Jo, jag har ju fattat att om man har en blogg ska inläggen kategoriseras. Jag har medvetet valt bort detta eftersom jag har tänkt typ ”äh, vem bryr sig?”. Men borde jag tänka om? Det kanske inte är så dumt eller? Fast det känns ju lite mastigt att börja sortera in alla gamla inlägg…
Vid middagsbordet:
M: Vad har du gjort idag då A?
A: Åhh… Måste du veta allting hela tiden?!
Jag aktar mig noga för att tänka ”så där ska/skulle jag aldrig göra/gjort”, för man vet ta mig sjutton inte hur man reagerar inför olika saker innan man ställs inför dem. Men visst har jag tänkt tanken ibland 
Idag kan jag skratta gott åt en del rätt naiva tankar kring föräldraskapet jag tidigare haft. Speciellt sådant jag tänkt innan barnet i fråga blev en så där två år i alla fall (och då var vi där igen, ”du förstår när du själv har barn” ). Därför skulle det vara ytterst intressant att få hoppa fram fem-tio-femton år i tiden och få lite nya perspektiv. Men kanske är hela poängen att man ska lära (och förfasa!) sig under vägens gång? Men hjälp vilken skrattfest jag kan ha om en så där 20 år
Och en annan grej. Det är verkligen intressant hur det kan vara lätt att vara förälder åt ett barn men svårt att vara det för ett annat. Samtidigt. Får man alls tänka så?
Jag sitter och bläddrar i det föregående numret av tidningen Förskolan och läser en krönika (och tänka sig, den finns på nätet med, nämligen här 
). En bit ned i texten läser jag följande:
”En del reggiotolkningar i vårt land är mycket förbjudande angående dilemmat att ge barnen svar, utan istället ställa motfrågan: vad har du själv för tankar? Men tänk om vi också hade det förhållningssättet mot våra kollegor och omgivning. Om någon på busstationen frågar vad klockan är och vi svarar: vad tror du själv, vill du forma en klocka i lera, ska vi öppna den och se efter hur den ser ut inuti? Man skulle ju bli tagen för att vara en galning. Beskrivningen kanske är lite överdriven men min poäng är att vi alla ibland bara vill ha ett svar och inte en hypotetisk analys. Stor som liten.”
Jag blir verkligen full i skratt när jag läser detta för jag ser det framför mig och det är ju så där vi ibland bemöter barnen. Men sen börjar jag fundera lite på detta ur ett annat perspektiv, nämligen i samband med det populära uttrycket ”det kompetenta barnet”. För ibland undrar jag om det inte har gått lite över styr. (Nu tänker jag mig visserligen in i detta i egenskap av förälder och inte lärare.) Det verkar ibland som om barns tankar, viljor, åsikter och handlingar därefter idag alltid måste sättas i främsta rummet och att det är totalt förbjudet att ibland bara säga: ”Nej, nu är det så. Punkt slut.”
När A har bett om en glass 381 gånger samma dag och jag dessa 381 gånger lugnt och sansat har bemött hennes krav (ja, för det är sällan någon fråga som ställs) med ”Nej, idag blir det ingen glass. Jag förstår att du är sugen på glass men det är inte bra för tänderna att äta glass varje dag och därför blir det ingen glass idag” orkar jag ta mig tusan inte upprepa samma mantra en ytterligare gång utan då blir det till slut: ”Nej. Nu får du lyssna på vad jag säger, det blir ingen glass idag. Punkt slut!”
Varför är det så farligt att sätta gränser för barnen, kanske redan med en gång? Vad är vinsten i att de alltid får göra precis som de själva vill i alla situationer? Jag har väldigt svårt att se på vilket sätt de gynnas i sin utvecklingen genom att alltid få styra hela deras livsvärld. Här hemma finns vissa regler som ska följas (och nu är mina barn små…). Till exempel så är det inte okej att kasta saker i syfte för att göra sönder dem, man hjälper till att städa och liknande efter egen förmåga, det är inte okej att slå någon, ett nej betyder ett nej både första och 381:a gången och nej, det finns faktiskt inte alltid utrymme för förhandling (därmed inte sagt att det aldrig finns det).
Låter det begränsande? Tja, kanske det. Men jag vill inte att mina ungar ska bli vuxna genom tron att att det alltid är dem som styr allt, genom att aldrig ha fått förhålla sig till andras perspektiv och viljor och genom att aldrig ha fått ta konsekvenser för sina handlingar. ”Ja men jag förstår att du är frustrerad, det gör ingenting att du har bränt upp en skola och krossat åtta busskurer, jag förstår det.”
Och givetvis, förhandlingar, regler och konsekvenser efter ålder och barn.
