A påminner mig ofta om att det är lite annorlunda i dag jämfört mot när man själv var liten (även som det inte är så längesen!).
–
”Jag vill ha en ny telefon. En sån där med ett äpple på!”
–
Jag: ”Vart tycker du vi ska åka? Spanien eller Grekland?”
A: ”Thailand så klart!”
–
Jag: ”Vad ska vi göra för mat idag tycker du?
A: ”Sushi!”
–
Hmm…
Det är inte jättelätt att få in knäna under den där magen…
Av vissa anledningar blir denna berättelse inte lika lång som den med A. Jag skulle kunna sammanfatta det med:
Men det kanske inte är så skoj eller? Några fler detaljer skulle jag väl kunna delge er *s*
Måndag 100802 v.39+5 (BF!)
01.40
Vaknar av något som jag misstänker än värkar. Kikar på klockan och ser att de kommer med ca 4 minuters mellanrum men särskilt ont gör det inte.
03.00
Går och hämtar datorn och startar det där finurliga programmet som klockar värkarna. Har 3-5 min mellan och de håller i sig i ca 40-60 sekunder.
04.10
Inser att detta nog kanske är på allvar och väcker M. Han ringer Mölndal och kollar läget. Det är hur lugnt som helst och vi är välkomna när vi vill. Känner att det kanske vore bra att göra av A nånstans eftersom det börjar göra lite ondare vid det här laget…
04.20
M ringer grannarna och undrar om vi kan få lämna A där (jourbarnvakten, svärföräldrarna, var inte aktuella just den här kvällen och tack och lov så skulle grannarna inte åka på semester förrän på dagen. Och tur är nog det för jag är inte säker på att vi skulle hunnit in om vi hade varit tvungna att vänta på dem först…).
04.30
M lämnar A. Jag försöker samla ihop grejerna… Samtidigt blir jag helkass i magen och försöker sitta på toa samtidigt som jag skulle parera värkarna. Inte det lättaste, haha!
04.50
Vi sätter oss i bilen (M är lugnet själv den här gången och har hunnit få med sig sin kaffekopp. Även BB-väska finns med den här gången…). Det trycker på som bara den och gör ont även om det är hanterbart. Det sticks konstigt i ansiktet. Jag försöker minnas hur det var min BM sa att jag skulle andas. Korta eller djupa andetag? Ingen aning. Provar båda. Det är en märklig färd. Det är ljust och helt stilla, denna semestermåndag i augusti. En kråka hoppar omkring på vägen och det är inte en bil i sikte.
05.10
Kommer fram till förlossningen. Vid det här laget känner jag att värkarna ändrar karaktär och att hon vill ut nu. Ringer på klockan och blir hämtad eftersom jag inte längre kan gå.
05.21
Blir inskriven. Lustgasen är inte inkopplad och jag svär lite för mig själv medan de fixar med slangarna. Herregud, det var ju för den jag kom dit! 
BM ber mig hoppa upp på sängen så hon kan kolla läget. Efter mycket om och men kommer jag mig upp och hon säger ”Oj, det här ser ut som en pung!” Två tankar far genom mitt huvud:
Men BM ångrar sig ”Nej nej, det var ju fosterhinnan. Det blir nog en segerhuva det här!” Jag andas ut med det djupaste andetag jag någonsin tagit…
05.27
Vattnet går och där rök den huvan.
05.34
Krystvärkarna tar fart. Jag hinner suga i mig lite gas och känner det där ljuvliga lugnet. Mitt uppe i allt kommer jag ihåg vad de hade sagt till mig vid förra förlossningen och jag är tokfokuserad. Hinner till och med tänka ”f-n vad det här är coolt!” (!)
05.48
N, the big baby, föds. Alla skojar med varandra och gissar vad hon ska väga eftersom hon är en rejäl bit. 4475g (och 51cm) blir resultatet.
06.00
Resten ska ut. Det går inte riktigt som det ska och hinnor blir kvar. Får den där sprutan i benet som ska dra ihop livmodern.
07.30
Skiftbyte på personalen. Duschar och försöker äta från den obligatoriska brickan.
07.50
Går på tolatten och blodet forsar ut. Blir lite snurrig och får hjälp ner i sängen. Ny spruta i benet.
08.25
BM trycker mig på magen så det känns som om hon försöker ta livet av mig. Själva förlossningen går inte ens att jämföra med denna smärta. Mer blod. Får en nål i handen och mer medel för att dra ihop allt den vägen.
08.45
Nytt toabesök. Blodet fortsätter att rinna och vid det här laget beräknar de att jag blivit av med 1½ liter. Den här gången blir det svart för ögonen och jag blir släpad till sängen eftersom jag inte kan stå upp. Får 1 liter dropp och det är underbart att så småningom återvända till verkligheten. Blir rätt så normal efter en timme.
10.56
Vi flyttas till BB. Där är allt lugnt. M stannar under dagen och åker sedan hem till A (som blivit hämtad av svärföräldrarna så våra stackars grannar kunde få åka iväg på sin semester *s*).
Jag hade planerat att åka hem samma dag men efter blodbadet får jag stanna och jag inser att det är en klok idé eftersom jag fortfarande inte kan resa mig själv. Framåt natten känner jag mig ok. Jag känner också att det är en otrolig skillnad på resten av min kropp efter den här gången. Kanske inte så konstigt att allt kändes bättre när det gick så mycket smidigare. BB-tiden är en helt annan upplevelse den här gången. Både kortare och lugnare. Jag har klart och tydligt talat om att någon amning inte var aktuell och det respekteras utan knussel (svara på frågor får jag visserligen göra men de är vänligt ställda). På natten står jag med N i fönstret och tittar ut över stan. Det är en märklig känsla…
Dagen efter är både jag och lilla N godkända och får åka hem. M och A kommer och hämtar oss.
Och väl hemma var det vardagen som öppnade dörren åt oss. Ingen tid för att lära känna den lilla bebisen på samma sätt som första gången. På sätt och vis var det skönt. Allt var som vanligt. Tvätten, disken, städningen, klippa gräsmattan, olja altanen, laga mat, hämta och lämna A på förskolan osv i det oändliga.
—–
Två helt olika förlossningar. Efter A kunde jag inte ens drömma om att man kunde föda barn så här smidigt (trots att min syster är något av en rekordsättare i tid ). Efter den här upplevelsen kan jag verkligen hålla med dem som säger att det är häftigt att föda barn! (Låter som en klyscha va? Men det bjuder jag på )
Jag: Men, vad har du för strumpor på dig?
Han: Jag vet inte, jag hittade dem i min låda… Men lite långa är de ju tycker jag…
Jag: Det är mina knästrumpor du har på dig.
Han: Ah! Men det är väl snyggt så här? Det värmer ju skönt på benen i alla fall!