Welcome to the Jungle

Det finns vissa saker i föräldralivet som tar emot lite extra. Skölja nerkräkta madrasser mitt i natten för att man glömt madrasskyddet när vinterkräksjukan härjar är en grej. Att behöva erkänna för stora barnet att man själv hade fel och hon rätt är en annan

Sen finns det de där tillfällena som man känner något i stil med: ”men det var då själva f-n också!” En sådan situation uppstod i morse. N är ju som sagt i en fas just nu… På det har hon en redig förkylning. Snoret rinner i samma takt som dregglet och det vore en underdrift att säga att hon sover dåligt just nu (men vi är ganska nöjda över att skruttvagen inte har plant liggläge, perfekt för trånga luftvägar på dagtid).

Så när bestämmer sig barnet för att sova? Jo, givetvis på morgonen. Och det är just då det inte känns som någon höjdare att behöva slita upp barnet, stoppa ner henne i en overall och gå till förskolan. Jag ringde till och med M (som jobbar i krokarna idag) och frågade om han kunde tänka sig att komma hem och passa det sovande barnet…

Nåja, problemet löste sig självt av att hon vaknade 8.30. Så hann vi med både ny blöja och frukost innan vi gick.

Själv känner jag mig som en trött sill. Inte så mycket för att vi har en fas här (herregud, om man är snabb ner i sängen på kvällen får man välja sida och då tar man ju givetvis den längst bort!) utan för att jag nog delar N´s baciller. Det är sånna här dagar man är lite extra tacksam för de där 15 timmarna man har på förskolan…

Att arbeta med genusperspektiv har blivit modernt i förskolan och skola. Det går inte längre att låta våra fickor sitta tysta och se på medan pojkarna tar över. Man utrustas med genusglasögon för att se fallgroparna och åtgärder tas till för att främja en jämställd förskola och skola. Kalas!

Men (alltid dessa men…). Hur gör vi egentligen? Att arbeta med (och genom) en kompensatorisk pedagogik är ett sätt att komma åt problemen. Flickor ska öva sig på att ta mer plats och pojkarna på att lugna ner sig. Typ.

Det finns en mängd bra idéer i detta förhållningssätt tycker jag. Men risken är också att vi gräver våra redan djupa gropar ännu djupare om vi bara kastar oss över detta med hull och hår utan att reflektera ytterligare 100 gånger över det.

För visst är det nog så, att om vi alls ska se problemen så måste vi nog kategorisera upp dem, göra dem tydliga och synliga för alla. Då sitter vi där med våra ”så här gör/är flickor” och ”så här gör/är pojkar”- tankar.  Och ibland fastnar vi där genom att, med den goda viljan om förändring, skapa tillfällen eller rent av grupper där barnen får öva sig på just det där som de inte är. I flickgruppen härjar man på och i pojkgruppen pratar man om känslor.

Men är det inte bra då? Jo, kanske det. Men risken med det är att man cementerar könsrollerna ännu mer och av bara farten håller i sär det där som verkar vara flickors respektive pojkars egenskaper ännu längre ifrån varandra. Och vips så har den goda viljan och de positiva gärningarna grävt sin egen grav.

Det är klurigt mina vänner. Hur vi än vänder oss verkar det som att vi har rumpan bak.

(Visst hade det varit passande om jag hade haft den optimala lösningen på ett lyckat jämställdhetsarbete, men tyvärr. Jag jobbar vidare på den frågan )

Jodå, jodå, jag har varit hos frissan. Det har skett ungefär lika ofta som jag har fött barn de senaste åren (Dessutom är det nu mer så sällan som jag är utan något av mina barn att jag ibland kommer på mig själv med att undra vart jag har dem, om jag kanske har glömt dem i affären, när jag väl ger mig ut ensam…)

Men, ärligt talat. Vad är det med vissa frisörer och deras hårföner (hårfönar? vad heter det?!)? Sist jag klippte mig (på ett annat ställe än denna gång) kom jag ut därifrån och såg ut som Valerie i Beverly Hills. Jag ägnade halva dagen åt att platta ner håret… Så gissa om jag blev nervös (men självklart säger man ju inget..!) när frisören även denna gång raskt avslutar sessionen med rundborste och fön.

Nåja. Nu föll sig ju lyckan som sådan att jag hade mössa med och att regnet vräkte ner. Väl hemma var jag alltså platt och fin igen och rätt så nöjd med resultatet Nu är det bara färgen som ska fixas till.

(Är plattången som fenomen död? Är det bara jag som harvar på med den?)

Det är nästan ett heltidsjobb att byta fackförbund. Ja, Lärarförbundet har väl inte så mycket att säga om saken men Kommunal ringer och skickar brev efter brev… Vad de vill, veta varför jag byter. Gång efter gång. Det verkar vara svårt att förstå tydligen.

Ja, kan ni svara på det? Nu händer det ju visserligen ytterst sällan att jag befinner mig i sådana situationer som kräver en rekorderlig klänning. Men ändå, det hade ju varit fantastiskt trevligt att bara kunna öppna garderobsdörrren och plocka ut en snajsig blåsa när andan faller på.

Jag äger två klänningar (ja om man nu räknar sånna klänningar då). Och eftersom det inte går att använda samma klänning två gånger är ju utbudet rätt skralt (att den ena dessutom kräver en kroppshydda på typ 90kg och en gigantisk gravidmage  gör ju att det inte är så våldsamt troligt att den kommer att bäras igen) om man säger så…

Det närmsta en klänningsgarderob jag kommer är min syster. Hon har en och det är så häftigt (och det är onekligen ett antal om man räknar med döttrarnas klänningar). Ännu coolare är väl att hon sytt dem själv. (Nu hade det varit jättepassande med en bild så klart…)

Så vad ska jag göra? Flytta dit och anställa henne?

