Welcome to the Jungle

Jag bor i ett hus av årsmodell 2006. Det är M som har knåpat ihop det mesta på det. Ja, i alla fall allt utom ytterväggar, el- och rörjox. (Rätta mig kära du om jag har fel?). Fördelen med att man själv har byggt huset är att man vet var fusket finns, man slipper bli överraskad när man upptäcker att köksluckorna är fastsatta med tejp

Nåja. Som sagt, byggt 2006 och ser väl ut som därefter också. Ungefär som en IKEA-katalog. MEN. Finn ett fel i katalogen! Aha, just det. Dammet och stöket. Det ligger ständigt grejer överallt, dammråttorna leker förökningslekar under trappan, tvättkorgarna är alltid fulla, man hittar kaffekoppar lite varstans och trädgården ser ut som en byggarbetsplats. Trots att jag tycker att vi inte gör annat än plockar undan. Så det känns som om vårt hus skiljer sig en smula i alla fall från mängden. Färgvalet gjorde M och det får han själv stå för. Vårt hus brukar fungera som vägvisare för annat folk och det är ju praktiskt. Nu har färgen mattats av en del och förhoppningsvis orkar vi måla om åbäket nåt år.

Och visst, jag trivs bra här och idag har vi väl mötts någonstans på vägen vad gäller inredning och färg. När vi två träffades,  för ganska så exakt 8 år sen, skulle man verkligen kunna personifiera M med IKEA och mig själv med Erikshjälpen. Då bodde jag i världens (enligt mig själv) charmigaste 1:a á 25kvm. Jag hade ett kök som var stort nog för att rymma en röd klaffstol i plast, en skärbräda som bord och ett minimalt frysfack inuti kylen. Men det var smidigt, man kunde nå hela köket där inne I lägenhetens enda rum hade jag svarta gardiner med guldstjärnor, bambudrapperi mot ”köket” , en ärvd vinröd plyschsoffa, färgade ljusslingor i gardinstången, svarta sidenlakan, mängder med foton på väggarna, levande ljus i drakljusstakar, rökelse och musik på dygnet runt. En trappa ner bodde S och hon hade dammsugare (fattar ni vilken lyx!!) som jag fick äran att låna ibland. Dusch fanns på vinden och i källaren. Och den var helt ok faktiskt.

Hoho, jag kan riktigt höra vad M tänkte när han (IKEA-mannen som han var) klev in genom den dörren första gången och blev bjuden på kaffe från en minimal knallgul bryggare som med lite tur uppnådde en fisljummen bryggd Men någonstans var den där lägenheten mig själv personifierad för den jag var då (och kanske fortfarande är även om jag tappat bort så mycket av vad som var ”jag” då. Och jag har nog också blivit några år äldre ja…). Och det är verkligen inte lätt att kompromissa när man är så olika! Kanske är det också därför i aldrig blir klara med huset? Vi hinner ändra oss innan vi ens gjort klart. Köket har vi redan hunnit byta och kakla om t.ex. Men det är ju roligt att förnya sig med

Eftersom jag är ett typsikt lägenhetsbarn har jag sedan vi flyttade hit insett hur mycket som finns att göra med ett hus. Det tar aldrig någonsin slut. Och ovan som jag är måste jag medge att jag avskyr det stundtals. För vem tycker egentligen att det är roligt att olja altanen, rensa häcken, klippa gräset och allt det där? Och visst, det kan väl vara skoj nån gång eller två, men nä man väl rensat sig igenom häcken får man ju börja om från början! Men samtidigt så är det så otroligt skönt att bara kunna öppna dörren, släppa ut sina barn och känna hur gräset kittla under fötterna (ja, om man nu har klippt det d.v.s. ). Jag kan ställa ut N som nu har sovit ute varje dag de senaste tre månaderna lätt som en plätt.

Så ja, jag har det rätt så bra ändå. Även om M inte gillar svarta sidenlakan och bambudrapperi med pussmunnar på