Welcome to the Jungle

Jag sitter och bläddrar i det föregående numret av tidningen Förskolan och läser en krönika (och tänka sig, den finns på nätet med, nämligen här ). En bit ned i texten läser jag följande:

”En del reggiotolkningar i vårt land är mycket förbjudande angående dilemmat att ge barnen svar, utan istället ställa motfrågan: vad har du själv för tankar? Men tänk om vi också hade det förhållningssättet mot våra kollegor och omgivning. Om någon på busstationen frågar vad klockan är och vi svarar: vad tror du själv, vill du forma en klocka i lera, ska vi öppna den och se efter hur den ser ut inuti? Man skulle ju bli tagen för att vara en galning. Beskrivningen kanske är lite överdriven men min poäng är att vi alla ibland bara vill ha ett svar och inte en hypotetisk analys. Stor som liten.”

Jag blir verkligen full i skratt när jag läser detta för jag ser det framför mig och det är ju så där vi ibland bemöter barnen. Men sen börjar jag fundera lite på detta ur ett annat perspektiv, nämligen i samband med det populära uttrycket ”det kompetenta barnet”. För ibland undrar jag om det inte har gått lite över styr. (Nu tänker jag mig visserligen in i detta i egenskap av förälder och inte lärare.) Det verkar ibland som om barns tankar, viljor, åsikter och handlingar därefter idag alltid måste sättas i främsta rummet och att det är totalt förbjudet att ibland bara säga: ”Nej, nu är det så. Punkt slut.”

När A har bett om en glass 381 gånger samma dag och jag dessa 381 gånger lugnt och sansat har bemött hennes krav (ja, för det är sällan någon fråga som ställs) med ”Nej, idag blir det ingen glass. Jag förstår att du är sugen på glass men det är inte bra för tänderna att äta glass varje dag och därför blir det ingen glass idag” orkar jag ta mig tusan inte upprepa samma mantra en ytterligare gång utan då blir det till slut: ”Nej. Nu får du lyssna på vad jag säger, det blir ingen glass idag. Punkt slut!”

Varför är det så farligt att sätta gränser för barnen, kanske redan med en gång? Vad är vinsten i att de alltid får göra precis som de själva vill i alla situationer? Jag har väldigt svårt att se på vilket sätt de gynnas i sin utvecklingen genom att alltid få styra hela deras livsvärld. Här hemma finns vissa regler som ska följas (och nu är mina barn små…). Till exempel så är det inte okej att kasta saker i syfte för att göra sönder dem, man hjälper till att städa och liknande efter egen förmåga, det är inte okej att slå någon, ett nej betyder ett nej både första och 381:a gången och nej, det finns faktiskt inte alltid utrymme för förhandling (därmed inte sagt att det aldrig finns det).

Låter det begränsande? Tja, kanske det. Men jag vill inte att mina ungar ska bli vuxna genom tron att att det alltid är dem som styr allt, genom att aldrig ha fått förhålla sig till andras perspektiv och viljor och genom att aldrig ha fått ta konsekvenser för sina handlingar. ”Ja men jag förstår att du är frustrerad, det gör ingenting att du har bränt upp en skola och krossat åtta busskurer, jag förstår det.”

Och givetvis, förhandlingar, regler och konsekvenser efter ålder och barn.

This entry was posted on tisdag, maj 31st, 2011 at 13:25 and is filed under Familj. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.