Welcome to the Jungle

Sprang av en slump på en bok i går på biblioteket som visade sig vara kalas Proppfull med tips och idéer för att utveckla en jämställd verksamhet. Kööööööööp!!

En hög brädor (?) har levererats

Under de tre år som A gick heltid på förskolan var jag skitpetig med att allt alltid skulle finnas där. Från minsta lilla extrastrumpa, till stövlar och mössor (och självklart tydligt namnat!). Gjorde jag detta i hopp om att få en stämpel som ”den optimala förskoleföräldern”? Nej, inte alls, utan för att jag vet hur krångligt allt blir när det aldrig finns rätt kläder till ungarna.

Men sedan hände nåt. N föddes och A gick ner till 15 timmar. Och nu är klädkatastrofen ett faktum. För hur mycket jag än försöker ha koll på allt blir det banne mig omöjligt när man släpar allt fram och tillbaka varje dag (tis-tors). Och varför gör jag det då? Jo, för att barnen är ute när jag lämnar A och det är väldigt mycket smidigare att låta henne ta på sig här hemma i stället för på förskolan då jag måste släpa in klumpen N på ena armen genom dörrar och grindar, knö med 24 andra ungar som ska ut och där A har ”facket” längst in i hörnet.

Så nu längtar vi alla till hösten, av olika anledningar, när det blir lite mer ordning och reda.

N är hos farmor och farfar idag och jag har äntligen kommit igång med sista tentan. Det känns BRA! Det är lite knixigt att få ihop ämnet med kursens litteratur men det ska väl gå det med. Det ska onekligen bli intressant att se resultatet av enkätsvaren. Även om jag faktiskt tror att det blir ett rätt så positivt sådant. Det här med enkäter är ju för övrigt kanske inte den bästa metoden till ämnet men nu blir det som det blir. Jag kan heller inte riktigt släppa att det optimala uppsatsämnet hade varit att gå vidare med vår c-uppsats på något vis, men det går ju bara inte när det rör sig om en sån här liten studie. Och det är alltid det som är min största stötesten; att skriva lagom!!

Jaja. I em tar jag med mig A för att köpa blommor inför fredagens begravning samt gå en vända på biblioteket och se om de har något dammigt ex av ”Enkätboken” samt ”Rapporter och uppsatser”. Just de där böckerna känns väl inte så där jätteupphetsande men vad gör man inte när man behöver ordning och reda, samt referenser…

När jag flyttade hit till storstaden var det anonymiteten som som var den bästa vinsten (jaja, om man inte räknar med allt annat då ). Från att ha kommit från en pytteliten håla, via en liten stad, var det helt underbart. Jag visste ingenting om folk och de visste heller ingenting om mig. I grund och botten är jag en nog lägenhetsmänniska (vilket M brukar säga i alla fall, även om han mest syftar på min ovilja mot trädgårdsarbete) och det var lite av en skräck när vi bestämde att vi skulle flytta från stan och ut på ”landet”. Jag hade alla fördomar man kunde tänkas ha mot villaområden. Jag såg framför mig hur folk stod bakom gardinerna och tjuvkikade, hur grannar blev osams om staket och gräsklippning och kanske framför allt hur folk älskade att lägga sig i saker de inte hade det minsta med att göra.

Så hur blev det då? Jo, faktiskt blev det inte så illa. Detta är nog enbart tack vare att vi har helt underbara grannar! Utan dem hade jag blivit galen. Fast även om jag trivs här så var alla mina fördomar inte bara fördomar

Och från att ha gått från att helt vilja sitta i en lägenhet mitt i stan skulle jag nu kunna tänka mig att bo i en liten stuga mitt i ingenting. (Eller ja, nu ljuger jag lite. Dels är jag alldeles för mörkrädd för det och dels skulle det bli väldigt opraktiskt. Dessutom gillar jag ju att umgås med folk. I lagom dos.) Men trots att våra grannar verkar gudasända saknar jag att ha ett litet hörn där jag kan sitta utan att någon alls kan se mig.

