Welcome to the Jungle

Det känns som om det varit helg i en vecka. M jobbade ju på mässan torsdag kväll och halvdag på fredag. På fredag kväll hade vi också besök av fam MKN. Mycket trevligt! Och lilla N som blivit så stor var ett riktigt ljuvligt yrväder *gillar*

I lördags hade A ett kalas på agendan och resten av dagen lekte hon med W. Jag och M slog på stort och dippade en morot innan vi gick lös på chipspåsen

I dag åkte M och A till Borås för att hämta ett bord och sex stolar som vi hittat på Blocket. Och ja, det är fint. Men jag kan inte bestämt mig för om det ser ut som om nån gått förbi och tappat ett dockskåpsbord just där… Kanske beror det bara på att man är så van vid det andra, vansinnigt klumpiga, bordet som stod där innan. Fixar en bild imorgon…

Så medan M och A var iväg ägnade jag mig åt att skura golvet i köket. Jag kan inte skryta med att det händer så våldsamt ofta men när det görs, görs det rejält. Efter fem varv var jag nöjd Jag passade också på att jaga N med kameran. Det är bäst att passa på. Man vet aldrig när de må liven vill samarbeta nästa gång…

I morgon är det BVC. Vaccination och invägning av N. Ska bli ytterst intressant!

Tänk så fort våra små blir stora…

Det känns som om det är lördag i dag på något vis. Beror nog på att M jobbar på mässan…

Idag är en sån där dag där allt bara flyter. Det är trevligt, det är inte varje dag… Jag och A (med N på ett hörn) har till och med lagat mat. Mitt på dagen, herregud!

För A är provsmakning ett obligatoriskt moment. Så här klurig ser man ut när det har gjorts i smyg…

Det är himla bra så länge barnen är små att man kan parkera dem i en Bumbo på köksbänken. Då vet man vart man har dem…

Två rätt så nöjda barn. Det är trevligt när de är i fas med varandra (Ser ni vad höstigt det ser ut både inne och ute?!)

Det är skoj att få sitta på bordet och vara med! (Bild från igår)

Sitter här och gräver djupt i godispåsen samtidigt som jag har ägnat snart två timmar åt att försöka få ihop en sån där personlig kalender. Jag tror att vi alla i den här familjen lider av beslutsångest men jag brukar inte vara värst. Just detta moment får mig dock att tvivla på min vanliga förmåga att sätta ner foten s.a.s. Insidan är inte vidare knivig, det är framsidan som ställer till problem. Man ska välja bakgrundsfärg, textfärg och ett tema (t.ex. blommor). På samtliga moment finns 28 olika färger. Ni kan ju tänka er vilka oändliga kombinationsmöjligheter som finns. Jag sliter mitt hår och kommer troligtvis inte att beställa nån i alla fall. Inte detta år heller alltså.

M ringde och berättade att de skulle jobba till 22 i stället för 24. Det var trevligt.

Slängde av en slump ett öga ut i hallen och inser att lila är höstens färg i familjen. En lila jacka till mig , en lila overall till A och en lila fleeceoverall till N Hur blev det så?! Det är bara pappan som ännu inte har upptagits i lila klubben. Och lika bra är väl det kanske… Kanske borde jag helt enkelt satsa på en lila kalender?!

Ännu en grå dag. Men det regnar ju inte i alla fall. Tänk om ändå fick vara barn hela livet. Inte för att det är å himla roligt jämt då heller, men tänk att få känna sån lycka över geggamoja…

Satt och filosoferade igår. Trots mitt suck och stön över Göteborgs icke-vänliga kollektivtrafik kände jag ändå att det var så trevligt att komma iväg och träffa en vän. Det gjorde min dag Att få kliva ut pyjamasbyxorna är inte så dumt alla gånger.

M jobbar på mässan i kväll/natt. Känns inte så jobbigt med tanke på att det ändå bara är torsdag. Är tråkigare när det är helgen som ryker. Trots att jag även då sitter i pyjamasbyxorna jämt…

A tillverkade en finurlig grej här om dagen. Hon satt länge och väl inne i M´s rum. Tyst som en mus. I vanliga fall är det ju nåt hyss på gång vid de tillfällena men inte denna gång. Hon gjorde reservkorkar till pennorna. haha.

