Det känns bra att ha några stycken att välja på. Men jag väljer den absolut galnaste/konstigaste resan.
Denna vansinniga vecka utspelade sig i augusti 2002 (om jag inte minns helt fel). Jag och min vän E skulle unna oss en veckas semester i turisthålan Alanya, Turkiet. Kanske borde vi ha anat vart detta skulle barka när vi redan på planet ner hamnade brevid en mycket pratglad och trevlig mattförsäljare som gjorde allt för att sälja in sina mattor (och kanske även sig själv?).
Dagarna avlöste varandra med häpnadsväckande och humoristiska inslag. Varje dag överträffande den föregående. Vi blev t.ex. stammisar på (den familjeägda) restaurangen Planet, där pappan gjorde allt han kunde för att övertyga oss om hur mycket han älskade sin norska flickvän (frugan till trots) och lärde oss att det inte spelade någon roll hur mycket Raki man drack så länge man åt någonting till. Till slut blev vi så indragna i pappans affärer (och dotterns missnöje) att vi slutade gå dit och i stället gick omvägar för att undvika hela familjen.
Vi blev erbjudna mc-lektioner (eller om det var dans?) mot engelskalektioner, fick lära oss att en av de hotellanställda kallades Mr. Anakonda och gärna erbjöd fotmassage, hur turkiska bad gick till, hur ruinerna och hamnen såg ut nattetid och att det inte går att bota höjdrädsla genom att flyga sån där parasailing eller vad det nu heter (om jag talar för mig själv alltså).
Det där var verkligen en sån där ”en gång i livet-resa”. Det skulle aldrig bli det samma igen. Troligtvis för att vi växt till oss något sedan dess. Idag tackar vi vår lyckliga stjärna över att vi alls kom oss hem igen.
Okej, nu går det ju förjäkla långsamt att ens samla ihop till en futtig liten kaffebryggare (eftersom jag bara har två tappra bakarkollegor som visserligen bistår mig med det jag behöver i lagom tempo *s*), men kanske är det det som är så bra. Jag kan inte bli sittande i evigheter för det hjälper ändå inte. Rätt så nice alltså.