Welcome to the Jungle

I bland hör jag ”Nä, vi säger inte förskola, det är ett så svårt ord för barnet att säga. Det är lättare att säga dagis!” Okidoki. Innebär detta att samtliga tungvrickarord så som t.ex. helikopter och paraply (vilka inte sällan ställer till problem för de små liven) regelrätt undviks tills barnet början grundskolan vid 7 år?

Etta annat argument är ”Nä, vi säger inte förskola. Det låter så hårt. Dagis låter gulligare!” Okidoki. Mig veterligen står det ingenstans i förskolans läroplan att förskolans främsta uppdrag är att vara gullig. Men visa mig gärna den delen om jag missat den så ska jag med glädje ta mig en ordentlig funderare över begreppet.

Och mer energi än så här tänker jag inte lägga på denna fråga idag! Trevlig helg på er gott folk!

Som motvikt till gårdagens präktiga inlägg om gnäll (är för sur för att ens orka länka och ni har ju så klart redan läst det!) ska jag idag, för att visa att även jag är mänsklig och ingen (nåja, i alla fall inte varje dag) übermännsika, själv gnälla.

Idag är jag sur och bitter. Detta på grund av frosten natten till igår (ja, jag grämer mig alltså fortfarande). Så, direkt till Dig Frosten: Tack så jävla mycket för att du mördade mina blommor och mina tomatplantor!!

Alltså, jag fattar inte grejen? Vad blir bättre av det det? Eller, kanske är det så att man faktiskt inte är intresserad av någon förbättring/lösning på problemet utan helt enkelt finner själva gnällandet som ett nöje? När det dessutom går så långt att man enbart letar fel och brister för att liksom spä på och få ytterligare belägg för sitt missnöje tycker jag bara att det hela blir väldigt fånigt. Om jag är missnöjd med något finner jag inget som helst intresse i att gå runt och sura över det år in och år ut. Jag har två val; antingen accepterar jag att det är som det är och ”går vidare” eller så försöker jag göra något åt det.

Några exempel: Om jag är missnöjd över mitt försäkringsbolags villkor samt att de är sura och otrevliga i telefonen, ja då byter jag ju givetvis försäkringsbolag. Kanske går det inte över en natt, jag kanske måste vänta ett par månader för att avtalsperioden ska löpa ut men det är det ju värt i långa loppet. Eller? Om jag tycker att ICA har sunkig sallad, ja då går jag till Hemköp och köper sallad (eller ev. avstår sallad och tar tomat i stället eftersom jag generellt tycker att ICA är helt ok och för att jag inte orkar gå till Hemköp).

Ibland är det svårare. T.ex. om jag upplever problem med mina barns skola eller om det blir knas på en arbetsplats. Det är alltid svårt när det handlar om människor. Men ändå. Jag har svårt att se hur det kan vara hållbart i längden att inte synliggöra de ev. problem som finns. Själv uppskattar jag verkligen om någon säger ”Hey, du, jag tänkte på en grej…” i stället för att gå och vara smågrinig över något år efter år som det kanske finns en förklaring till. (Givetvis är det ju trevligt om det framförs på ett konstruktivt sätt…).

Jag undrar ofta vart vårt egna ansvar finns. Om jag aktivt väljer att placera mina barn i en Montessoriskola så får jag ju läsa på vad det verkligen handlar om. Jag kan ju inte i efterhand bli förvånad över pedagogiken i sig (hur den sedan genomförs är en helt annan sak som man självklart kan ha synpunkter på). Om jag söker plats för mina barn på ett föräldrakooperativ kan jag ju inte bli sedan bli förbannad på att det krävs ett visst engagemang från mig som förälder. Och om jag väljer att söka ett arbete på en Ur- och skurförskola får jag ju ta reda reda på om det verkligen är ett arbetssätt som passar mig. Samma sak när jag köper ett hus, en bil, en försäkring eller vad det nu än är. Och när det handlar om olika sorters tjänster kanske man bör läsa det finstilta också. För många gånger har vi inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

Och visst. Ibland är det inte så lätt att göra något åt problemen även om man vill. I glesbygden är det inte bara att byta jobb eller skola för det kanske inte finns några alternativ. (Frågan är ju visserligen då om det inte är än viktigare i så fall att försöka lösa problemen?) Kanske finns det ö.h.t. inga jobb och kanske är kön till den där skolan man vill ha fler år lång och då kan jag förstå om man till slut ger upp. Men om det finns valmöjligheter och lösningar, varför inte söka dessa i stället för att bara klaga?