N är i en ny fas. En trevlig sådan. Det är som att hon upptäckt att hon kan se Här om dagen blev hon helt lycklig när hon fick syn på svamparna på sin snuttefilt och hon sliter hårt för att ta tag i allt hon ser

Är det något som undgått begreppet ”lattemamma”? Det kan ni väl knappast ha gjort, i alla fall inte om ni själva är föräldrar och bor i Sverige. Eller i alla fall i en storstad. Är jag en lattemamma? Hmm. Jag gillar kaffe (ja, även latte), fika med mina vänner, kör en barnvagn som är av ”stadsmodell”, älskar att shoppa och ja… Det var väl det. Men någonstans brister det tror jag. För en lattemamma kryssar lojt genom stan med sin jollrande bebis mot det för dagen bestämda cafét. Slår sig ner och tillbringar halva dagen där med de andra lattemammorna.

Idag skulle lattemamman från Torslanda fika och titta på bebis. How nice, att äntligen få bege sig utanför stadsdelsgränserna. Men hur går det då när fejk-lattemamman (för jo, det har jag kommit till insikt om att jag nog är) från Torslanda ska fika?

Jo. Dagen börjar med att storasyster väcker mamman, 7.45. För säkerhets skull har mamman ställt klockan en kvart tidigare och lagt fram kläder till sig själv dagen innan. Storasyster får välja sina kläder själv och mamman orkar inte längre bry sig om det är prickigt och randigt på samma gång. Lillasyster matas och kläs på. Mamman slänger på sig lite smink. Storasyster ikläds regnmundering och lämnas kl.9 på förskolan. Mamman hade tänkt ta lillasystern i selen eftersom hon någonstans i bakhuvudet minns hur förbannad hon var sist hon hade vagnen med. Men dagen till ära spöregnar det och blåser halv storm så det finns inget val (eftersom mamman inte äger en jacka i xxxl där det får plats en bebis under).

Hem från förskolan och stoppa bebisen i vagnen. Går på bussen kl.9.15. Färden går bra, framme 9.50. Springer hurtigt genom Femmanhuset och köper en vintermössa till storasystern (då hon var den enda på fsk utan…) samt muffins till fikan. Påbörjar, i spöregnet, det mödosamma momentet att komma på en spårvagn. Den första hinner åka eftersom mamman inte kan gå på vid den främsta dörren. Den andra är full med tanter och rullatorer. Den tredje går inte att komma på då dörrarna är manuella. Vid den fjärde får mamman bättre lycka och sliter barnvagnen upp för trapporna, för i alla fall var ju dörrarna automatiska.

Anländer till den andra mamman 40 min efter utsatt tid. Titta på den fantastiskt söta lilla bebisen, mata den egna, slänga i sig en kopp kaffe och en muffins, byta blöja på den egna bebisen, prata i racerfart för att alls hinna med och sedan, ca 1 timme efter ankomst, packa ner bebisen och påbörja färden hem. Väntan, spårvagnarna, mer väntan, bussen och sen hemma i lagom tid för att hämta storasyster på förskolan kl.14. Är helt slut när pappan ringer och undrar ”passade du inte på att klippa dig nu då när du ändå var inne i stan?”. Herregud. Vi måste se över detta med vem som är föräldra”ledig” tror jag.

Är detta en lattemammas liv verkligen? Nej. Jag tror inte det.

Jag önskar att jag kunde säga ”Tack för en trevlig dag A-K!” men jag får i stället säga ”Tack för en trevlig timme!” Och tankspridd som jag är kan jag också passa på och tacka för kaffet för det gjorde jag ju inte förut *s*

…och, kära vänner, nästa gång jag ska in till stan… Vänligen kräv att jag lämnar vagnen hemma hur mycket jag än suckar över att det blir tungt att bära. Okej?

A är just nu i en period där hon älskar allt som är knasig. Det är roligt för då behöver inte allt vara som vanligt. Till A´s stora lycka och pappans stora förskräckelse serverades igår blågröna makaroner och A utbrister glatt ”Mamma, du är gaaaaalen!” samtidigt som hon håller på att skratta ihjäl sig. Och det är vid sånna tillfällen som man påminns om att det ibland är det lilla som blir den stora lyckan.