Vi bor näst först i vårt område. Det innebär att alla som ska iväg eller hem (samt ska lämna/hämta på förskolan!) passerar oss på framsidan. På baksidan har vi en skog och innan den en liten väg som fungerar som promenadväg. Sommartid är den rätt så ”livligt” trafikerad av folk, hundar, barnvagnar och allt vad det nu är. Vårt område är också väldigt barntätt, vilket ju är fantastiskt på många sätt! ”Problemet” är dock att många ungar är högt och lågt. Man vet aldrig om man riskerar att köra på dem med bilen eller om man kan ha en pool på gräsmattan utan att riskera att man får fiska upp ett barn som är på vift och som man inte har en aning om att de är där…

Och jag inser nu att jag verkligen låter som en bitter gammal tant och försöker därför inse att det är jag själv som valt detta. Och det gör jag! Det är bara det att ibland skulle det som sagt vara underbart att bara få sitta, helt ensam, i ett litet hörn och lyssna på fåglarna. Det sista kan bli svårt eftersom ”stora vägen” (som det heter när man kommer från en liten håla), är genomfartsväg till alla som jobbar på Volvo.

Men! I stället för att gnälla enbart för gnällandets skull (vilket jag blir galen på och ska skriva ett annat inlägg om en annan dag) så försöker jag hitta en lösning på detta. Jag hävdade ju faktiskt på min anställningsintervju att jag var en lösningsinriktad person Så nu har jag satt M på detta uppdrag; att bygga ett plank!

Fortsättning följer…

Ja, det är så det känns ibland. Oftast tycker jag att det gynnar mig, att kunna se saker ur två perspektiv, men ibland blir det problem. Som förälder har jag har svårt att engagera mig i diskussioner om i fall det ska vara äpplen eller päron till mellanmål och jag tycker att det är sorgligt hur debatten ibland förs. Jag vet hur tidspressen ser ut, hur pappershögarna växer, hur budgetar stramas åt, hur resurserna och tiden med barnen krymper. Det är dystert att gång på gång få höra hur pedagoger beskylls för en verklighet de inte kan göra så mycket åt. För sådan är verkligheten ibland. Aldrig, eller sällan, är det pedagogernas röster som hörs i debatten. Dessa röster är märkligt nog inte så mycket värda verkar det som och i stället får de agera klagomur för en organisation där besluten fattas långt över deras huvuden.

Borde jag ha satsat på ett annat yrke? Ett yrke jag inte själv utvärderar med mina föräldraglasögon? Eller kanske tvärt om. Borde jag ha valt en omsorgsform till mina barn där jag själv inte är verksam?

Ja, nu är barnet (det lilla alltså) i en fas igen. Den här gången handlar det om att utmana sina begränsningar skulle man kunna säga… Detta sker tack och lov enbart på dagtid (på natten sover hon *peppar peppar* bra i sitt eget rum sedan ett tag tillbaka). Hur som haver är humöret ilsket, hon skäller, ylar och svär (jo, jag lovar!). Hon ska in, över, under, genom och upp. Och fort ska det gå. Underhållning krävs konstant för att hålla humöret uppe. Och detta skulle väl gå för sig om det inte vore för den saken att hon inte heller har tid att sova. Detta gör också att min egen studietid just nu är obefintlig på dagtid = problem. (Dessutom är jag själv verkligen i en fas och skulle behöva renovera humöret.)

Parkerade barnet för en powernap. Då hon för en gångs skull verkade acceptera läget gick jag och fixade tvätten. Efter en kort stund var detta vad jag återvände till. Luriga lilla barn… Man skulle kunna säga att det är hög tid att flytta undan liggdelen.

Påskafton idag ja. Känns mer som pingstafton…

Igår åkte vi upp till Dalsland. Och hem igen idag. Det blev en hemskans kort sväng men så får det bli ibland tyvärr när man ska samsas om tiden… Men vi hann ju i alla fall med pappa, farmor, farbror + fam, mormor samt storasyster med fam. Så det var väl rätt så god utdelning ändå.

M har dragit vidare och jag ska snart lägga barn. Därefter ska jag ha min egen fest med en mugg kaffe i kvällssolen på altanen, och kanske kanske blir det en liten Dooley´s med!

Jag blev godkänd på förra tentan har en tenta kvar (den sista på evigheter?). Jag borde verkligen ta tag i den (Herregud! Nu fick jag jaga ut en katt som smitit in!! Det är banne mig inte första gången. Jag har absolut inget emot katter men om jag själv valt att inte ha några egna vill jag heller inte ha andras här hemma…), men jag har verkligen hjärnsläpp. Jag vill komma på den ultimata idén och jag kommer ärligt talat inte på något alls. Dessutom begränsas jag av att det ska vara en studie baserad på intervjuer, observationer eller likande och eftersom jag inte (än!) har någon förskola att använda mig av blir det svårt. Fasen också…

Sedan 2006 har vi ”bara” haft mobiler och mobilt bredband via 3. Det funkar oftast utan problem. Dock händer det nångång ibland att hela nätet ballar ur och då sitter man där. Och visst, det kan väl vara trevligt att vara okontaktbar nån gång ibland, men kanske inte när man har ungar på förskola eller liknande. Tack och lov händer det inte särskilt ofta, men igår var en sån dag. Självklart är det ju bara vid just de tillfällena som man kommer på att det kanske hade varit bra att ha en backup via en annan operatör.