Jaha, tänker ni nu då. Gnäller hon aldrig själv? Jo, visst gör jag det! Ofta! Vår vägförening är t.ex. en sån där grej jag sällan förstår mig på. Visst kan jag sucka, himla med ögonen och muttra över märkliga beslut. Men nu har jag valt att bo här och då får jag ju i slutändan ta att det för vad det är. Beslut (ibland märkliga sådana…) röstas igenom med hjälp av den demokrati som finns i föreningen. Jag kan gå dit, lägga min röst och säga att jag tycker att förslag X är helt galet, men sedan får jag acceptera att resultatet blir som det blir. Och om jag inte går dit alls och framför mina synpunkter har jag ju verkligen ingen rätt att sedan bli sur.

Så vad vill jag säga med detta då? Jo, klaga gärna. Men se problemen i förhållande till verkligheten/varan/tjänsten och fundera en stund över om du själv kan bidra till en förbättring innan missnöjet tar över hela livet…

Under de tre år som A gick heltid på förskolan var jag skitpetig med att allt alltid skulle finnas där. Från minsta lilla extrastrumpa, till stövlar och mössor (och självklart tydligt namnat!). Gjorde jag detta i hopp om att få en stämpel som ”den optimala förskoleföräldern”? Nej, inte alls, utan för att jag vet hur krångligt allt blir när det aldrig finns rätt kläder till ungarna.

Men sedan hände nåt. N föddes och A gick ner till 15 timmar. Och nu är klädkatastrofen ett faktum. För hur mycket jag än försöker ha koll på allt blir det banne mig omöjligt när man släpar allt fram och tillbaka varje dag (tis-tors). Och varför gör jag det då? Jo, för att barnen är ute när jag lämnar A och det är väldigt mycket smidigare att låta henne ta på sig här hemma i stället för på förskolan då jag måste släpa in klumpen N på ena armen genom dörrar och grindar, knö med 24 andra ungar som ska ut och där A har ”facket” längst in i hörnet.

Så nu längtar vi alla till hösten, av olika anledningar, när det blir lite mer ordning och reda.

Idag har M pratat med hon som har koll på förskoleköerna här ute (ber så hemsk mycket om ursäkt, men jag har glömt vad det heter egentligen…). N har plats 91 till 1.a handsvalet. Nr.2 och 3 kommer hon inte att få plats på. Någonsin. Det ser rätt skralt ut med övriga alternativ också. Detta är ju inte alls någon nyhet men det känns ju ändå trist. Som förslag hade hon att vi skulle söka förskolor längre bort. Men icke, det går ju inte för då kan inte jag hämta/lämna.

Det är inte alltid roligt att bo i Göteborg…

Så nu får vi väl försöka lägga upp en plan för hur vi löser detta. Eller ja, rent krasst: hur M löser detta. Jag ska jobba. Om nån vill ha mig. Annars blir jag deppad på riktigt.

Ofta kan man efter en riktig skitdag gå och lägga sig med hopp om att nästa dag ska bli bättre. Det brukar kännas rätt så bra. Men när man dagen efter vaknar upp och redan där är på riktigt dåligt humör då känns det inte särskilt roligt.

Så kändes det i morse. Detta trots att jag sovit hyggligt och barnen med för den delen (ja, hur är det med det där egentligen. Beror sådant enbart på barnets personlighet, får man ö.h.t. anse att medvetna strategier för sömn också kan påverka, även för små barn? Jag vågar tro det. Nåja, det är en annan diskussion). Det var till och med knöligt att sova med huvudet på kudden då hornen tog emot…

Jahaja. Vad bjuder denna dag på då? Inget särskilt faktiskt. Huvudvärken borrar sig in i huvudet och det kommer inte att bli många knop gjorda. Jag har i alla fall fixat klart allt som ska lämnas in i kväll för Tittutmarknaden i morgon. Så 16.30 knös hela familjen in i bilen för att lämpa av allt där.

Men, kära vänner. Idag är det ju ändå fredag. Så snart börjar statusuppdateringarna på FB komma in ”Idaaaaaaaaaaaag är det fredaaaaaaaaaaaaaagsmyyyyyyyyyyyyys med hela familjen”… Och på tal om sånt där så diskuterade jag och M detta för ett tag sedan. Vi var nog båda ganska eniga om hur fånigt det blir att läsa alla dessa lyckliga uppdateringar som dryper av smör. Men å andra sidan, hur muntert hade det vart att bara läsa om trista saker jämt, sida upp och sida ner (Lennart: skriver under skilsmässoblanketterna. Känns deppigt. Stina: fick besök av Kronofogden som var här och tömde huset). Så nej, jag vet inte vilket som är värst faktiskt.

… passade den inte. Vem är förvånad, en dag som denna?

