Förskolans vara eller icke vara för små barn är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det är oftast intressant att utbyta tankar och åsikter om detta (om man inte räknar Familjeliv då…) och jag slås nästan alltid av samma tankar och får höra samma kommentarer varje gång:
1. ”På vilket sätt menar du att det är bättre för barnen att vara på förskolan än hemma. Förskolan kan aldrig ersätta föräldrarna!”
- Vem är det som hävdar att förskolan ska vara bättre, eller kanske till och med ersätta föräldrarna? Ja inte är det förskolan själva eller de som ”förespråkar” (om jag nu måste använda mig av det ordet…) den som gör det. De enda som ständigt drar upp detta är de som är emot det. Det har aldrig varit tal om att förskolan ska vara bättre eller på något sätt ersätta föräldrarna, men den kan vara ett komplement. Varför inte erbjuda sitt barn det bästa av två världar?
2. ”Man ska inte skaffa syskon om man inte orkar ta hand om två (eller fler!) barn.”
- Detta har jag sagt förr. En vecka har 168 timmar. Exakt vad är det som är så livsfarligt med att det äldsta barnet tillbringar 15 av dessa någon annanstans än hemma, där hon eller han har skitroligt? Det återstår alltså 153 av dessa 168 timmar där det stora barnet är hemma och är en del av blöjor, matning, spyor, bajstorkning, sovning…
3. ”Låt barn vara barn (och därför vägrar jag också att använda den korrekta benämningen ”förskola” i stället för begreppet ”dagis” som försvann för 13 år sedan)!”
- Barn får tydligen inte lära sig saker, det är farligt. Sinnebilden av en förskola som styrs av en läroplan verkar vara att barnen sitter fastbundna i jämna rader och piskas till kunskap. Vilka det är som gormar högst om att en läroplan för förskolan är rena rama katastrofen? De som inte läst den så klart! Vad man inte tänker på är att barn lär sig hela tiden och vad som görs med läroplanens hjälp är bl.a. att sätta ord på lärandet, att synliggöra det och att utveckla det. Förskolans läroplan är inte målstyrd på samma sätt som skolans, men den finns för att öka förskolans kvalitet (och således i slutändan för barnens skull). Hur kan det vara så livsfarligt?
4. ”Jag struntar i om det bedrivs någon pedagogisk verksamhet. Det är inte viktigt. Huvudsaken är att barnen kan vara där när vi jobbar. Att pedagogerna har en relevant utbildning är också skitsamma, herregud, jag kan ta hand om mina ungar och jag har då ingen högskoleutbildning, haha!”
Detta är nog det påstående som jag blir tröttast av, som jag sällan orkar argumentera emot. Detta brukar allt vara slutklämmen som sätter P helt enkelt. En del brukar ändra sig efter sina första föräldramöten. Andra är obotligt ointresserade av sina barns vardag och lärande utanför hemmets väggar.
Så vad drar jag för slutsatser av detta då? Inte så många, men jag får desto fler frågor i skallen.
- Har man så dåligt självförtroende och självkänsla som förälder att man inte vågar erbjuda sitt barn fler vägar i livet, att möta fler spännande personer och erbjuda det fler vuxna förebilder? Som förälder kommer man alltid att vara den viktigaste personen barnet har, men varför vågar man inte släppa lite på järngreppet?
- Är det bara en ursäkt för att man tycker att ens eget jobb är dötråkigt och att man innerst inne vill vara hemma för att slippa jobba?
- Varför är det så farligt att sätta ord på små barns lärande? Borde det inte vara bra att att hjälpa dem att se sitt lärande och sin utveckling så de själva kan gå vidare med det? Vi lever i ett kunskapssamhälle och hur gärna vi än stretar emot har jag svårt att se att vi kommer att återgå till det samhälle vi hade på 50- och 60-talet.
Förskola vs. dagbarnvårdare är också en intressant diskussion men det får vi ta en annan dag.
