Jag tror inte att jag har skrivit ner exakt hur det gick till när A skulle födas tidigare. Det är snart 5 år sedan och ibland spelar våra minnen spratt med oss. Men med hjälp av förlossningsjournalen och de minnen jag har ska jag försöka knåpa ihop en berättelse ändå. Dock får jag nog reservera mig mot vissa klockslag under dagen…
Måndag 060306 v.36+5
Kl.09.30
En helt vanlig måndag. M jobbar i Kungsbacka, byter inredning i en viss hamburgerrestaurang. Jag har varit uppe och gått på toaletten och har lagt mig i sängen igen. Varför gå upp om man inte måste liksom? Känner helt plötsligt att det blir blött. Väldigt blött. Gör ett panterhopp ur sängen (nåja, så likt en panter som det rimligtvis kan bli när man är relativt höggravid i alla fall…). Vattenläcka big time s.a.s. Och det fortsätter rinna… Ringer M: ”Du, det rinner vatten här…”
M: ”Ja men stäng av det då! Vart läcker det?!”
Jag: ”Ehh… Jag tror att vattnet har gått alltså!”
M: ”JAHA?! NU? Vad ska jag göra då? Åka hem?”
Jag: ”Hmm, nä jag vet inte. Jag får ringa förlossningen och kolla.”
Så jag ringer förlossningen på Mölndal:
Jag: ”Hej! Jo, jag tror det är så att vattnet har gått här..?”
BM: ”Jahaja. Vilken vecka är du i?”
Jag: 36+5
BM: Har värkarna börjat?
Jag: Nää…
BM: Ok. Men då får du göra så att du får åka till Östra och kolla upp det. Ta på dig en binda så de kan kolla om det är fostervatten.”
Jag ringer M igen och han får åka (och lämna det sjunkande skeppet typ, för vem bryr sig om att det ska födas barn?) hem. Han kommer hem och jag tvingar ner honom till närbutiken för att köpa bindor. Eftersom jag inte skulle föda barn på evigheter (och förstföderskor går ju dessutom alltid över tiden…) hade jag ingenting hemma. Vaddå BB-väska? Klurar på vad jag ska använda för trosor. Det får liksom inte plats nån binda i de vanliga… Tar bikinitrosorna (turkosa med den mycket passande texten ”Aloha!” på).
Vi kommer oss i väg till Östra (sittandes på en plastsäck för att inte slabba ner hela firmabilen…). M svär över parkeringsplatserna. Får möta en mycket otrevlig BM (detta var på samma ställe som man gör RUL, fatta att jag hade taskiga vibbar när vi var där på RUL med N sen…): ”Jaja, kom in då så får vi titta på dig” Får hoppa upp i en stol och två (lika sura båda två) klurar och funderar: ”Nääädu. Jag tror inte att det är något vatten som har gått! Om man ruckar på huvudet så här så ska det komma mer i så fall” Jag påpekar att det var en gigantisk ocean med vatten hemma och de kan ju alltid få kolla den där bindan? BM: Jaaa.. men vet du, vi kan ju inte vara säkra på att det är din! Jag tappar hakan hela vägen ner till golvet och kommer helt av mig (och detta är nog det enda jag verkligen ångrar under den dagen…). Hur som haver får jag order om att gå ut och sätta mig i caféet och vänta ett par timmar. Då kanske det skulle finnas tid för en CTG-koll.
Så vi tar vårt pick och pack och knallar ut. Hinner väl sitta där och sura en kvart kanske innan jag känner en smärta i ryggen som är helt obeskrivlig (givetvis en värk men jag hade ju ingen aning om hur det skulle kännas). Pang! Blir helt kräkfärdig och undrar om det ska vara så här, det gör ju f-n ont hela tiden? Klockan är då omkring 12-12.30. Stegar in igen och försöker hitta en BM bara för att få fråga nån. Ytterligare en sur sort meddelar att ”jag är minsann ensam här nu när det är lunch och jag har inte tid med sånt här!” Efter mycket om men får jag i alla fall på mig den där mojängen och de kollar värkarna. Men det var ingen fara på taket. Medan jag står där, flåsar och försöker hålla mig upprätt meddelar den sura att ”här har du numret till Mölndal. Ring dit om tre dagar så får du bli igångsatt. Jag tror inte att det kommer att födas någon bebis innan dess”. Nähänä. Bara att åka därifrån alltså.
