Welcome to the Jungle

Varför är det alltid så när, när allt jag önskar är att det bara kunde vara så här?

Solen skiner, fåglarna kvittrar och det drippdroppar från taket. Jag funderar på om jag pälsade på N för mycket kläder när jag ställde ut henne nyss. Jag vet att vi bara har kommit till mitten av januari och att det med all säkerhet kommer både fler minusgrader och mer snö, men just nu känns det som vår och det blir med ens en smula lättare att andas.

Jag ska sätta mig en stund vid solväggen med en kaffe och bara lyssna på tystnaden. Sen ska jag beställa kurslitteraturen.  Det känns bra.

Jag älskar att skriva och har alltid haft lättare för att skriva än att prata. Nu för tiden tänker jag till och med i skriftspråk

Mitt sätt att se på skrivandet har onekligen hjälpt mig i skolan. Visserligen hade det väl inte så stor betydelse innan jag började läsa till lärare. Men väl där underlättade det ju betydligt. Genom hela utbildningen hopades skrivuppgifter och inlämningstentor på hög. Ofta kände jag ”herregud, hur ska jag få ihop alla dessa sidor?” men i slutändan satt jag ändå alltid där med för många och funderade på vad jag skulle kunna ta bort för tt kunna hålla mig inom angivna ramar… Men visst får man också väga sina ord på guldvåg, ibland blir det helt enkelt bättre när man begränsar sig. En utmaning i sig alltså.

Höjdpunkten under de åren där var när vi skulle skriva c-uppsats. Så himla roligt och det gav mig verkligen mersmak. Nån gång… Självklart underlättade det ju att jag och min skrivarkompis funkade bra ihop och hade samma mål och att vi hade roligt under tiden. För det var ju inte lätt alla gånger Men roligt var det!

Däremot kan jag inte skriva fantasitexter. Man skulle ju kunna tro att jag borde kunna spruta ur mig små sagor och berättelser på samma sätt som skriftliga reflektioner. Men icke. Och det är synd, det hade onekligen varit en god tillgång i livet. Kanske vore det något att jobba på?