Welcome to the Jungle

A: Varför är mjölken så kall?

Jag: Jaa… Vad tror du?

A: För att korna är kalla och fryser.

För tillfället är följande saker roliga (tycker N alltså…):

• Lyfta på mattkanter och se vad som finns under (alt. lyfta upp hela mattan om den är av en mindre sort)
• Gräva ur jord ur blomkrukorna och äta upp den
• Äta på sladdar, kontakter, alla sorters skor samt stolar
• Bada. Nåde den som hoppar i badet utan att ta henne med!
• Gå ut. Som ett skott kommer hon krypandes och gör allt för att försöka smita ut så fort ytterdörren öppnas
• Hämta A på förskolan. SÅ mycket att titta på!
• Ställa sig upp vid de mest äventyrliga platserna (gärna där man riskerar att slå sig om man trillar)
• Se hur långt ut på kanten till mamma och pappas säng hon kan krypa innan hon trillar ner
• Putta öppna dörrar fram och tillbaka. Irritation uppstår när dörren råkar stängas (eller när någon förälder blir för nojig över att fingrarna ska klämmas och hon blir bortflyttad)
• Skjuta köksstolarna fram och tillbaka så att alla familjemedlemmar får Tinnitus

Alltså, jag fattar inte grejen? Vad blir bättre av det det? Eller, kanske är det så att man faktiskt inte är intresserad av någon förbättring/lösning på problemet utan helt enkelt finner själva gnällandet som ett nöje? När det dessutom går så långt att man enbart letar fel och brister för att liksom spä på och få ytterligare belägg för sitt missnöje tycker jag bara att det hela blir väldigt fånigt. Om jag är missnöjd med något finner jag inget som helst intresse i att gå runt och sura över det år in och år ut. Jag har två val; antingen accepterar jag att det är som det är och ”går vidare” eller så försöker jag göra något åt det.

Några exempel: Om jag är missnöjd över mitt försäkringsbolags villkor samt att de är sura och otrevliga i telefonen, ja då byter jag ju givetvis försäkringsbolag. Kanske går det inte över en natt, jag kanske måste vänta ett par månader för att avtalsperioden ska löpa ut men det är det ju värt i långa loppet. Eller? Om jag tycker att ICA har sunkig sallad, ja då går jag till Hemköp och köper sallad (eller ev. avstår sallad och tar tomat i stället eftersom jag generellt tycker att ICA är helt ok och för att jag inte orkar gå till Hemköp).

Ibland är det svårare. T.ex. om jag upplever problem med mina barns skola eller om det blir knas på en arbetsplats. Det är alltid svårt när det handlar om människor. Men ändå. Jag har svårt att se hur det kan vara hållbart i längden att inte synliggöra de ev. problem som finns. Själv uppskattar jag verkligen om någon säger ”Hey, du, jag tänkte på en grej…” i stället för att gå och vara smågrinig över något år efter år som det kanske finns en förklaring till. (Givetvis är det ju trevligt om det framförs på ett konstruktivt sätt…).

Jag undrar ofta vart vårt egna ansvar finns. Om jag aktivt väljer att placera mina barn i en Montessoriskola så får jag ju läsa på vad det verkligen handlar om. Jag kan ju inte i efterhand bli förvånad över pedagogiken i sig (hur den sedan genomförs är en helt annan sak som man självklart kan ha synpunkter på). Om jag söker plats för mina barn på ett föräldrakooperativ kan jag ju inte bli sedan bli förbannad på att det krävs ett visst engagemang från mig som förälder. Och om jag väljer att söka ett arbete på en Ur- och skurförskola får jag ju ta reda reda på om det verkligen är ett arbetssätt som passar mig. Samma sak när jag köper ett hus, en bil, en försäkring eller vad det nu än är. Och när det handlar om olika sorters tjänster kanske man bör läsa det finstilta också. För många gånger har vi inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

Och visst. Ibland är det inte så lätt att göra något åt problemen även om man vill. I glesbygden är det inte bara att byta jobb eller skola för det kanske inte finns några alternativ. (Frågan är ju visserligen då om det inte är än viktigare i så fall att försöka lösa problemen?) Kanske finns det ö.h.t. inga jobb och kanske är kön till den där skolan man vill ha fler år lång och då kan jag förstå om man till slut ger upp. Men om det finns valmöjligheter och lösningar, varför inte söka dessa i stället för att bara klaga?

Jaha, tänker ni nu då. Gnäller hon aldrig själv? Jo, visst gör jag det! Ofta! Vår vägförening är t.ex. en sån där grej jag sällan förstår mig på. Visst kan jag sucka, himla med ögonen och muttra över märkliga beslut. Men nu har jag valt att bo här och då får jag ju i slutändan ta att det för vad det är. Beslut (ibland märkliga sådana…) röstas igenom med hjälp av den demokrati som finns i föreningen. Jag kan gå dit, lägga min röst och säga att jag tycker att förslag X är helt galet, men sedan får jag acceptera att resultatet blir som det blir. Och om jag inte går dit alls och framför mina synpunkter har jag ju verkligen ingen rätt att sedan bli sur.

Så vad vill jag säga med detta då? Jo, klaga gärna. Men se problemen i förhållande till verkligheten/varan/tjänsten och fundera en stund över om du själv kan bidra till en förbättring innan missnöjet tar över hela livet…