Du skall icke tro att du är något, om du bor i hålan
De bästa idéerna får jag ju i badet. De näst bästa får jag i sängen på natten och de tredje bästa får jag när jag städar. Idag har jag städat och självklart har jag kommit på en bra grej.
Hela tankebanan började med att jag för ett tag sedan kommenterade en väns status på FB ang. det hysteriskt roliga programmet Solsidan. Jag tycker att jag på ett helt trevlig neutralt sätt menade att det är lätt att känna igen sig i många av situationerna när man sitter med två ungar i ett villaområde. Nu råkar det väl vara så att vi ändå inte bor i GBG´s svar på Saltis, även om det är ett helt ok område, och att våra grannar inte är av de mer hysteriska slaget men ändå… Det finns vissa poänger i den där serien som jag aldrig skulle ha fattat innan jag flyttade hit och skaffade familj… Speciellt inte eftersom jag bott i lägenhet i hela mitt liv.
Nåja. Givetvis var det ju någon (inte vännen ifråga) som nappade på detta och skrev något i stil med ”Haha, snacka om att skryta!”. Och där slog denne huvudet på spiken i dagens fundering. För är det inte så, att det är lite värre att tro att man är något (och vad är definitionen av det föresten, för oftast verkar ju det ligga i betraktarens öga?) om man bor i en småstad? (vilket kommentaren hade en anknytning till) För övrigt är det ju en fantastisk slutsats denne gör kring mig som person i samma mening. (Att jag hamnat här av en slump, har typ 50 spänn på banken och inte ens äger hängrännan på huset jag bor i är inte relevant tydligen, jag skryter ju om min höga status!).
Jag har bott åtskilliga år i en riktigt liten minihåla. Sedan har jag bott i en något större minihåla samt i en småstad utöver den ”stora” staden jag nu bor i. Och jo, jag vågar nog påstå att det skicker lite mer i ögonen på folk i småstaden än vad det gör i storstadsfolkets när det går bra för andra. Vad beror det på ? Är det så enkelt som att man känner folk på ett annat sätt i en liten håla? Där har man gått i samma klass som Pettersson och Larsson när man var liten och kanske grundades allt redan där? Anonymiteten är ju en helt annan i en storstad. (Jag tyckte att det var otroligt befriande att flytta hit, att komma från allas förbannade tyckande i tid och otid.) Nej, jag vet inte. Men det är onekligen värt att grubbla över en lördagseftermiddag…
Jag kommer också att tänka på ett annat inlägg jag läste för ett tag sedan. Även om det inte är exakt samma ämne så snuddar de ändå vid varandra. Det ÄR skillnad på små- och storstad.
januari 29th, 2011 at 16:45
Ja, eller hur? Det är så tydligt när man upplevt båda. En tanke som slog mig nu är att en anledning till missunnsamheten kan vara det faktum att hela småstadslivets fas mot vuxen ålder på något sätt (numer) består i att man ska ta sig därifrån, till något större, bättre. Det blir lite guldgräveri nationellt liksom. Min man som ändå är uppvuxen i en förort här kände knappast samma pålivochdödkänsla som jag när det kom till att flytta så snabbt som möjligt efter gymnasiet. Det där är ju också en anledning som brukar framföras till varför så många bra artister odlas i döda bruksstäder (se: Borlänge).
Avundsjukan är rocknrollens baksida helt enkelt
.
januari 29th, 2011 at 19:33
Jag kan bara hålla med! Och precis som din D är min M uppvuxen utanför stan här och där blev han kvar länge, haha! Utan den där känslan… Men visst var det precis så där det var! Man räknade dagarna tills man kunde komma i väg…
januari 30th, 2011 at 12:35
Mycket intressant! Ja, jag flyttade två dagar efter studenten (och hade lgh här från och med fyra dagar innan). Say no more. (Ångesten inför att inte komma in på juristlinjen sedan när jag kaxigt nog hade flyttat redan och allt… obeskrivlig).
januari 30th, 2011 at 16:17
Haha! Ja fy, det kan jag tänka mig! Vilken himla tur att allt gick bra ändå =)