Welcome to the Jungle

Gång på gång har jag varit med om det här och nu måste jag verkligen fråga om det är fler som upplever detta…

Så fort en bunt för varandra okända kvinnor (jupp, i detta fall kvinnor) släpps lösa i något sammanhang som rör barn börjar de alltid prata om sina förlossningar någon gång under tiden. I alla fall om barnen är under 2-3 år. Hur kommer detta sig? Är det det enda vi skulle kunna tänkas ha gemensamt med varandra? M hade en teori om att vissa helt enkelt behövde bearbeta och prata om sina upplevelser. Och jo, det kan jag både förstå och tro. Men vissa verkligen bara öser ur sig alla sina känslor och upplevelser innan man ens hunnit blinka. Och ja, visst är det trevligt att prata om det ibland men det handlar ju alltid om att någon måste vara värst. Fast man vet aldrig riktigt vad det är som är det optimala, det verkar skilja sig från gång till gång. Ibland är det den som hade ondast, den som höll på längst, den som höll på kortast, den som höll på att dö, den som födde hemma o.s.v. i det oändliga.

Märkligt som sagt.

Ah, jag satte i sittdelen i vagn 2 (M hade strypt mig om jag kom hem med ytterligare en och jag har inget emot att ha henne åt det hållet). Och det är verkligen ganska ordentlig skillnad på liggläget på vagn 1 (06:a) och vagn 2 (09:a). Det kan inte vara många graders skillnad från helt plant liggläge i 09:an. Jaja. Det är väl bara bra antar jag. Och oj så fint det blev med dynan och åkpåsen

Hittade en gåstol här ute i bushen. Skickade ett sms. Hoppas på positivt svar. Visst, jag skulle kunna ringa men SÅ desperat är jag inte.

Åh vad det är skönt att fundera över vardagliga banala barn”problem”. Idag funderar jag över detta:

1. Gåstol. Ska jag köpa en gåstol till N?

Fördelar: A tyckte att det var skitroligt med sin, N skulle säkert tycka det samma (för det vet vi ju att alla barn är likadana).
Nackdelar: Ytterligare en pryl att snubbla över och behöva flytta runt,  N har en helt annan drivkraft än A när det kommer till den motoriska utvecklingen och förhoppningsvis tar hon sig fram själv inom kort och då måste jag jobba mig på Blocket igen genom att sälja den igen.

2. Sittdelen till vagn nr.2

Vagn 1 har sittdelen på och där sover det lilla hjärtegrynet på dagtid (och har gjort så sedan november), samt åker den ohyggligt långa vägen till förskolan. Liggdelen till vagn nr.2 har befunnit sig på soffans armstöd sedan augusti. Där tar det lilla barnet sina powernaps. Liggdelen monteras på vagn nr.2 när vi ska ut på äventyr (typ BVC…). Liggdelen är riktigt liten och med overall och allt på är det trångt. Ska jag sätta på sittdelen på vagn nr.2 också? Varför jag inte gjort det ännu? För att jag tror att alla duktiga mammor tittar snett på mig då (och när började jag bry mig om det?!).  Jag fick nämligen veta på FL att jag inte vill kommunicera med mitt barn om jag vänder det framåt innan 18 månaders ålder, kom ihåg; alla barn är likadana (tyvärr har jag ju raderat den tråden, hade varit roligt med en länk)!

3. Flytta N till eget rum. Ja, ska jag det eller?

Fördelar: Troligtvis sover vi bättre allihop och nångång ska hon ju ändå in där.
Nackdelar: Man måste gå upp för att stoppa i nappen om hon tappar den och vill ha den, det är jobbigt. Nu behöver jag bara sträcka ut en arm.

4. Lägga N i sängen i stället för liggdelen på dagen (de korta sovstunderna) Det hör väl egentligen också ihop med fråga 2 (eftersom jag lika gärna kan sälja liggdelen då).

Fördelar: Hmm, inga? Man sover i sängen? Skulle som sagt vara att hon börjar bli för lång för den då.
Nackdelar: Måste gå upp för trappan = jättejobbigt.

–

Det är verkligen riktiga dilemman detta…

Jojo, nu är det ordning och reda i torpet. Nu kan vi rädda liv! Eller, vi tror att vi kan i alla fall

Barnen hade vi som sagt med oss och efter en stund gav sig även A in i livräddandet och bankade föremål ur halsen på små ”bebisar” med hjärtans lust, frustade och pustade och deklarerade att man skulle ringa 112 för att få tag på ambulans, brandbil eller polis (mamman och pappan blev mycket stolta!).

Nåja. Det var onekligen lärorikt och jag tyckte absolut att det var värt det saftiga priset á 500:-/person…

(Och nej, det var inte bara vi. Tre till utöver oss…)

Japp. I em ska hela familjen KMAN på HLR-kurs på BVC. Igår blev M uppringd och frågade om vi verkligen skulle komma eftersom så många hade hoppat av. Jag ser det framför mig; vi + instruktörerna. Jag kommer att dö (men det finns ju hopp om livet i det sällskapet, haha) av skratt i så fall.

