Liten börjar bli stor
A fyllde fem för ett par månader sedan och det känns som att det är nu det börjar på något vis. Jag vill inte påstå att allt fram tills nu har varit lätt, verkligen inte! Men det har varit på ett annat sätt. Hon har varit liten och ju mindre de är desto ”enklare” (i brist på bättre ord just nu) är det.
Nu börjar vägen mot att bli stor, på riktigt. Och det är banne mig inte lätt för nån tror jag. Det mesta ändras. Hennes ord och tankar, hennes relationer till kompisar… Det är inte längre bara viktigt att ha någon att leka med för stunden, utan det är kompisrelationen i sig som är det primära, på ett helt annat sätt än tidigare. Och det här med eget ansvar… Det är svårt i bland att göra avvägningen om hur mycket hon kan och vill egentligen.
Samtidigt är hon fortfarande liten och uttrycker just nu ett enormt behov av att vara liten. Självklart har detta också med N att göra. A ser och uttrycker fördelar i att vara liten, fördelar som jag givetvis tolkar som något helt annat. För just nu känns det som att det A behöver är egen tid med bara mig eller M. Och det är inte så lätt att ordna alla gånger, men vi får bli bättre på det. Och jag ser att hon tycker att det är svårt. För samtidigt som hon verkligen älskar N högt över allt så brottas hon också med en avundsjuka som hon verkligen inte vill visa.
Och det är både lätt och självklart att sitta här och se lösningen på dilemmat men det är inte alltid lika lätt att genomföra det i praktiken. Men vi får jobba på det.