Märkligt
Gång på gång har jag varit med om det här och nu måste jag verkligen fråga om det är fler som upplever detta…
Så fort en bunt för varandra okända kvinnor (jupp, i detta fall kvinnor) släpps lösa i något sammanhang som rör barn börjar de alltid prata om sina förlossningar någon gång under tiden. I alla fall om barnen är under 2-3 år. Hur kommer detta sig? Är det det enda vi skulle kunna tänkas ha gemensamt med varandra? M hade en teori om att vissa helt enkelt behövde bearbeta och prata om sina upplevelser. Och jo, det kan jag både förstå och tro. Men vissa verkligen bara öser ur sig alla sina känslor och upplevelser innan man ens hunnit blinka. Och ja, visst är det trevligt att prata om det ibland men det handlar ju alltid om att någon måste vara värst. Fast man vet aldrig riktigt vad det är som är det optimala, det verkar skilja sig från gång till gång. Ibland är det den som hade ondast, den som höll på längst, den som höll på kortast, den som höll på att dö, den som födde hemma o.s.v. i det oändliga.
Märkligt som sagt.
januari 27th, 2011 at 18:21
Vaddå; vill du inte berätta om dina förlossningar för mig? Nej just ja; du har ju redan bloggat om det.
januari 27th, 2011 at 18:36
Hoho, jag får ge dig en poäng för det va?
Tanken slog mig med när jag postat inlägget *s*