Welcome to the Jungle

Det är banne mig inte alltid lätt att bli vuxen. Man skulle kunna tycka att det borde kännas skönt att vara ansvarsfull, ha ordning och reda i sitt liv och leva som man bör. Att passa in i mallen för ”den lyckade människan” eller kanske är ”den lyckade föräldern” ett bättre uttryck när jag tänker efter.

Fast det är klart. Det är ju bara Jag och Du som lägger värderingarna i dessa begrepp när allt kommer till vägs ände. Jag har aldrig stävat efter att leva upp till någon idealbild. Varken som barn, tonåring eller vuxen. Men kanske är det först nu som jag inser att det inte går att komma undan det där. Är det först när man närmar sig 30 som man verkligen ser hur ens liv ser ut, vart man är och vart man är på väg? Det är säkerligen en helt individuell upplevelse. Kanske finns det dem som aldrig stannar upp och tänker efter. Det låter skönt (om än kanske inte så utvecklande).

Just nu känns det som att jag är mitt uppe i ett sånt där ”Här är ditt liv-ögonblick”. Någon står och slänger bilder av allt jag har och inte har på mig och skriker samtidigt ”Är det så här du ska ha det eller?!” Denna någon är inte så värst arg, men otålig. Det finns ett vägskäl och jag måste välja en väg. Det är inte så lätt som det kanske var förr. För nu står jag här. Vuxen, säger de som vet, med både mitt eget och andras liv att ta hänsyn till. Mitt eget kommer alltid att komma i andra hand, men det är inget jag sörjer över. Svårigheten är väl kanske snarare att jag äger makten att bestämma andras.