(Även här hade det varit roligare att låta andra svara )

• Jag är en trött person. Det har ingenting att göra med att jag har barn (de sover så gott så). Jag har alltid varit trött, så länge jag kan minnas.
• Ibland har jag jättedåligt tålamod.
• Jag har svårt att säga nej
• Ibland är jag för snäll för mitt eget bästa
• Jag har periodvis ruskigt dåligt självförtroende och en värdelös självkänsla (men det har onekligen blivit bättre de senaste åren)
• Jag är jättedålig på att åka och hälsa på släkt och vänner
• Jag blir stressad när jag inte har kontroll över situationer och saker
• Jag äter för mycket godis

(Att göra sånna här listor på utsatt dag är inte en av dem uppenbarligen…)

Det är inte helt enkelt att vara objektiv här (kanske är det det som är vitsen?), och det hade varit mycket roligare om andra hade svarat på frågan (och även nästa ”dags” ämne. Men men, here we go.

• Jag är relativt fördomsfri. Och jag väljer att säga relativt eftersom jag inte tror att någon är totalt fördomsfri när det kommer till kritan
• Jag är snäll och omtänksam (försöker vara i alla fall )
• Jag är bra på att lyssna, ge goda råd och peppa andra
• Jag är engagerad och drivande i frågor som jag tycker är viktiga
• Jag försöker att se och finna lösningar i stället för problem (oftast…)
• Jag tycker oftast att förändringar är spännande
• Jag är flexibel och tycker att det är roligt att samarbeta
• Jag är intresserad av andras åsikter och anser att det alltid finns något att lära av alla jag möter
• Jag är en jävel på att shoppa

Finnes: Ett par höfter (exklusive leder) samt en fläskytterfilé.

Bortskänkes mot avhämtning.

Slog upp GP idag medan jag försökte utfodra mina vargar (läs: hungriga barn). Mina ögon fastnade vid en speciell artikel. Tyvärr finns den inte i sin helhet på nätet men en del av den finns här. Grunden till artikeln kommer härifrån.

För en del av oss (d.v.s. vi som är norm- och genusnördar) är detta inget nytt, men det är onekligen trevligt att det uppmärksammas med en helsida i GP. Ett litet steg på vägen. För kanske är det ändå så gemene man och Medelsvensson kan ta det till sig (tydligt och konkret utan en massa svårbegripliga referenser och teorier, ”Genus for dummies” typ).

Ofta höjs röster om att ”Men min pojke gillar blå kläder med traktorer på och min dotter vill bara ha prinsessklänningar, ska de inte få ha det nu då?!” Det känns uttjatat nu, för motståndarna vägrar lyssna verkar det som och hakar hela tiden upp sig på vad barnen inte får. Kan vi inte göra klart en gång för alla här nu (så i alla fall jag slipper tjata mer om detta?) att det inte handlar om att begränsa barnen. Om Lisa vill ha sin prinsessklänning, låt henne ha den då. Men låt henne också ha en blå tröja om hon nu vill det. Eller en röd, eller gul, eller grön eller whatever. Och låt lille Pelle köra med sina bilar, men slit inte dockan ur händerna på honom med ett muttrande om att ”sånt är för flickor!” (för jodå, det är inte ovanligt).  Så, då har vi rett ut det.

Och med det sagt, tillbaka till grundfrågan här nu. För en gångs skull är det bevisat (nåja, ta just det ordet med en viss nypa salt, vi pratar om GP…) att det ÄR skillnad på flick- och pojkkläder och att ansvariga för det hävdar att det beror på att pojkar busar runt mer. Så det så. Om man inte ser det knasiga i det här känner jag ett behov av att dra upp ögonlocken på denne med domkraft.

Och så här är det. Jag anser inte att det här med kläderna är det stora grunden i genustänket. Men det är onekligen en del av det och det går inte att undvika ämnet i diskussionen. För när det kommer till kritan så låter vi kläderna representera vilka vi är i våra olika sociala sammanhang och våra små kära ungar lär sig snabbare än vi tror vilka koder som gäller. Vi blir bemötta ut efter hur vi framställer oss själva p.g.a. de rådande normerna.

Man ska inte bara skälla på CSN, utan pengar därifrån hade det onekligen blivit en smula svårare att plugga. Dessutom är det låg ränta (nu fick jag många vuxenpoäng va?).

Jag kom ju på att jag faktiskt kunde söka enbart bidraget för vårens kurs (den tanken har aldrig slagit mig förut). Hur trevligt som helst. Dessutom går den summan nästan upp i vad de ska ha tillbaka under året så de får väl gå in på mitt konto för att sedan återvända dit de kom från

Är det inte rätt så coolt egentligen, när man tänker efter?

(Ok, jag hade hjälp av M men det kan väl räknas ändå?)

