Welcome to the Jungle

Assistent/kalassamordnare/barnunderhållare/städare sökes

Arbetsuppgifter: Att under helgen 5-6/3 assistera ett styck stressad förälder med tårtbakning och servering samt underhållning av en hoper glada ungar, bebis och diverse släktingar vid två femårskalas.

Kvalifikationer: Stresstålighet, kreativitet samt ett positivt sinnelag är önskvärt. Innehav ev ett styck discokula är extra meriterande.

Lön: Betalning sker i form av tårtrester, samt ett styck godispåse med tillhörande vattenpistol.

Vanligtvis är det jag som lagar mat här (det är f.ö. en diskussion vi kan ta vid ett annat tillfälle). Idag slår han dock på stort och ska steka kotletter. Jag kan inte låta bli att skoja lite med honom och frågar vad han ska göra för sås och får svaret:

”Sås? Vaddå sås? En helt vanlig kotlettsås så klart!”

Jag har bokat första parkett för att se hur den här helt vanliga kotlettsåsen ska tillverkas

–

Update:

Går ut i köket och kikar ner i stekpannan. Frågar M: ”Har du kryddat dom (kotletterna) med pommes fritteskrydda och grönsakskrydda?”

M: ”Jaa… Jag hittade ju ingen Aromat!”

När man jobbat sig tillräckligt länge under gymmet är det dax att börja på det övre arbetet…

Jag känner att vi behöver ge plats för en liten kvällsreflektion…

Det har blivit modernt att slänga sig med uttrycket ”kompetenta barn”. Ibland går det till överdrift men det finns en god poäng i det. Enligt gamla teorier så liknades de små liven vid tomma kärl som skulle fyllas med kunskap. Av oss vuxna, givetvis. I dag har vi, nåja, vissa i alla fall, tagit vårt förnuft till fånga.

Grundtanken i begreppet ”kompetenta barn” handlar om att de små rackarna klarar av att tänka själva.  Detta är givetvis inget modernt påfund. Jag är ganska övertygad om att barn alltid har kunnat tänka och lära själva. Vi har bara inte sett det förr. Eller kanske snarare inte låtit dem göra det.

Jag tror att barn är lättpåverkade. Men! Det innebär inte att de är dumma. De är smartare än vi tror. Jag har mött en del barn, kommer att möta ännu fler och har två här hemma. Det är fantastiska tankegångar man får ta del av, bara man tar sig tid att lyssna (nåja, den minsta kanske inte ger uttryck för så vilda fantasier ännu ).

Så, vad är slutsatsen av detta då? Jo, nämligen att jag inte tror att lösningen är att avskärma barnen, varken från verkligheten eller fiktionen. Hjälp dem i stället att hitta redskapen att se igenom det. Lär dem hitta sin egen väg och och bli kritiska tänkare i stället. Tids nog kommer våra små älsklingar att möta den stora stygga världen hur gärna vi än vill låta dem slippa och jag tror att vi gör dem en björntjänst genom att inte förbereda dem på det.

Ser man på, det (ja, inte Bengtzing då…) var lite otippat! Jag tycker att sången i början av versen påminner lite om den här sinnessjukt bra låten. Det är nog ett gott tecken

M är på Hålliday och själv sitter jag hemma. Nej, jag klagar inte. Det hade absolut varit roligt att vara med (det är det alltid) men jag vet att M uppskattar det ett snäpp högre än jag, det är trots allt hans gamla grej *fniss* Det är mycket barnvaktande som det är under våren så övriga nöjen får vi förhandla om

Så nu har jag parkerat samtliga barn i sina sängar (låter som att vi har ett helt kompani här hemma…) och själv är jag bänkad framför melodifestivalen. Jag måste ju se vad det är som fått Nicke Borg att knalla hela vägen till Mello En bakpotatis ligger och päser i ugnen och räkorna väntar på att vevas ihop med övriga delar i en smarrig röra. Till detta avnjuts ett glas Cola och vem vet, kanske slår jag på stort och luktar lite på Dooley´sen

I första hand sökte vi ju samma fsk till N som A nu går på. I andra hand sökte vi plats där vi hade tänkt att A skulle gå i skola (det ligger en fsk i anslutning till skolan), en F-6 skola. Nu inser jag att det inte finns något fritids till den skolan? Huh. Det går ju inte, vart gör de av alla ungar som inte har möjlighet att gå hem själva efter fsk-klassen/skolan?