(F.ö. är det rätt läskigt att det skiljer typ 30kg mellan bilderna. Hua.)

Och självklart är det min syster som knåpat ihop kreationerna ovan.

Idag är dagsplanerna få. Det är en sån där dag då man bara skulle vilja ligga i soffan från 9-21 och äntligen titta igenom hela Sex and the city-boxen som jag fick julen 2009 men ännu inte hunnit se. Ja, ni fattar ju…

Men men, barnen låter sig icke mutas till det. Det vanliga hålligånget pågår.

A bygger ett arbetsrum och N jobbar sig framåt…

Men! Jag ska klippa mig i em/kväll och det ska bli helt ljuvligt skönt! Nu ska vi se… Hmm. Två år sedan är det nog sedan sist

Ah, detta var klurigare än jag kunnat ana. Jag är så van vid att ha hela dagar att disponera. Nu ägnar jag dagarna åt konflikthantering, underhållning och tvätt samtidigt som jag läser om (och försöker förstå) feminsimens historia, genuskontrakt och de normer vi så snällt inordnar oss under på kvällarna.

Behöver jag säga att det är kortslutning i hjärnan på fler sätt än ett just nu?

Som ni vet hänger jag alldeles för mycket på Tradera. Jag läser säkert 200 objektsbeskrivningar om dagen. Och då och då springer jag på ett märkligt uttryck gällande barnkläder, nämligen ”dagisskick”. Men det menar man, så vitt jag kan förstå, att man inte kan förvänta sig något toppskick på plagget. Fläckar, hål och revor är vanligt förekommande.

Ok. En jacka som är solkig på ärmsluten kan jag (barnet menar jag ju givetvis egentligen) leva med, men hål i stövlar och revor i regnbyxor. Huh?! Skulle det vara optimalt att härja runt timme efter timme i vattenpölar på förskolan iklädd gummistövlar med hål och regnbyxor som hänger på sniskan och läcker som såll?

Ibland hör jag lärare i förskolan säga ”Jag tycker inte att förskolan är en plats för små barn, i alla fall inte för barn under tre år” och självklart undrar jag hur de tänker då?

Förskolan ska vara till för alla barn. Då borde ju uttalande som dessa innebära att de inte anser sig ha förmåga att skapa den verksamhet de är skyldiga till?

Är det inte att nedvärdera sig själv som lärare? Vad har man för syn på det arbete man utför? Och vad har man för barnsyn/syn på små barns lärande?

Om man inte tror på det man gör, är det inte dags att kanske byta bana i livet då?

(Och nu menar jag inte de tillfällen då dessa idéer kanske bygger på att  te.x. gruppantalet är för stort i förhållande till små lokaler, utan rakt av att förskolan som idé inte är bra för små barn)

Det var verkligen längesedan gräsmattan såg ut så här… Och även om det kommer mer snö så kan det omöjligtvis bli samma istäcke igen och våren är på väg. Har jag bestämt.

Annars idag? Bära tillbax all skit till det färdigmålade arbetsrummet…

Stopp lite nu va. Exakt när gick jag från att vara den som himlade med ögonen åt de vuxnas hopplösa oförmåga att hänga med, till att vara den det himlas med ögonen åt?!

Hela familjen är inknölad i bilen och vi är på väg till M´s mormor (den näst häftigaste tanten i världen, efter min egen mormor då ). Som vanligt är radion inställd på Bandit (finns det fler kanaler?) och A säger (som så många andra gånger): ”Pappa, höj!! Den här är bra, den gillar jag!” Jag tittar på henne och frågar om hon verkligen tycker att låten är bra, vilket den ju i och för sig låter som att vara, och frågar samtidigt M om vilka det är som spelar den. M fnissar för sig själv och frågar om jag verkligen inte vet, det är ju Hardcore Superstar… Herregud. Jag är SÅ gammal. (Och enda försvaret M har, som är 10 år äldre än mig, är att han hör på radion varje dag till och från jobbet…)

Jag har verkligen ingen koll längre och det är såååå tragiskt när A himlar med ögonen och säger: ”Aaaaaaaa, men mammaaaaaaaaaaaa!! Du fattar ju ingenting!”

Hjälp.

Har det gått för långt när man blir helt vansinnig över att internet inte funkar så att man riskerar att bränner kakorna i Baking life?

Gjorde ett försök att läsa klart Gösta men orkade verkligen inte. Dåligt dåligt.

Har varit på BVC idag. 9.5kg (på ett ungefär) vägde barnet in sig på. Det här med att mäta gick inget vidare (samarbetssvårigheter från bebisens sida) så hon fick snällt nöja sig med förra månadens siffror. Det tänkte jag ju inte alls nöja mig med så vi har utövat diverse mätövningar här och kunde till slut konstatera att hon är typ 69cm

Annars tar vi det lite halvlugnt. Jag, A och N hänger i soffan och har fredagsmys med popcorn och saft. M målar arbetsrummet.

Annars? N har definitivt en fas (under nätterna i alla fall). OMG, jag är helt mosad i hjärnan.

Ja, jösses Amalia. Ett halvår har gått. Det har vi firat med att söka förskoleplats. Skönt att ha det gjort. Inte har jag nån ångest heller.

A och N, 6 månader