Ok, då försöker vi komma i kapp oss lite då.

Vissa dagar känns det som om mina ambitioner enbart sträcker sig till att ha tålamod nog för att komma genom en dag. Tack och lov ser inte alla dagar ut på det viset.

Så vad har jag för ambitioner då?

• Att fortsätta utvecklas som person, t.ex. att våga pröva nya vägar och att inte stanna upp och vara ”nöjd”.
• Att vara en tillräckligt bra förälder. Då menar jag inte att jag vill pricka in så många rätt som möjligt i ”boken för den perfekta föräldern”. Nej, jag menar att jag vill kunna se vad som är bästa för mina barn och handla därefter.
• Att uppfostra mina barn till tänkande individer. Så länge de själv väljer sina vägar och är nöjda med det får de göra vad de vill (nästan )
• Att skaffa mig ett jobb (det borde i alla fall stå med så jag får väl nämna det)
• Att gå vidare i mitt yrke. Jag hoppas att jag inte sitter på samma ställe med samma yrkesroll och 35år.

Jag har säkert fler ambitioner på lager men nu ska jag koka kycklingmos

Jaja, vissa av er förstår mitt lilla roliga skämt här ovan. Ni andra är helt enkelt lyckligt obitna (haha igen).

Men det var ju givetvis inte det som var poängen med dagens inlägg (och ja, jag vet att jag ligger efter med listan men jag får ta det sen. Och sidan här brakade ihop efter alla min inlägg igår, den pallade väl inte mer shopping och fika).

Via den häringa braiga bloggen länkades jag vidare till det häringa inlägget. Och eftersom jag själv följer just den bloggen (eftersom jag gillar den) hade det väl bara varit en tidsfråga innan jag läst det själv.  Och jag kommer återigen att tänka på hur laddat det där ämnet är för en del. (Och då menar jag inte författaren personligen utan generellt.)

För mig är de två valen som att välja mellan Hushållsost eller Stureost på mackan, gurka eller tomat, rött eller svart nagellack, gröna eller blå strumpor… Ja, inget jag lägger någon större tankekraft bakom alltså. Jag kan förstå varför båda sidor känner ett behov av hävda sin rätt, absolut, och det tycker jag visserligen att de gör rätt i, men själv känner jag mig enbart neutral i frågan. Jag kunde inte bry mig mindre. Och missförstå mig inte nu, det är inte negativt menat. Men för mig så spelar det ingen roll. Jag tycker att det finns en miljon andra saker som förälder att lägga kraft bakom. Bebismatning är en förhållandevis kortsiktig fråga i ett livslångt föräldraskap. Och ja, visst är en god start i livet en bra förutsättning men vem är jag att avgöra vad det egentligen är för dig?

Olika saker provocerar olika människor, så enkelt är det. Självklart blir jag förbannad när folk talar om för mig att jag vägrar ge mitt barn det enda dugliga här i livet (som alla andra oavsett val?). Men jag orkar inte bjäbba emot, det ger mig inget. Jag är nöjd med mina val utan att behöva förklara mig. Och jag säger som jag alltid har gjort; låt var och en få göra det som passar dem bäst, vilken väg man än väljer. Det enda jag tycker är tråkigt i den heta debatten är att det skuldbeläggs åt båda håll. Hur i hela världen tror man att man ska få respekt för sina val om man själv står och slänger skit på andra?

Jag är nöjd med att vara Schweiz i den här frågan.

Jojo, visst blir man sugen?

På Lindex hittade vi även denna underbara lilla sak

Och tro det eller ej men det är inte bara på FB jag bakar. Även om jag undrar om det kanske inte blir något bättre där? Betyget för semlorna blev helt OK, men eftersom jag varken hade tillräckligt med mandelmassa eller grädde blev det inte bättre än så… Men visst är de söta, de små? Och faktiskt lite trevligare att äta…

Ok, lång historia,  men idag var jag och A på Lindex (om någon undrar vart N var så hade hon kvalitetstid med sin pappa) för att roffa åt oss det sista som fanns. Det var nämligen så här att i fredags fick klubbmedlemmar (som anmält sig då givetvis) sms och förtur till halva rean tom söndag. Alla utom JAG så klart. Orkade inte göra något åt det men om sanningen ska fram så har jag surat över detta hela helgen (ja, ni fattar ju att jag måste ägna mig mer åt min hobby…). Så idag kl.10.05 klampade vi in på den lokala butiken och frågade något surt (som om det vore den stackars expeditens fel..) ”När börjar halva rean för medlemmar som INTE fått sms?!” Idag, blev svaret. Jahaja, bara att slänga sig på första bästa klädhängare om gå igenom utbudet. Efter fem minuter hade jag och ytterligare en mamma länsat det som var värt att få med sig hem.  Kvar hängde ryschpyschklänningarna och en och annan tröja. Resultatet:

500 pix istf 2000 får väl anses vara godkänt.