I fredags när vi var hos frisören fick vi vänta en stund och gick till biblioteket så länge. A hittade ett gungfår. Hon började prata om att hon skulle rida på hästen. Jag frågade henne om det verkligen var en häst hon satt på. Hon slängde ett extra öga på den och sa ”Näää… Det är det ju inte”. Jag frågade henne om vad det var för djur och hon utbrister ”Det är ju en GET!” (och givetvis följt av ett skratt ända från tårna…)

Insåg idag, efter att ha kollat temperaturen (-7), att det nog var läge för vintermundering från topp till tå. Och hur förberedd man än är är det ju aldrig tillräckligt. Vi har ca en halvtimme på oss på morgonen och under den halvtimmen ska både N och A äta, alla vi tre ska få på oss kläder och komma oss i väg. (Jaja, vi skulle väl kunna gå upp tidigare också men då blir det ju ingen match ) Insåg ju att jag varken hade satt namnlappar i skorna, sytt upp hällorna på overallen eller fixat en vintermössa till A. Stressigt värre kan jag lova! Efter att ha löst alla de problemen, samt bytt kläder på A två gånger efter att hon sölat ner sig totalt av frukosten, matat N i babysittern på toa, plockat upp A ur en grop som hon trillat i på (den långa…) vägen till förskolan kom vi oss äntligen dit. Och vad händer då. Jo, de ska vara inne! Ah, så mycket för det stressandet Annars är de alltid ute vid 9 när jag lämnar A och jag släpar alla kläder fram och tillbaka eftersom det helt enkelt är lättare än att stå där och krångla på allt. Nåja. Hon fick provat sin overall en stund i alla fall

Hemkommen från föräldramöte. Och ja, som jag saknar det! Rutinerna, kreativiteten, tanken bakom, inspirationen, språket och begreppen, barnen… Och åter igen är det skönt att känna ”åh vad jag saknar detta” i stället för ”fy 17, hoppas min föräldraledighet aldrig tar slut”. Men ja, det känns som om jag en gång för alla kan konstatera att jag aldrig kommer att bli någon hemmafru/mamma. Det är inte min grej helt enkelt. Eller? Kanske. Men då snackar vi ju lyxhustru i sånna fall Att varje morgon vakna upp till tvätten, middagen, dammsugaren, toaborsten… Nä. Bara det faktum att jag innan tänker ”Oj vad skoj. En anledning att hoppa ur mysbyxorna” säger väl en del.

Och kanske ska jag så knyta ihop det här inlägget till var jag började (förutom att jag saknar att jobba!) . Att jag är så sjukt nöjd med vår förskola. Så många skräckexempel jag sett genom åren, där inget fungerar och där ”pedagogerna” bara väntar på att få gå i pension… Nä. Tack och lov så slipper vi det!

Nej. Jag kom på att detta med att sitta och sura inte var min grej (det kan ha berott på att jag tog en kanna kaffe och ryckte upp mig, samt att N är som vanligt igen). Jag tror seriöst att jag blivit helt lam i huvudet av att sluta skolan. Detta passar sig inte.

Alltså. Problem är till för att lösas och nu måste jag bara få med M på det här också. Och i det här fallet är tiden ett problem. Och vad gör man då? Jo man måste effektivisera arbetet. Och då får han ärligt talat köpa mina idéer eller se sig om efter en ny sambo som lider av konstant lamhet, inte bara tillfällig

N är sig lik igen. Tack och lov!! Hon somnade gott som vanligt vid 20. 20.53 låg jag själv i sängen och 21.37 släkte jag lampan *imponerad* Fick stoppa i nappen 2ggr under natten och 8.40 kom A in och väckte mig. Påklädd!

Natten har alltså varit som de ska. A höll sig i sin säng och det är inte det att jag inte vill ha henne brevid, men det går inte att sova då…

Idag är det måndag. Föräldragrupp,  men jag tror vi hoppar över det efter helgens förkylningar. Det känns som om det sög musten ur mig. Dessutom vet jag inte om jag orkar sitta där och höra på hur underbart lyckliga alla är. Ohh, tänker ni. ”Gud vad bitter hon låter”. Och ja. So what. Låt mig vara det då i sånna fall just idag. Det var som igår. Vi var på ett mycket trevligt kalas, men jag var den enda som inte var en del i ett par. Och nej, det behöver man ju inte lägga några sanningar och dra några slutsatser av alls, men det blev så tydligt på något vis. Folk umgås med varandra på helgerna (och tar sig tid till det), eller när de nu är lediga. Det gör inte vi. Vi umgås aldrig. Det är jag och mina barn. Och ytterligare ett namn på brevlådan. Föräldramöte är det i alla fall och det ska jag gå på.

