Welcome to the Jungle

Jag älskar att skriva och har alltid haft lättare för att skriva än att prata. Nu för tiden tänker jag till och med i skriftspråk

Mitt sätt att se på skrivandet har onekligen hjälpt mig i skolan. Visserligen hade det väl inte så stor betydelse innan jag började läsa till lärare. Men väl där underlättade det ju betydligt. Genom hela utbildningen hopades skrivuppgifter och inlämningstentor på hög. Ofta kände jag ”herregud, hur ska jag få ihop alla dessa sidor?” men i slutändan satt jag ändå alltid där med för många och funderade på vad jag skulle kunna ta bort för tt kunna hålla mig inom angivna ramar… Men visst får man också väga sina ord på guldvåg, ibland blir det helt enkelt bättre när man begränsar sig. En utmaning i sig alltså.

Höjdpunkten under de åren där var när vi skulle skriva c-uppsats. Så himla roligt och det gav mig verkligen mersmak. Nån gång… Självklart underlättade det ju att jag och min skrivarkompis funkade bra ihop och hade samma mål och att vi hade roligt under tiden. För det var ju inte lätt alla gånger Men roligt var det!

Däremot kan jag inte skriva fantasitexter. Man skulle ju kunna tro att jag borde kunna spruta ur mig små sagor och berättelser på samma sätt som skriftliga reflektioner. Men icke. Och det är synd, det hade onekligen varit en god tillgång i livet. Kanske vore det något att jobba på?

Min svärfar brukar säga att det krävs att man bygger tre hus för att det ska bli bra. Alltså, det är först det tredje huset som blir som man hade tänkt sig. Jag tänkte att man kanske kunde applicera den här teorin på barn

Man skulle ju kunna tro att det räckte med två för att man skulle ha lärt sig ett och annat. D.v.s., med andra barnet gör man t.ex. inte om samma misstag som med första (om ni nu gjorde några, jag har då aldrig själv gjort något ).  Men vet ni, jag tror inte att det räcker. För nu har jag verkligen en glasklar bild över hur jag skulle vilja ha det om det nu mot all förmodan skulle bli ett barn till. Nu är den saken inte särskilt trolig så det känns som att jag kanske hade behövt komma på detta för ungefär ett år sedan. Men som sagt, då hade jag ju heller inte två barn redan och kunde således inte veta vad jag ville. Typ

Som en liten slutkläm på detta måste jag bara bli lite gråtmild också och skicka i väg ett litet tack till Mari och J som alltid lyckas få mig på bättre humör och som peppar mig, både direkt och indirekt. Trots att jag inte ens känner dem. Är det inte coolt?

Gud vilket deprimerande ämne, får man hoppa över en dag? Hur som haver ekar min handväska tom just nu. Men när det ligger nåt i den brukar det vara:

• plånbok
• nycklar
• pennor
• telefon
• Fishermans friend (mint)

Det kan man undra… I torsdags var jag superpeppad på kursen. Idag har jag haft verklighet i fyra dagar sedan dess och jag undrar hur jag kunde vara så dum att jag trodde att det skulle gå. Det finns ingen som helst tid över till något som heter ”mig själv”. Eller jo, efter kl.20. oo. Men då är jag så trött att jag bara vill lägga mig ner och dö en smula.

Vad hände med orken, lusten, viljan, drivkraften och ambitionen? Tumlade jag den för varmt kanske?

Jag lägger dock en viss förhoppning till våren. Kanske kan jag åter igen få ta mig ut. Ut och gå på kvällen, så långt jag orkar. Med öronen bedövade av musik hög nog att ge mig tinnitus eller stillheten som är tyst nog att fylla hela mitt jag.

Ja… Vart ska man börja? Vem ska man välja? Kanske en destruktiv rockstjärna som överlever och blir som ny? Eller kanske en glittrande vampyr?

Men nej. Jag väljer någon annan. En livs levande ”på riktigt-människa”. Personen jag tänker på är en person som vill alla väl, som verkar ha oändligt med kärlek att ge, så mycket att man ibland undrar om det blir något över till henne själv. Hon är gränslöst omtyckt och älskad av många av oss.

Hon är en person som inte har glidit på en räkmacka genom livet utan har fått kämpa och slita långt mer än många av oss andra. Sorger, bedrövelser och svårigheter som skulle skrämma en del av oss till vanvett har följt henne genom livet men ännu har hon inte lagt sig ner och gett upp. Jag tror inte heller att det kommer att ske. Jag vet inte hur hon gör men hon har onekligen en drivkraft som är få förunnat. Självklart har hon också glädjeämnen i sitt liv och kanske har hon vett att uppskatta dem mer än vi andra gör i bland. Det här är en person som inte kan få nog med uppskattning och uppmuntran. Dels för den hon är och dels för det hon gör.

Den här personen är en klippa och jag hoppas att den aldrig kommer att rämna. Mina bästa minnen från min tidiga uppväxt är med henne. Jag hoppas att jag någon gång kan ge henne lika mycket tillbaka som hon har gett mig. Tills dess får hon nöja sig med en sång. Jag hoppas vi kommer att sova gott den dagen!

