Welcome to the Jungle

Det finns vissa saker här i livet som fascinerar mig. T.ex. det här med att en del människor är så övertygade om att deras synsätt är det enda rätta. Har jag valt fel yrke? Borde jag ha läst till psykolog eller beteendevetare i stället?

Jag har full förståelse för att man brinner för olika frågor i livet men att man är så våldsamt övertygad om sin sak att man ger blanka f-n i aktuell forskning (vilket i säg inte behöver innebära en sanning visserligen)  eller så insnöad i sin egen lilla låda att man inte ens klarar av att (och vill) ta en annan människas perspektiv är för mig en gåta. Jag vet inte om jag tycker att det är skrattretande eller skrämmande ärligt talat.

Jag pratar inte om någon särskild person eller om något särskilt ämne just nu utan tänker bara bara på själva fenomenet i största allmänhet. På sätt och vis kanske det är skönt att vara en sån person. Då har man ju sitt på det torra liksom.

Men, hur orkar man? Jag önskar att mina barn kan växa upp till personer med både god självkänsla och ett gott självförtroende. Men jag gör dem ju ingen tjänst i livet genom att inte lära dem att att vad som rätt för A i livet kanske inte är rätt för B. Det hade varit en sorg att se dem bli dömande personer som inte har förmågan att sätta sig in andra människors känslor och tankar (pedagogen talar…). Det handlar inte om att alltid behöva tycka lika om allt utan om förmågan att kunna respektera andra människor åsikter och beslut.

För att ta ett konkret exempel på vad jag menar kan jag nämna ett ämne som periodvis diskuteras vilt på ett visst familjeforum. Nämligen hur man väljer att ge sin bebis mat. Om jag nu t.ex. hade blivit så våldsamt provocerad av att Lena väljer att ge sin bebis mat i en nappflaska (trots att både Lena och bebisen är mycket nöjda med det), vem är det då som behöver hjälp med sina ”psykiska problem”?

Ett annat spännande ämne som ligger mig varmt om hjärtat är den Svenska förskolan. Jag tycker att det finns en hel del som borde åtgärdas lite varstans men varför då inte jobba på det? Att ta tillvara på det som är bra och försöka förändra det som är mindre bra? Nej, då ska man avveckla hela förskolan för den är direkt skadlig för barn. Man ska ögona böj säga upp sig från jobbet (alla har råd att leva på mannens (givetvis) lön och om man är ensamstående får man ringa soc) och ta barnen därifrån. Allt var nämligen bättre förr då alla mammor stod hemma (fastkedjade?) vid spisen, bakandes äpplepaj med förkläde på och mjöl på kinderna, medan barnen lyckliga sprang runt i varandras trädgårdar och hoppade i lövhögarna. Det fanns inga problem förr tydligen.

Och nu kanske ni tycker att det är jag som är snäv, som lite sarkastiskt häver ur mig detta? Och ja, så kanske det är. Men skillnaden ligger i att jag inte kallar Margareta för dum i huvudet och att hon är en barnmisshandlare för att hon väljer att ha barnen hemma i stället. För jag anser nämligen att det är Margaretas egna val att välja hur hon vill ha det. Det ska jag ge blanka f-n i (så länge hon inte misshandlar sina barn på riktigt eftersom jag har anmälningsplikt ). Jag kan nämligen tänka att ”bara för att jag inte vill vara hemma hela livet och baka äpplepaj så kanske hon vill det” och så behöver det inte vara mer med det.

Sen kanske jag väl tycka att det känns naivt att försöka stanna en  hel samhällsutveckling med argumentet ”det var bättre förr” och tro att bara för att jag inte jobbar kommer alla så småningom att sluta och livet återgår till 50-talet. Även i debatten kring barnmatning hojtas det friskt om ”ja men hur gjorde de förr då?! Då fanns ju ingen ersättning så då dog barnen”. Ja, men suck… Längre än så sträcker sig varken argument, fakta eller historiekunskaper.

Nåja. Det var dagens uppsats.