N sover som en liten sten givetvis. Varför är det så? Nåja, det spelar ju ingen större roll. Men jag hade uppskattat om hon sov på natten när även A sov. Hur gärna jag än vill kan jag ju inte lägga mig nu. Men det är ju skönt att hon inte skriker i alla fall. Särskilt sjuk verkar hon inte heller vara längre. Något tjock i näsan kanske men varken snuvig eller tät.

Passade på att tvätta håret när N somnade. Det var inte en dag för tidigt. Ska försöka gräva gram lite kläder till i em också.

Påminn mig om att jag ska lägga mig med N i kväll. Kanske borde jag skriva en lapp?

Jag lovade mig själv att inte göra om samma misstag en gång till. Och vad gör jag? Sitter här igen. Hur f-n gick det till?!

Jag är så sjukt trött att jag bara vill kräkas, gå och lägga mig i garaget och aldrig vakna. Men det går ju så klart inte så jag tar en kaffe och en mugg Treo i stället. Dessutom är det barnkalas idag.

Vart M är? Jobbar så klart. Veckans 100-timmarsnivå är ju ännu inte passerad. Ja, jag är seriös.

Skål!

22.05

Detta kommer att bli en lååååång natt. N snorar vidare. De senaste 2 timmarna har jag fått stoppa i den sabla nappen säkert 308 gånger. För utan den vill hon ju givetvis inte vara.  A har förflyttat sig från sin säng till vår. Som sagt lååååångt och trångt. Jag kommer att vara en zombie imorgon.

Varmt och skönt tycker somliga, skitläskigt tycker andra. A tillhör de andra. Fast egentligen är det inte själva elden hon är rätt för utan brandlarmet.

Det hela började för två år sen då de hade brandövning på fsk. Och som sig bör tar de givetvis dessa oannonserade övningar på största allvar. Vilket skrämde skiten ur A den tredje gången (märkligt nog brydde hon sig inte alls de två första gångerna). Sen dess är hon livrädd för allt vad olika sorters larm heter. Hon vill ha stenkoll på vart de sitter och hur de låter.

Detta kommer och går och nu har det börjat igen. Hon vägrar att vara uppe och leka själv för där sitter det ju ett… Hon kan dock tänka sig att sova uppe men jag måste stänga dörren helt så hon inte ska varken se eller ev. höra det. Vissa dagar gör hon inget annat än pratar om larmet.

Och som vi har pratat om detta. Frågat och undrat. Läst böcker, tittat på filmer, tittat på brandbilar på nära håll osv. Inget hjälper. Suck.

Idag är jag verkligen inte i form. Det är en sån där dag när man fryser, är tjock i hela huvudet och bara vill gå och lägga sig igen. Tyvärr tycker inte mina barn att det är en lika bra idé. Efter mycket om om men fick jag i alla fall släpat upp mig. Visste att det fanns en liiiiten skvätt mjölk kvar som i alla fall kunde rädda morgonen (=kaffet). Börjar ana oråd när jag ser en mugg med o´boy-rester… Och jadå, mycket riktigt – ingen mjölk!! Ringer M, som jobbar idag – precis som alla andra dagar, och skäller lite… Han tycker att jag kanske kan ta N´s ersättning i kaffet (vilket jag även får tips om på FB så kanske vore det värt att testa? *s*)

Men, som tur är jag jag underbara grannar och nu står 1½ liter i kylen

N är i nån fas just nu tror jag… Gud, om jag tyckte att hon flaxade förr så är det ingenting mot vad hon nu ägnat sig åt på nätterna. Hon sover ju oftast ändå men det gör ju inte jag… Funderar seriöst på att lägga in henne i sitt rum. Men så var det ju det där med nappen. Fast det är ju inte alltid hon behöver den igen när hon somnar, även om det oftast är så… Nåja. Igår kväll lagde jag mig i alla fall på M´s sida av sängen och gav blanka F i om han skulle till jobbet idag. Tyckte att det var hans tur att ha nappjouren. Och jag inser ju hur himla bra han haft det där borta på sitt hörn. För när A kommit tassande hade jag alltså en mänsklig mur á 2 personer mellan mig och flax-Axl och med öronpropparna i har jag faktiskt sovit helt ok. Trots att jag är sjuk. Detta sk vi göra om. Hur N och M sovit har jag ingen aning om dock.

Idag ska jag inte göra annat än att muta A hela dagen lång. Det känns lite bättre när dessa dagar infaller på en lördag för man känner sig inte fullt lika hemsk som proppar ungen full med socker och ger henne obegränsad tillgång till film…

Kanske borde jag elda lite?