Jag pratar så klart om min storasyster A.

Jag känner mig helt genommanglad idag. Totalt orkeslös, less och ensam. Men i kväll är det Solsidan och jag ska göra allt för att ha stoppat mina små huliganbarn i säng vid det laget!

Ja, vart?

M jobbar som sagt. Det gör att när väl måndag kommer så är det för tredje dagen i rad. Man skulle ju kunna vara en smula mer positiv och säga att det är fredag i fyra dagar i stället, men nä…

Jag har fotat en jättehög med grejer som ska ut på Tradera. Mycket vill jag bara bli av med (men gärna för en lite peng i alla fall) för det finns sinnessjuka mängder barnkläder i det här huset. Men som sagt, nu är ”januariauktionerna” fotade och resten är sorterat till övriga månader… Jag hoppas jag blir av med det mesta. Annars får jag väl försöka ragga tag i en loppis.

M var snäll och hämtade mina paket (och köpte blöjor, ordning och reda på karln som ni märker ) igår. Ett paket var från H&M. Det är underbart när man får massor med grejer billigt Dyraste plagget kostade 49.50. Me like! Sedan var det mina böcker (fast självklart beställde jag dem från Lycknis eftersom det alltid är billigast) ! Dessa beställde jag ju visserligen samma dag som jag gav upp hoppet om att komma in på kursen så nu vete 17 när jag ska läsa dem. Nåja. man får väl ta sig tid helt enkelt

Inga enorm planer för dagen. Det regnar och är allmänt jävligt ute. Fast det är bra. Om det håller på så här ett tag till kanske man kan ta sig ut utan att slå ihjäl sig…

Är människan på riktigt?!

–

(Jag syftar främst på det översta inlägget…)

A: (frågande) Mamma, varför har vi ingen hund?

K: (funderar ut ett giltigt skäl) Häääuuummm… För att det kostar en massa pengar och tar en massa tid.

A: (något trotsigt) Pappa kan köpa en hund. Han jobbar ju så mycket så han får massor med pengar. Det var väl en bra idé. Jag vill ha en hund. Vi behöver en hund.

K: (mammapräktigt) Jadu, det är mycket man vill ha här i världen…

A: (något uppmuntrad av tanken) Okej! Jag tar väl en häst i då stället!

• Svarta strumpor från Ullared
• Ljusblå plyschbyxor från Me&I
• Urtvättad Guns-tshirt (från det tiden Guns var Guns, d.v.s. typ yngre bronsåldern)

En helt vanlig outfit. Så vanlig att M brukar säga ”oj vad du är uppklädd, vart har du varit?” de dagar jag har på mig något annat.

—-

Shit vad jag är sunkig. Jag borde i alla fall färga håret…

Men jämna mellanrum försöker jag få det lilla livet att äta burkmat. Idag gjorde vi ett nytt försök och det vore väl trevligt att dela med sig av det till er..?

Ett förväntansfullt litet barn…

Mormors kalops. Det måste väl ändå gå hem?

—

Jaa… Ni ser ju hur det blev… Behövs det fler exempel? Nåja. Till slut fick ju givetvis det lilla barnet slippa och en gamla hederliga hemlagade maten ställdes fram. Till det lilla barnets stora lycka.

M jobbar på mässan den här helgen (och nästa). A kom på mig igår med att jag hade ätit upp hennes godis så jag fick ju lova att vi skulle åka och köpa nytt. Det är ju bara det att det, så trevligt nog eller?, har snöat IGEN. Jag har ingen lust att pulsa, krångla och mecka med en barnvagn genom snövallarna (jojo, det är inget fel på den men det är jobbigt ändå). Givetvis är det ju inte heller plogat här ute i ödemarken heller.

Jag mutar A och säger att vi ska baka i stället. Hoppas, hoppas, hoppas att vi har allt hemma… Skulle visserligen behöva hämta två paket (på två olika ställen, först 15 min med bussen åt ena hållet, sen 20 min tillbaka igen, förbi hemma… så jäkla meckigt!) och N behöver blöjor. Ah, M får fixa blöjorna och jag hoppas på en mer framkomlig väg i morgon.

A har börjat pussla. Det är skoj. Hon har varit rätt så ointresserad av allt sånt men nu är det nån fix idé. N verkar inte vara på sitt bästa charmarhumör idag utan ligger och skäller på golvet. Ibland undrar jag om det är en bebis eller en spottkobra jag fått. Göta Petter vad barnet fräser, gurglar och dregglar. Jaja, jag borde vara van, A var ju ständigt genomblöt (på den tiden var dreggelhaklappar ännu knappt uppfunna nämligen…).

A påminner mig ofta om att det är lite annorlunda i dag jämfört mot när man själv var liten (även som det inte är så längesen!).

–

”Jag vill ha en ny telefon. En sån där med ett äpple på!”

–

Jag: ”Vart tycker du vi ska åka? Spanien eller Grekland?”

A: ”Thailand så klart!”

–

Jag: ”Vad ska vi göra för mat idag tycker du?

A: ”Sushi!”

–

Hmm…

Det är inte jättelätt att få in knäna under den där magen…