Så vi släpar oss (mig) ut till bilen. Efter en stund kräver jag att M ska köra till Mölndal. NU. Sagt och gjort. In kommer vi. (Tror att klockan kanske är runt 15.00-15.30) På förlossningen den här gången. Och där möts vi av ett ex till M´s bror (jag hade träffat henne med kände inte alls igen henne då) varpå hon och M går och dricker kaffe medan jag får ligga där på en brits fastkopplad till CTG-grejen… Efter en stund meddelas det i alla fall att jag har 3 min mellan värkarna men att de inte är starka nog. Blir ordinerad att åka hem, ta en Panodil och ett bad. Så M får än en gång släpa mig till bilen och det har aldrig tagit så lång tid som då att gå från parkeringen hemma till dörren. Vid varje trappuppgång får jag stanna och vänta på att värken ska ge sig så jag kan gå ett par steg till.
Kommer mig ner i badkaret (herregud, varför gör man som man blir tillsagd alla gånger?!). M försöker mata mig med blåbärssoppa samtidigt som jag pratar (ja, det är väl att ta i, haha) med min syster i telefonen. Till slut får jag nog och vill bara dö. Säger åt M att han får ringa Mölndal och säga att vi kommer ögona böj.
Kommer tillbaka och möter samma uska som tidigare (exet alltså). Den här gången fattar hon att det inte är läge att rekommendera en Panodil utan skriver in mig. Klockan är då 18.40 och jag får lustgas. OMG! Varför hade jag inte fått detta underbara tidigare?! M placeras vid CTG-apparaten. Är öppen 5cm. Sen börjar den gräsliga väntan… Jag får mer lustgas. Kl. 22.50 är det bara att tuta och köra, fullt öppen och krystvärkarna är där. Men fasen vilken pina! Då fick jag inte längre ha lustgasen (ev en då oförklarlig anledning, så här efteråt fattar jag ju att det var för att jag skulle försöka få ut ungen i stället för att ligga där och vara hög halva natten…). Det händer ingenting förutom att det gör ont som f-n. Ligger på rygg, sida, står upp och svetten rinner. Får till slut värkstimulerande dropp och 00.23, tisdag den 7:e mars, är det över. Ut kommer A med helt sned boxarnäsa men söt ändå. 3245g och 49cm.
Sen återstår det övriga och det var en baggis om man jämför. Men då fick jag i alla fall tillbaka lustgasen och livet var okej igen. Den manliga läkarstudenten hämtade O´boy och jag ville bara gråta av tacksamhet för denna fantastiskt vänliga gest 
04.00 flyttas vi till BB. Just då är det lugnt och M får stanna den ”natten”. Sedan är BB-tiden enbart en förfärlig tid som jag helst vill glömma. M måste tillbaka till det sjunkande skeppet, jag får dela rum och M får inte vara där, jag hatar amningen (vilket jag inte är modig nog att säga till om) och i tre dygn måste vi stanna kvar. Ingen förklaring till det.
Men så småningom får vi komma hem ändå på torsdagen. M jobbade på mässan den helgen med det var helt ok ändå. Att bara få vara hemma var underbart.
… och sedan är allt annat en helt annan historia. När hela spektaklet och de första veckorna var över så kunde (och kan fortfarande) jag ändå se tillbaka på det på ett positivt sätt. Idag är det roligt att skratta om den vedervärdiga personalen på Östra, men om jag säger så… Östra var definitivt inte mitt förstahandsval när N skulle födas 4½ år senare..!
