Tre år och åtta månader…
… av protester. Jag undrar hur det känns att komma för att hämta sitt barn och det frivilligt följer med hem från förskolan? Jag skulle nog kunna räkna de tillfällena på en hand, men det är längesedan nu så jag minns inte hur det är. Och ja, visst, jag är sååååååååååå tacksam (vilket brukar vara kommentaren nr.1 när jag suckar) över att hon trivs men det gör inte det hela roligare. Kanske skulle jag göra det samma? När någon suckar över ett ledset barn kanske jag själv skulle klämma i med ”Ja, men var glad för att du slipper bära hem ett skrikande barn år ut och år in och som skriker ”JAAAAG VIIIILL INTE GÅÅÅ HEEEEEEEEEEEEEEEEEEM!!”.
Och det är väl nu någon jag-vet-lite-bättre-än-dig-om-barns-utveckling-person skulle börja oja sig över en skadad anknytning i tidiga spädbarnsdagar? Att det inte står riktigt rätt till där och att jag borde förstått det redan när barnet tog sig genom inskolningen med ett leende på läpparna och utan att gråta en endaste tår (det berömda bakslaget uteblev också). Andra skulle säga att barnet är tillräckligt tryggt i sig själv som person och sin relation till oss att hon vågar sig iväg på egna äventyr utan att för den sakens skull tro att vi övergett henne för evigt.
Jag väljer att tro på alternativ två och nu för tiden ylar hon ju inte längre hela vägen hem utan, efter att ha sniglat sig i evigheter där inne, släpar fötterna efter sig och muttrar surt om att hon ”minsann vill bli hämtad halv fem” och i den saken ser det som ett straff att ha fått en lillasyster som vilken indirekt tvingar henne från sin älskade förskola alldeles för tidigt om dagarna…