag tror att vi hoppar det just idag.
A började dagen vid frukostbordet med ”jag väntar på att du ska gå nu så jag kan få lite lugn och ro”. Jättetrevlig dotter jag har va? Nåja, hon insåg nog att det inte var så himla trevligt sagt för en stund senare var hon så himla gullig och kramig. Gah, barn…
N har något emot mig (hon också, kanske man skulle tillägga?). Varje gång jag lägger henne på kvällen blir hon galen. Det tar evigheter att få henne att somna. Och då gör jag ingenting annorlunda är jag gjort förut. När M döremot gästspelar, för tillfället, vid nattningen går det alldeles utmärkt att somna som en klubbad. Resultatet av det? Att han får ta samtliga läggningar ett tag
Annars är N´s stora mission just nu att 1: klättra upp i soffan, 2: sätta sig ner från stående. Båda går lika dåligt.
Jo, i sovrummet har vi tre ”hål”. Man kan skymta ett av dem på bilden nedan:
Dessa ”hål” är ca 44x98xm. Inne i dem, upptill, sitter det lampor och under finns en bänkskiva. Frågan är nu alltså vad som ska finnas inuti dem. Vi var inne på foton ett tag men med tanke på fotoväggen i rummet utanför (samt att A ska ha en egen minivariant) känns det som att risken för att det ska bli lite för mycket är hög. Var också inne på någon sorts wallstickers för enkelhetens skull…
Om det är något jag verkligen tycker är fullkomligt gräsligt så är det alla dessa väggord man ser lite varstans. Speciellt de i stil med ”carpe diem”. Det är så präktigt så att jag kräks. Dock hade det varit roligt att göra en egen, helt otippad variant på detta. Förslag på text?
Lördagen tillbringades på Ica Maxi. Typ. Det tar evigheter för oss att komma igenom den affären. Men märkligt nog är det lätt tillfredsställande med sånna där storhandlingar. Många vuxenpoäng blir det.
Söndagen ägnades åt omvalet och målning av sovrummet.
Nog för att jag tycker att det är viktigt att använda sin rösträtt men A var nog den som tog det hela mest seriöst så vi fick leka val hela eftermiddagen…
Fast man skulle ju kunna undra om rösträkningen verkligen fungerade eftersom det var A som vann… Vilka reformer hon skulle genomföra? Att jag skulle städa mindre samt lägga N varje kväll…
N var inte den som var den och skulle självklart se till att det gick rätt till
Och så lite målning då… Från rött till vitt.
Och här sover vi för tillfället. Känns som om man är på läger…
Apropå inlägget innan…
A är ute och leker:
Jag: Du, jag tycker att det är bättre att du är på baksidan så att jag ser dig
A: Ja men jag klarar mig jättebra där framme!
Jag: Ja, det tror jag säkert men jag vill gärna kunna se dig ändå vet du…
A: Men Nisse håller koll på mig så det är inga problem!
(Nisse är en mjukiskanin…)
Hur galen jag blir på att barnet rätt så ofta måste argumentera om precis allt är det otroligt lyxigt att ha ett ”stort” barn. Det finns en hel hög med saker hon klarar själv. Vara ute (är det med en pålitlig kompis fixar de att cykla själva till förskolans gård och leka där) , fixa frukost/mellanmål, toaletten, starta TV´n själv på morgonen osv. Så hur tänkte vi egentligen när vi tyckte att vi skulle ha en bebis igen?!
–
Alltså, ni fattar att sista meningen är en smula ironisk va? (Men faktum kvarstår, det är skitbra att ha en femåring )
Det chattas på lärarförbundet.se om förskolans nya reformer. Fortfarande är det inte utrett om hur Skolverket kommer att definiera ”ett år” (ett års heltidsarbete före 1/7 2012 är det som gäller), blir det ett kalenderår eller ett läsår också i förskolan? Ingen vet. Har jag maximal otur kommer jag att behöva göra ett provår för att få min legitimation först 2013. För att det saknas en futtig månad. En månad jag inte kan göra något åt då det är minimal chans att bli anställd under semesterstängningen liksom… Det vore sorgligt. Nåja, det återstår att se vad som sker om detta.
–
Update: Samtidigt läser jag på skolverket.se att detta gäller de som får ut sitt examensbevis efter 1 juli 2011 (när fick jag mitt? nov 2010?).
Lite klarhet, BITTE!