Eld
Varmt och skönt tycker somliga, skitläskigt tycker andra. A tillhör de andra. Fast egentligen är det inte själva elden hon är rätt för utan brandlarmet.
Det hela började för två år sen då de hade brandövning på fsk. Och som sig bör tar de givetvis dessa oannonserade övningar på största allvar. Vilket skrämde skiten ur A den tredje gången (märkligt nog brydde hon sig inte alls de två första gångerna). Sen dess är hon livrädd för allt vad olika sorters larm heter. Hon vill ha stenkoll på vart de sitter och hur de låter.
Detta kommer och går och nu har det börjat igen. Hon vägrar att vara uppe och leka själv för där sitter det ju ett… Hon kan dock tänka sig att sova uppe men jag måste stänga dörren helt så hon inte ska varken se eller ev. höra det. Vissa dagar gör hon inget annat än pratar om larmet.
Och som vi har pratat om detta. Frågat och undrat. Läst böcker, tittat på filmer, tittat på brandbilar på nära håll osv. Inget hjälper. Suck.
oktober 24th, 2010 at 12:27
Jag var jätterädd för det här med bränder och brandlarm när jag var liten. Övningarna var alltid kring min födelsedag så jag hade ett himla sjå med att våga sova i min säng lagom tills de skulle komma och sjunga för mig. Det gick över till slut som tur var, i alla fall till stor del (är fortf. brandparanoid men det kanske är normalt?).