Så nu får vi tänka om tror jag och kika på andra skolor… Alt.2 är en F-3 skola (samt tredjehandsalternativet till N, dock har de 400 ungar i kö så det ska vi nog inte räkna med…). Sen får det bytas, till vad?

Jaja. Nu är det ju ett år kvar innan vi måste grubbla mer seriöst på detta, men ändå. Båda ungarna måste ju samordnas på nåt vis…

”Jag vill gifta mig. Jag MÅSTE gifta mig, jag älskar ju tårta!”

”Snälla mamma, vi kan väl ha filmkväll?”

”Den här verkar bra!”

Att ha ena benet bakåt när nya grejen!

A väljer kläder och klär på sig själv på morgonen. Det har hon gjort i minst 1 år. Varför? För att jag är för lat för att tjafsa med henne vareviga morgon om kläderna. Och ärligt talat, vad spelar det för roll? Det är förskolan hon ska till, inte till Blå hallen på Nobelmiddag…

Men, nu ska vi inte vara sånna. A är nämligen en fena på att matcha sina kläder (bättre än mig så det är knappast jag som lärt henne detta) och det blir oftast hur bra som helst.  Idag stod tydligen randigt på programmet. Jag frågade ändå lite snällt om hon inte tyckte att det blev lite för mycket ränder men icke!  Klänning, kjol och strumpbyxor och hon var skitnöjd

Idag åkte jag in till stan för att lämna syterdottern på bussen (och hur ska jag nu klara mig? Fattar ni vilken lyx det är med ett par extra självgående händer som bara finns där?!). På vägen hem skulle jag gå in på Cubus och lämna tillbaka en mössa jag köpt till N. Det är nämligen så att vi (ja, i alla fall jag + barnen) har på tok för stora huvuden (måste bero på allt grubblande och analyserande ). Mössan i stl 74/80 var på tok för liten för lilla N. Även jag själv har problem med detta. Jag köpte exempelvis en skitsnygg baggymössa på rean i vintras. Tror ni att den passade, blev det nåt baggy? Nänä, snarare en kondommössa. Den passade bra på A. Som också i sin tur har stort huvud (tillräckligt stort för att passa i en vuxenmössa i alla fall…).

Nåja. In på Cubus var det. Jag hade kollat i påsen tre gånger under dagen för att se att både mössa och kvitto var med. När jag kommer till kassan plockar jag upp mössan och… inget kvitto nej. Jag anar ugglor i mossen (a.k.a A).

Jaja, nu visade det sig att jag kunde i alla fall få byta mössan mot något annat då. Mössan hade kostat 49:- Jag letade upp två tröjor på rea och ett nagellack. Kommer tillbaka till kassan. Då har de precis sänkt priset på de j-vla mössorna (just det, de fanns inte i större strl.) och jag får alltså ”tillbaka” 24:- eftersom jag bara fick handla för den lägsta summan av vad de sålt mössorna för.

Det kändes inte riktigt klokt att stå där och jobba sig för ett värde av 24:-. Herregud…

När jag kom hem frågade jag A om hon möjligtvis hade sett det där kvittot och hon såg precis så där vansinnigt oskyldig ut som hon gör när hon är tokskyldig. Men nej, nej. Hon visste inte alls vad jag pratade om så klart. En stund senare hittade jag kvittot inknycklat i en ask med avslappningsbollar från Thailand. Hmm.

Mössproblemet återstår dessutom.

Har precis laddat upp årets första tenta. Det känns precis som vanligt:

1: Bra!

2: ”Undrar om jag har missuppfattat allt?”