Jag ryckte upp mig och gjorde 27 matportioner. Sen tog energin slut igen. Av någon anledning känner jag mig på våldsamt dåligt humör och tålamodet är obefintligt. Det gör inte saken bättre att det känns som om det är 258 timmar kvar på den här dagen och att M jobbar kväll. Det är högst troligt att även A får mixad köttfärssås och makaroner till middag idag…

Idag är det en sån där dag då jag egentligen borde göra en massa trista saker (storkok, tvätten…) men jag har ingen lust alls. Jag känner mig lite lam faktiskt och inte på humör. Jag och A hade dessutom värsta fajten i morse och det är aldrig roligt…

Det är också ett år sedan vi var på 3D/4D-UL idag och fick ”se” N, den lilla skojaren, gömma sig

Okej. Nu är jag trött. Irriterad och grinig. Sur och förbannad och jävligt less. På vad? Jo, på det ständiga utbildningsförakt som jag, både direkt och indirekt, matas med jämt och ständigt.

Sedan 2005 har jag i princip ägnat all min tid åt skolan (det var först då jag insåg hur jag skulle använda hjärnan) och sedan dess har pikarna haglat tätt här och var ”När är du färdig då?”, ”Äh, plugga, vad ska man göra det för, det är ju bara jobbigt”, ”teoretiker vet ingenting om verkligheten!”, ”det behövs ingen utbildning för att få jobb. Bara man vill så är det inte svårt” och ”Men du ÄR ju klar, varför i hela världen fortsätter du då?!”

Kort och gott. I de ”kretsar” jag rör mig i är det inte hög status att skaffa sig en utbildning. Riktigt jobb sköter man med händerna och kroppen. Svettas ska man göra, det är lönen för mödan. Mitt jobb; att skriva och tänka varken syns eller hörs på samma sätt. Inte lika högt i alla fall. Att mitt jobb pågår 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året märks inte heller.

Just nu är jag föräldraledig på 100% samtidigt som jag pluggar 50% (20h/v). N är med mig dygnets alla timmar och A är på fsk 15h/v. Detta innebär att jag har ca 4½h/vecka, dagtid, i effektiv pluggtid. Övrigt sköts efter att barnen somnat, d.v.s. efter kl.20. Folk tycker att jag är dum i huvudet och ska ge fan i att klaga över att det ibland blir tight med tid. Jag har ju själv valt det här dumma hittepået.

Men det viktigaste av allt, om man nu får för sig att skaffa en akademisk utbildning, verkar dock vara att hålla sig på mattan och inte tro att man är något bara för att man har bläddrat papper i ett antal år. Här visas en speciell typ av hierarki. För att dra ett målande exempel: Undersköterskor suckar över sjuksköterskor, sjuksköterskor suckar över läkare och läkare suckar över… Ja, inte vet jag, Gud? Ni förstår min poäng va? Det är alltid den som har den högre utbildningen som är jobbig, oförstående osv. De vet minsan inte hur det är ”på golvet”. (Och ja, detta finns inom de flesta yrken så hata mig inte nu om ni råkar vara sjuksköterskor, det var bara ett exempel… ) Att många av de teorier som stöts och blöts, skapas och prövas är direkta kopplingar till just verkligheten verkar märkligt nog inte spela någon roll.

Om jag får generalisera, vilka är det då som suckar högst över akademiska utbildningar? Jo: de som aldrig satt sin fot inom högskolans eller universitetets väggar. Varför? Det behövs inte, de är ju redan fullärda tydligen.

Och då vill jag bara ställa en enkel fråga: Vad är det som är så farligt med att skaffa sig en utbildning? Att inte stanna upp och anse sig fullärd? Att våga prova nya vägar och synsätt och att alltid tro att det finns mer att lära, hela livet? Att våga utmana sig själv och inse vilken bricka man är i samhällets spel?

Om man inte vill utbilda sig? Nej, fine. Gör inte det då. Jag kan inte bry mig mindre för alla är vi olika (bla bla bla…). Men på samma sätt som jag ger fan i att hacka på folk som inte vill bläddra i böcker hade det varit otroligt trevligt att nån gång få samma respekt tillbaka!

I dag lever vi i ett kunskapssamhälle, jag tänker vara en del av det. Det är både min rättighet och min skyldighet.

Amen.

