Welcome to the Jungle

Ah, det mindre goda humöret håller i sig. Dessutom har sladden till min lilla blå dator gett upp samt att det gått så lång tid sedan jag tog av klädseln på A´s gamla vagn att jag inte längre minns hur den ska sitta… Det spär på irritationen en smula. Det går inte heller att blogga via telefonen så M är snäll och lånar ut sin dator en stund (så vi får väl se hur det blir med bloggandet det närmsta)… Inte heller får jag upp bilder via telefonen till FB av nån anledning. Det är inte så lätt att rycka upp sig när det hela tiden sker små saker som hela tiden ställer till det.

Var på Tittut i morse. En del fynd men inga sånna där riktiga guldkorn. Nåja. Jag åker dit en sväng i morgon med och hittar jag inget då blir det desto mer över att shoppa på mässan för

Vi har röjt upp framsidan av ”trädgården” idag. Det var välbehövligt skulle man väl kunna säga… A tog tag i cyklingen på allvar och efter tre minuter for hon fram. Och kunde dessutom bromsa Kanske behöver vi kika efter en lite större cykel så småningom.

Annars är det mycket prat om död just nu. Alla ungar hamnar ju där förr eller senare och nu har A hamnat där på allvar. I somras förstod hon visserligen vad det var som hände men nu har hon haft snart 9 månader på sig att grubbla över det, och hon pratar ofta om det. Detta tillsammans med att farfar dog i veckan och att ett av Bolibompaprogrammen i kväll handlade om en bilolycka där ett barn dog har väckte många tankar hos henne. Kvällen avslutades med att Nalle dog, mycket sorgligt, och ska begravas i morgon. Min uppgift tills i morgon blir att hitta en lämplig kista till Nalle. Det är både lätt och svårt. Lätt för att jag vet att det är något som måste få ta plats just nu och för att jag inte har några problem med det generellt. Det är en del av livet och det är min (vår) uppgift att ta henne igenom alla hennes funderingar för att det är så himla viktigt. Behöver hon begrava Nalle, ja då gör vi det och så är det med det. Men samtidigt är det svårt för mig, som förälder. För då blir jag påmind om livets rättvisor och orättvisor och att jag aldrig kan vara riktigt säker på att jag kommer att få ha henne (och alla andra nära och kära) med mig genom hela livet. Det är lättare att hantera det med förskolebarnen men när det kommer till ens egna ungar blir det så väldigt personligt.