3:  Som vanligt klarade jag inte att hålla mig till angivet sidantal (och hur ska man kunna göra det när bara anvisningarna, med alla punkter som ska besvaras, uppgår till det givna antalet? Det säger sig ju självt att det är omöjligt )

Så nu tar vi tag i nästa del. Och jag är peppad delvis tack vara goda idéer Redan nu vet jag dock att jag inte heller den här gången kommer klara sidantalet. De är sjukt snåla den här gången! (Tur att de påpekat att det bara är anvisningar och att vi inte bli halshuggna om vi inte följer det slaviskt…)

Ledordet för denna tenta blir begränsning. Begränsning K!!

Har det gått troll i begreppet ”genus”? Har det blivit lite PK att hävda att man minsann är genusmedeveten och bryr sig om jämställdhet?

Jag känner att jag är skittrött på ”genusmedvetenhet” för ämnet bara fortsätter att trampa på samma ställe, år ut och år in. Det mals och mals.  Det händer ju inget! Man fortsätter att skrapa på ytan genom att tjafsa om petitesser och ignorerar totalt isberget som lurar där under ytan.

Det är ungefär som ”Jaja, men nu har jag i alla fall ställt upp här och bakat kokosbollar till skoldiscot, då har jag gjort mitt för den här gången, SKÖNT!”. I det här sammanhanget blir det ”Jaja, men nu har jag i alla fall ställt upp här för jämställdheten genom att låta min son få en visp i julklapp, då har jag gjort mitt för den här gången, SKÖNT!”

Någonstans, i relation till förra kursen i Genuspedagogik (orkar inte leta…), var det någon klyftig människa som menade något i stil med att man kan aldrig jobba med genus- och jämställdhetsfrågor på ett rättvist sätt om man inte känner till bakgrunden (forskningen, historien och teorierna) till det som vi idag lever med. Det blir platt fall att bara slänger sig in i diskussionen och komprimerar ner frågan till att bara handla om kläder, leksaker eller varför inte föräldraledighet, utan att ta hänsyn till en mängd olika faktorer (maktordningar, hur normer skapas, hur samhället blivit det vi idag har o.s.v.)…

Nåja. Om jag inte hade försökt skaffa mig någon sorts utbildning i ett genuspedagogiskt arbete så hade jag också stått där och varit skitnöjd med mig själv eftersom jag säkert hade tyckt att jag uppfylld min del genom att låta A få en Spidermantröja. Nu står jag här och är bitter i stället. Nice värre.

—

(Ja, vad fasen. Det gick ju rätt dåligt det här med att jag inte skulle tycka nåt ) Men jag bjuder på det den här gången och lovar att jag ska skriva om något icke-tyckande nästa gång )

Inspirerad av det 15-åriga besöket vi har här hemma bestämde jag mig för att här om dagen gräva fram mina lösnaglar (ja herregud, ni fattar ju, krisen närmar sig). Nu råkar jag ha sådan tur att mina egna naglar är av en hård och snabbväxande sort som tål det mesta, men visst, de är ju inte helt symmetriska och sällan fixade.

Alltså. Fram med lösklorna (två år sedan sist tror jag och enda anledningen till att jag minns det är för att jag då hittade A i badrummet redo att sätta tänderna i både lösnaglar, lack och annat spännande). Klippa av de vanliga. Limma limma. Fastnar i limmet men på kommer de.

Längden är mer eller mindre samma som jag brukar ha. Problemet är bara att jag måste tänka på vad jag gör, eller snarare hur jag gör, annars säger det ”tjong” och det flyger naglar åt alla håll (som typ ner i det kokande pastavattnet, hmm). Och visst, det går väl för sig när det är helg och ledigt. I morse vankades det dock vardag och innan jag hade fått på samtliga ungar overaller, lämnat på förskolan och slängt in en omgång tvätt var det inte så mycket kvar av det glamorösa lösnagellivet kan jag meddela…

Någon gång skulle jag verkligen vilja lägga en massa pengar på att göra ”riktiga” fejknaglar. Men det känns lite overkill för min vardag. Hemma är det ju ingen större idé och det passar rätt dåligt ihop med leriga gallonbyxor, stövlar och annat smaskens på jobbet.