Jo, jag har ju fattat att om man har en blogg ska inläggen kategoriseras. Jag har medvetet valt bort detta eftersom jag har tänkt typ ”äh, vem bryr sig?”. Men borde jag tänka om? Det kanske inte är så dumt eller? Fast det känns ju lite mastigt att börja sortera in alla gamla inlägg…
Vid middagsbordet:
M: Vad har du gjort idag då A?
A: Åhh… Måste du veta allting hela tiden?!
Jag aktar mig noga för att tänka ”så där ska/skulle jag aldrig göra/gjort”, för man vet ta mig sjutton inte hur man reagerar inför olika saker innan man ställs inför dem. Men visst har jag tänkt tanken ibland 
Idag kan jag skratta gott åt en del rätt naiva tankar kring föräldraskapet jag tidigare haft. Speciellt sådant jag tänkt innan barnet i fråga blev en så där två år i alla fall (och då var vi där igen, ”du förstår när du själv har barn” ). Därför skulle det vara ytterst intressant att få hoppa fram fem-tio-femton år i tiden och få lite nya perspektiv. Men kanske är hela poängen att man ska lära (och förfasa!) sig under vägens gång? Men hjälp vilken skrattfest jag kan ha om en så där 20 år
Och en annan grej. Det är verkligen intressant hur det kan vara lätt att vara förälder åt ett barn men svårt att vara det för ett annat. Samtidigt. Får man alls tänka så?
Jag sitter och bläddrar i det föregående numret av tidningen Förskolan och läser en krönika (och tänka sig, den finns på nätet med, nämligen här 
). En bit ned i texten läser jag följande:
”En del reggiotolkningar i vårt land är mycket förbjudande angående dilemmat att ge barnen svar, utan istället ställa motfrågan: vad har du själv för tankar? Men tänk om vi också hade det förhållningssättet mot våra kollegor och omgivning. Om någon på busstationen frågar vad klockan är och vi svarar: vad tror du själv, vill du forma en klocka i lera, ska vi öppna den och se efter hur den ser ut inuti? Man skulle ju bli tagen för att vara en galning. Beskrivningen kanske är lite överdriven men min poäng är att vi alla ibland bara vill ha ett svar och inte en hypotetisk analys. Stor som liten.”
Jag blir verkligen full i skratt när jag läser detta för jag ser det framför mig och det är ju så där vi ibland bemöter barnen. Men sen börjar jag fundera lite på detta ur ett annat perspektiv, nämligen i samband med det populära uttrycket ”det kompetenta barnet”. För ibland undrar jag om det inte har gått lite över styr. (Nu tänker jag mig visserligen in i detta i egenskap av förälder och inte lärare.) Det verkar ibland som om barns tankar, viljor, åsikter och handlingar därefter idag alltid måste sättas i främsta rummet och att det är totalt förbjudet att ibland bara säga: ”Nej, nu är det så. Punkt slut.”
När A har bett om en glass 381 gånger samma dag och jag dessa 381 gånger lugnt och sansat har bemött hennes krav (ja, för det är sällan någon fråga som ställs) med ”Nej, idag blir det ingen glass. Jag förstår att du är sugen på glass men det är inte bra för tänderna att äta glass varje dag och därför blir det ingen glass idag” orkar jag ta mig tusan inte upprepa samma mantra en ytterligare gång utan då blir det till slut: ”Nej. Nu får du lyssna på vad jag säger, det blir ingen glass idag. Punkt slut!”
Varför är det så farligt att sätta gränser för barnen, kanske redan med en gång? Vad är vinsten i att de alltid får göra precis som de själva vill i alla situationer? Jag har väldigt svårt att se på vilket sätt de gynnas i sin utvecklingen genom att alltid få styra hela deras livsvärld. Här hemma finns vissa regler som ska följas (och nu är mina barn små…). Till exempel så är det inte okej att kasta saker i syfte för att göra sönder dem, man hjälper till att städa och liknande efter egen förmåga, det är inte okej att slå någon, ett nej betyder ett nej både första och 381:a gången och nej, det finns faktiskt inte alltid utrymme för förhandling (därmed inte sagt att det aldrig finns det).
Låter det begränsande? Tja, kanske det. Men jag vill inte att mina ungar ska bli vuxna genom tron att att det alltid är dem som styr allt, genom att aldrig ha fått förhålla sig till andras perspektiv och viljor och genom att aldrig ha fått ta konsekvenser för sina handlingar. ”Ja men jag förstår att du är frustrerad, det gör ingenting att du har bränt upp en skola och krossat åtta busskurer, jag förstår det.”
Och givetvis, förhandlingar, regler och konsekvenser efter ålder och barn.
Igår var vi på Liseberg. Ja, i alla fall 3/4 av familjen. N fick stanna hemma med farmor och farfar medan A fick en heldag med oss. Och det var verkligen lyckat. För första året gick A över 110-gränsen och hade fullt upp hela dagen. Hon fick ett åkband och det var väl utnyttjade pengar, speciellt med tanke att det inte var så mycket folk vilket gjorde att inte var några köer alls. Även M fick ett åkband då han var sugen på att testa lite nya grejer… Och A tjatade och tjatade om att få åka ”mellodalbanan” (Lisebergbanan alltså). Vi var en smula skeptiska för den går ju rätt fort alltså men efter mycket om och men fick hon åka. Och som hon älskade det! Varv efter varv blev det… Och det var åter igen ett tillfälle då jag insåg att hon inte är så liten längre… Efter fem timmars konstant åkande var vi rätt möra allihop och kunde sammanfatta dagen som mycket lyckad
I söndags var vi ute på äventyr. Såg bl.a. denna högst intressanta text. Man kan ju undra..?!