Började dagen med att slå i lilltån. Och det gör ju så vansinnigt förbannat svinont. Den här gången var det dessutom värre än vanligt och jag har fortfarande ont i min (nu dubbelt så stora) tå…

Ringde tandläkaren ang. A men de tyckte inte att det lät som om de behövde kolla upp det. Däremot skulle vi ringa försäkringsbolaget. Och i telefon med dem fick jag veta att de inte tog emot någon anmälan utan ett besök hos läkare/tandläkare innan. Fick ringa tillbaka till tandläkaren och hade turen att få en tid i morgon 8.50. A blev helt lycklig. Hon är en av få som tycker att det är skitkul att gå till tandläkaren här och blev rätt sur när hon fick veta att det inte skulle bli något besök. Men men, nu blev hon ju nöjd och glad igen…

N ligger och sover, A spelar Bolibompaspelet på internet och själv tänkte jag väl försöka passa på att plugga lite…

Hallå? Vart ÄR ni?

Det känns som om jag är instängd i en bubbla. Runt omkring mig surrar plutti-snutt, gulli-gull, rosa grädde, fredagsmys och alla var sååååå lyckliga där de satt och luktade på blommorna! OMG, jag orkar inte med mer sånt!

Jag citerar baksidan av Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst: ”Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull, och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp.”

Jag kan inte hålla med mer. Jag vill höra bitterfittorna gnälla över hur sjukt trötta de är på att gå upp på morgonen, hur trist det är att betala räkningarna/skala potatis/tvätta/skura/laga middag och jobba arslet av sig. Jag vill höra om fler som ibland blir sjukt trötta på vardagen, som glömmer att ta med extrastrumpor till förskolan 8 dagar i rad och som ibland funderar på vad i hela världen de har gett sig in på.  Låt mig få läsa om livskriser, tårar och verklighet. Om hur sjukt jävla svårt det kan vara att hålla ihop en familj där alla drar åt olika håll. Från dem som har varit med ett tag…

Kan livet bara vara snutte-plutt hela tiden? Seriöst? Eller handlar det bara om självbevarelsedrift, att inte hänga ut sitt dötrista liv på internet? Ah, jag vet inte. Sjukt trist är det i alla fall att hela tiden läsa om att ”nu blir det fredagsmys framför Let´s dance. Hela familjen sitter i knät på varandra och är sååååå lyckliga! <3 <3 <3)”. Att jag enkelt kan lösa det problemet genom att sluta läsa? Ja, bra ide´, men det är så himla göttigt att gotta sig i det samtidigt.

OMG vad jag låter bitter (skönt att nån väger upp lyckan). Tur att jag inte tvingat dig att läsa den här bloggen

Idag är jag irriterad på två saker:

1. Att den här bloggen nu mer är så jävla långsam jämt. Hade jag orkat hade jag bytt.

2. Att jag är för trög för att fatta vad FK pratar om (jag frågade dem innan och jag frågade dem under tiden och trodde verkligen att allt var som vanligt eftersom jag tyckte att det var det de sa). Jag tänkte ju att jag skulle ta och piffa till tillvaron nu under våren genom att ta ut lite FP. Under alla tider har jag haft FP baserad på mitt tidigare arbete (före skolan). Det har jag helt plötsligt inte längre (p.g.a. att jag inte jobbar vid sidan av studierna enligt FK, huh?). Så nu får jag lägsta nivån och aldrig i livet att jag plockar dagar då! Det är ju som att kasta dem i sjön. Så nu blir det ingen mer FP på ett bra tag (dvs innan jag hunnit jobba upp den…). Inte för att jag hade någon hög ersättning innan detta heller visserligen, men när man får ut mer i barnbidrag är FP känns det ju totalt meningslöst. Nej, jag tänker inte ringa dem och försöka få någon klarhet i det heller, för det spelar ingen roll egentligen. Jag är bara trött på detta just nu…

I dag är jag sur. Kanske för att morsan stängde in mig i en bur så att jag inte kunde rymma i natt. Jag är också sjukt irriterad på att jag inte kan krypa. Därför tänker jag sitta här hela dagen och vara förbannad tror jag.

Och våga inte komma för nära, då anfaller jag med min knipsare!

Ahh, den smakar ju inte ens gott!!

Näe, nu är jag lite bitter. Mjölken är slut. Jag som hade sparat och doserat under hela gårdagen för att den skulle räcka i dag med. Så finns det inget mjölkpaket när jag äntligen lämnat A på fsk och jag hällt upp kaffet! Fasen också… Nästa gång ska jag sätta en postit-lapp på… Åka och köpa ny? Nänä, nån måtta får det väl vara…

Annars? Jo, N verkar också vara lite bitter. För att jag stängde in henne i en bur i går kväll. Hon tittade grinigt på mig på kvällen, ylade under natten och var förbannad tidigt i morse (ja, vid den där tiden då alla normala fortfarande tycker att det är natt…).

Ska jag nämna något positivt också kanske? Jag har hängt undan A´s overall och vinterkängor. Nu får det för F vara vår! Vi bor i GBG!