Hur tänkte jag då?
Det kan man undra… I torsdags var jag superpeppad på kursen. Idag har jag haft verklighet i fyra dagar sedan dess och jag undrar hur jag kunde vara så dum att jag trodde att det skulle gå. Det finns ingen som helst tid över till något som heter ”mig själv”. Eller jo, efter kl.20. oo. Men då är jag så trött att jag bara vill lägga mig ner och dö en smula.
Vad hände med orken, lusten, viljan, drivkraften och ambitionen? Tumlade jag den för varmt kanske?
Jag lägger dock en viss förhoppning till våren. Kanske kan jag åter igen få ta mig ut. Ut och gå på kvällen, så långt jag orkar. Med öronen bedövade av musik hög nog att ge mig tinnitus eller stillheten som är tyst nog att fylla hela mitt jag.
januari 17th, 2011 at 19:09
Äsch, som jag ser det finns det två alternativ. Antingen får din sambo ta barnen och allt ansvar för hemmet från det han kommer hem (om han är hemma senast 18) så har du ett par-tre timmar som du eventuellt skulle orka göra något. Eller så får du ge dig själv kredd för vilket enormt ansvar du ändå tar för barnen och att det kommer nya tillfällen när du kan ta kursen
.
Du hinner, förr eller senare!
januari 17th, 2011 at 20:30
Ja, vad fasen. Klart jag klarar det
Jag behöver nog bara lite vårenergi tror jag… Det är nog bara just nu som det känns att allting och alla dagar mals ihop till en enda grå massa. Problemet är ju att jag inte nöjer mig med att sitta här och mosa potatis och strimla papper 
så då får jag ju faktiskt själv se till att reda ut det. Tack för pepp!
januari 18th, 2011 at 11:30
Absolut fixar du det! Ja, och en massa kaffe- det är vad jag ska satsa på här. Mitt kära barn vägrar dock att samarbeta för närvarande, hon har lärt sig en ny konst på temat ”ta ut nappen ur munnen på de mest fashionabla sätt så att jag inte luras till sömn”
. Kom ihåg att du redan rett ut det bra nog också! 
januari 18th, 2011 at 11:34
Åh, de är luriga de små liven..! Och de blir bara mer och mer kreativa för varje dag *s*