Den borttappade ångestgenen
Gick det fel nånstans? Saknar jag någon gen? För hur mycket jag än älskar mina barn har jag ingen som helst ångest över att börja jobba snart. Snarare tvärtom, det ska bli skitroligt! Och jag är hur nöjd som helst med mina 100% och har ingen önskan om att jobba mindre. Inte heller har jag ångest över att N kanske bara är precis 1 år fyllda när hon börjar på förskolan och att hon kommer att få gå heltid (fast nu blir det väl inte så och därmed kan alla som betraktar mig som en skum moder med anknytningsproblem andas ut 
).
Det känns som att man måste ha lite ångest över allt detta. Är det inte så?
maj 26th, 2011 at 12:46
Jo, så känns det! Jag har i och för sig börjat få mer ångest över att lämna B när jag går till jobbet, desto äldre hon blivit men all in all har jag ju absolut inte den ångesten man ska ha. Frågan som vi alla ställer oss är alltså: är det PK att inte ha den eller är det PK att ha den?
maj 26th, 2011 at 12:49
Ja! Det var verkligen en klurig fråga. Den får vi fundera på!
maj 26th, 2011 at 13:44
Alltså, jag saknar inte Julia ett dyft under arbetsdagen. Det är först när jag kommer hem som det slår mej att jag missar så himla mycket. Men å andra sidan så vill jag inte inte jobba heller för god damn vad skönt det är att få rensa skallen från alla vardagsbestyr!
Jobba mindre däremot det är en annan femma
maj 26th, 2011 at 13:54
Ja men just det där om att man missar saker som händer är jag helt med på. För visst är det speciellt med allt som sker, första stegen, orden och allt det där. Det är nog mer den där känslan jag ibland uppfattar som ”min plats är i hemmet hos mina barn, ingenting är viktigare” som jag har svårt att förstå. Eller ja, det är klart att barnen alltid kommer att komma i främsta hand (svårt att formulera vad jag menar riktigt), men för mig är det inte synonymt med att jag måste befinna mig på samma plats som dem 24/7.