Igår var vi på Liseberg. Ja, i alla fall 3/4 av familjen. N fick stanna hemma med farmor och farfar medan A fick en heldag med oss. Och det var verkligen lyckat. För första året gick A över 110-gränsen och hade fullt upp hela dagen. Hon fick ett åkband och det var väl utnyttjade pengar, speciellt med tanke att det inte var så mycket folk vilket gjorde att inte var några köer alls. Även M fick ett åkband då han var sugen på att testa lite nya grejer… Och A tjatade och tjatade om att få åka ”mellodalbanan” (Lisebergbanan alltså). Vi var en smula skeptiska för den går ju rätt fort alltså men efter mycket om och men fick hon åka. Och som hon älskade det! Varv efter varv blev det… Och det var åter igen ett tillfälle då jag insåg att hon inte är så liten längre… Efter fem timmars konstant åkande var vi rätt möra allihop och kunde sammanfatta dagen som mycket lyckad
I söndags var vi ute på äventyr. Såg bl.a. denna högst intressanta text. Man kan ju undra..?!
M och A har åkt i väg till Blomsterlandet (köpa två träd) och IKEA (lämna tillbaka en del och köpa desto mer) och jag och N får stanna hemma. För så här är det. Den stora bilen (shoppingbilen alltså ) rymmer tre personer. Det blir problem när man är fyra. Den lite mindre bilen rymmer oss allihop men har ingen dragkrok (och när man har packat hela bilen full med barn och vagn och allt finns det inte så mycket plats över till några större grejer). Så antingen åker några och shoppar järnet eller så åker vi allihop och shoppar lite mindre.
Trots att IKEA blir lite av ett skilsmässoprojekt varje gång vi är där, så känns det som att det hade varit trevligt att följa med. Fast å andra sidan är det större chans att det bara är just det där som stod på listan som faktiskt kommer med hem. Eller ja, kanske inte, för det kan också hända att M går förbi fyndavdelningen och hittar en skitbra ugn eller något liknande (eller för all del en soffa eller en säng. En säng hade visserligen varit mycket bra…). Att vi måste bygga om köket för att få in den gör inte så mycket
Nej, jag köpte inga fler barn idag. Jag har nog med de två jag har. Däremot roffade jag åt mig en liten hög kläder och hade en trevlig stund med bästa A-K Det är ju faktiskt så att det inte direkt saknas kläder i någon storlek här så det var mest nöjesshopping idag. Därför hade jag också satt en maxgräns på 250 :- (dock fanns möjligheten att öka detta lite om det optimala fyndet skulle uppenbara sig). Men tro det eller ej, jag lyckades hålla budgeten och för 130 pix fick jag följande:
Bästa fyndet? Hmm. Tretorn gummistövlar i nyskick för 25:-
N har fått finna sig i att spela rollen som familjens hund. Det går så där. Hunden lyssnar rätt dåligt tycker A…
Ett styck paket från Lindex shop online är idag uthämtat Innehållet var följande (och samtliga bilder kommer från lindex.se):
stl.80
stl.86
stl.86
stl.122
stl.116
Idag har jag fått en underbar liten leverans från Cloo Collection och det är med sorg i hjärtat som jag packar in den lilla godingen som bara var här på en mellanlandning. Jag hoppas att den nya ägaren kommer att bli lika kär som jag.
… blev jag klokare under Lärarförbundets chatt och eftersom Skolverket inte svarar på enskilda lärares frågor får det väl bli en spännande överraskning nästa år:
Gick det fel nånstans? Saknar jag någon gen? För hur mycket jag än älskar mina barn har jag ingen som helst ångest över att börja jobba snart. Snarare tvärtom, det ska bli skitroligt! Och jag är hur nöjd som helst med mina 100% och har ingen önskan om att jobba mindre. Inte heller har jag ångest över att N kanske bara är precis 1 år fyllda när hon börjar på förskolan och att hon kommer att få gå heltid (fast nu blir det väl inte så och därmed kan alla som betraktar mig som en skum moder med anknytningsproblem andas ut ).
Det känns som att man måste ha lite ångest över allt detta. Är det inte så?
Usch. Alla dessa beslut som man hela tiden måste ta. Och vissa är ju roliga men svåra ändå.
A slog foten i en dörr i morse och svor en lång stund om att det var en riktig otursdag. Jag är beredd att hålla med henne om den saken. Jag har fastnat med foten under soffpallen (det gjorde sjukt ont), överliggaren till staket blåste av, kaffemuggen tog sig en flygtur över altan, bord, stolar och en bok och jag bara väntar på att N ska flyga i väg med sin vagn i stormen… Och barnet i vagnen ville inte somna och kommer således att ha sovit ca 30 minuter ( i stället för två timmar) när jag måste väcka henne för att hämta A. Jag anar hur eftermiddagen kommer att bli.
—
Update: Och där började någon köra en röjsåg och barnet fick sova i 20 minuter. Halleluja.