Welcome to the Jungle

Ibland får man sig en tankeställare. Jag brukar ju babbla på om vikten av att våga vara sig själv, om att jag önskar att mina barn blir sjävständiga och vågar tro och lita på sig själva.

Och visst är det viktigt, men ibland får man nog hejda sig själv lite och inse att en del av processen i att hitta och bli sig själv ibland handlar om att faktiskt vara precis som alla andra för ett tag.

A har haft en hang-up på mockasiner länge, säkert i två år. Själv tycker jag att mockasiner är bland det fulaste som finns och har därför inte köpt några. Men här om dagen var vi på Lindex och A travade som alla andra gånger iväg och hittade ett par som hon kom med. Jag muttrade som vanligt någon lam ursäkt och bad henne hänga tillbaka dem. Men då tittade hon på mig, så där som bara hon kan göra och sa ”Men mamma, alla andra har ju sånna..!” Och jag blev helt ledsen i hela hjärtat. För någonstans kände jag hur det känns, att vara fem år och önska att man får det där som alla andra utom man själv har… Sen kände jag visserligen på samma gång ”Men herregud, har det redan börjat?!”

Vi åkte från Lindex utan mockasiner den dagen men idag när hon ändå var med M till jobbet bad jag honom köra förbi Lindex och låta henne välja ett par. Och gissa om det var en stolt och glad nästanfemåring som kom hem med sin påse! Det finns många andra tillfällen kvar att öva på det där med att vara unik.

(bild från lindex.se)

Jodå, jodå! Medan det lilla livet sov hann jag suga i mig 64 sidor i boken om Gösta. Och jag gillar Yvonne Hirdman, hon är lite så där skönt ironisk och bitsk mellan varven.

Dock får jag nog öva upp förmågan att kunna läsa (och förstå…) samtidigt som barnet är vaket. Det gick verkligen inget vidare, så tills vidare får jag och Gösta ta upp vår dejt i kväll igen. Om jag lyckas slita mig från mina Traderaavslut d.v.s.

Egentligen skulle jag ju ta tag i böckerna nu när jag lagt ut N i vagnen men jag fastnade i en tanke. Har ni tänkt på hur föränderligt livet är? Ja, det är klart att ni har det…

Ibland har man alla möjligheter i världen att förändra sin livssituation på ett ögonblick men lika ofta står man handfallen och kan bara se på medan livet förändrar sig självt. Är det inte både skrämmande och hur häftigt som helst?

Jag har läst Mia Skäringers bok. Den är så sann och befriande på något sätt att jag bara vill lägga mig ner och gråta en skvätt. Jag bor inte på en ö med fem barn men ack vad jag känner mig ändå i tankarna, samvetet och livet.

… skulle man kunna säga och sällan har vi väl tolkat det uttrycket mer bokstavligt än nu. Det finns tillfällen då jag tackar min lyckliga stjärna över att vi är två föräldrar i det här huset. När barnen har mag-/kräksjuka är ett. Sedan finns det de tillfällena jag svär över att den andre har åkt till jobbet och lämnar mig själv med eländet.

Igår natt fick vi byta täcke i den lilla sängen och pyjamas på barnet, vädra och starta tvättmaskinen kl.04.30 (thank you God att jag jag bor i hus med egen tvättmaskin…). Idag hann the dad åka till jobbet (och ta A med) innan N bestämde sig för att slita upp sin morsa ur sängen, 06.30. Denna gång fick bäddmadrass, lakan, snuttefilt och pyjamas åka in i maskinen. Barnet sanerades och stoppades så småningom ner i sin nybäddade säng för att sova en stund till. Och det är vid de här situationerna, när man har två händer för lite, som det hade varit skönt med ett extra par. Men det är onekligen värre när båda barnen håller på så egentligen ska jag inte klaga…

Lagom till att frukosten var uppäten kl.9.30 vankades nästa omgång. Så nu ligger tvätten på kö i tvättsugan.

Mellan tvättningarna och blöjbytena idag ska jag försöka ge mig på lite läsning. Det var verkligen längesen jag hade en heldag på det här viset (utan A som tar all uppmärksamhet) så jag har inget val egentligen.