Så igår fick vi ägna oss åt annat. Och tänk vilken tur att trafikpolisen bestämde sig för att parkera utanför

Action på landet!

N: ”Mamma, du hatar syskonmatchning, så vad är detta för dumheter?! …

… Så, nu tar vi av oss de här fulmössorna tycker jag!”

Idag firas det påsk på förskolan. A var skitnöjd över att äntligen få visa sig offentligt i grön ögonskugga: ”Jag ser ut som Häxan surtant!”

Ja, de flesta av er har väl redan fått med er resultatet Och wow, så många grattis jag fått på FB. Vartenda ett värmer, tack!

Så hur gick det till då när jag fick mitt första riktiga jobb?

Jo, jag träffade rektorn på skolan där hon också är verksam och en kvart senare var biffen fixad Det var ett enkelt och trevligt samtal och inte allt för svåra frågor. Den klurigaste av dem var nog hur jag trodde att andra uppfattade mig. Jag borde ha rekat med er här innan va? Märkligt nog var jag inte nervös alls och det kändes bra. Rösten var så där efter söndagens tystnad och hemmakurer men tydligen gjorde jag mig väl förstådd ändå Hur som haver var det fantastiskt trevligt att få frågan om jag ville jobba där och att tacka ja!

Jag vågade verkligen inte hoppas på det bästa, då hade jag bara blivit besviken om jag inte hade fått det. Inte heller hade jag räknat med att få besked redan igår men hon såg ingen anledning att dra ut på det och ingen är gladare än jag över det. En extra bonus är att jag dessutom kan cykla dit på en 10 minuter. När jag skaffat en cykel d.v.s. Jag har pendlat i så många år (jag och A-K räknade ut en gång hur många timmar vi suttit på tåget bara under själva utbildningen. Jag minns inte siffran nu men det var galet många timmar, haha!) och det känns så vansinnigt skönt att slippa!

Så nu har jag jobb Coolt. Det måste ju bara betyda att jag är vuxen va? Fast det känns ärligt talat lika overkligt som att kissa på ett graviditetstest och få ett positivt resultat.

I fredags kväll var det kalas minsann! Det händer inte så ofta. Det går tillräckligt långt mellan gångerna för att jag varje gång ska upptäcka att jag blivit äldre… Inte var det bättre den här gången. Det började med att jag insåg att klänningen (eller ja, i ärlighetens namn var det väl en tunika…) var för kort för att ha till strumpbyxor. Ojoj, när blev en klänning för kort? Nu, tydligen.

Nåja. Det var en trevlig kväll även om nästa tantuppvaknande innebar att jag insåg hur sunkigt det är på Rockbaren. WTF? När blev det sunkigt? Eller har det alltid varit så? Var jag helt enkelt bara tillräckligt nöjd över att ölen var billig förr? Okej, toaletterna har ju varit förjävliga sedan urminnes tider men resten? Nä, det var så där. Den tredje tantvarningen uppenbarade sig på Lisebergshallen dit vi begett oss för att se Hardcore Superstar. Eter ett par låtar tyckte jag att ljudet var för jävla dåligt och hörde bättre på utsidan (!). Dessutom var det en slätstruken konsert som knappas gav gåshud och vi gick innan det ens var slut. Vilken besvikelse av mina gamla gudar…

Fredagskvällen avslutades med en cola (!, tant nr.4?) på Rockbaren innan vi tog bussen hem vid 01.30 nånting…

Efter en powernap på ett par timmar satt jag åter igen på bussen mot stan. Denna gång i sällskap med grannen (för ingen kan shoppa som vi ) på väg mot Baby&Barn-mässan. Jag saknade en del utställare (som t.ex. Blingo och Bambino-Mam) och tyckte att det var dåligt med gratisprylar. Två tandborstar var allt jag fick med mig.

Jaja, det blev ju ändå en del kläder och jag är nöjd, inget superonödigt utan grejer som används av två ungar och sedan säljs på T för samma peng som jag gav för dem. Det kallar jag bra affärer

Och bilder på fynden då…

En hög för A…

… och en hög för N