Welcome to the Jungle

Jaja, eftersom jag inte är så unik som jag gärna vill ge sken av så gör jag som alla andra: en lista. Och som med allt annat (tunikor, knästrumor o.s.v) ligger jag ca ett halvår efter alla andra med detta. Men det är ju precis som vanligt. Så nu kör vi. Ett ämne om dagen i 30 dagar pratar jag givetvis om.

Men även om jag är en härmapa kan jag ju inte bara kopiera en lista rak av, nån måtta får det ju vara. Så jag har snott lite här, lite där och lagt till lite eget.

Listan:

Dag 1 – Jag

Dag 2 – Min familj

Dag 3 – Mitt hem

Dag 4 – Mina vänner

Dag 5 – Läsa

Dag 6 – Min dag

Dag 7 – Lyssna

Dag 8 – A föds

Dag 9 – N föds

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Någon jag inspireras av/min idol

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Skriva

Dag 14 – Shopping

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – En resa att minnas

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Mina ambitioner

Dag 19 – Något jag har skapat

Dag 20 – Mina goda sidor

Dag 21 – Mina dåliga sidor

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Något som får mig att skratta

Dag 30 – Ett sista ögonblick

—

Jag börjar sen. Nån gång.

Det finns ett forum för blandat folk, löst pack och inte minst… Föräldrar. Jag har tillbringat en del tid där, mer eller mindre i perioder, under snart sex år. Jag ska inte bara klaga för jag har också träffat nya roliga människor, hittat intressanta bloggar att läsa, får reda på när det är halva rean i butiker samt lärt mig att om N´s vrålåk där.

Men. Här samlas också de duktiga. De som vet allt. De som anser att mitt rätt alltid är ditt rätt och att allt annat är barnmisshandel. Om ni sett på Fragglarna så vet ni vad Sophögen är, eller hur? Ungefär så funkar forumet. Vilsna stackare frågar vilken väg de ska gå och de få svar. Så trevligt det hade kunnat vara, eller hur? Och jag är inte den som är den. Jag tycker att det är kul att diskutera, slänga käft och gillar att lära mig nya saker. Men minst en gång per besök får jag ett psykbryt och måste logga ut. Just därför spenderar jag allt mindre tid där.

Och så här är det: Jag här lärt mig, av de allvetande besserwissermammorna (för ja just det, det är nog till 99% mammor som sitter och kacklar här. Inklusive mig själv, jag är i vissa fall inte ett dugg bättre) att man inte kan skämma bort små barn, eller rättare sagt bebisar. Så det så. Men shit pommes vad de har fel! För eftersom jag just skämt bort den lilla bebisen med hemmakokade morötter/palsternacka/bloccoli/blomkål/kött osv. och ej att förglömma: sötpotatis (!!) så vägrar det lilla livet att äta färdigt ihopkok på burk från affären. F-N!! Frukt går ner men inget annat.

Och alla rediga mammor skakar givetvis på sina huvuden och undrar vad som i hela världen är problemet med det? Jo, det ska jag tala om! Så länge man är hemma är det väl inga problem men när man ska åka bort längre än en dag är det bara att ställa sig innan och laga storkok, frysa portionsvis, packa ner med islkampar och hela faderullan (alt slänga ner grönsak, skalare, kastrull och mixer i väskan för att reda ut situationen på plats men vem skulle göra det?!) i stället för att bara hoppa in på Ica och köpa en burk. Så nu ska vi hårdträna!

Några bilder från en vintrig nyårsdag

… och som sig bör visas bilderna med förälders godkännande. Annars blir det inga barnbilder här inte.

Visst ser det ut som en härlig dag? Själv låg jag på fam.  EDE´s soffa och läste tidningar under tiden. HAHA!

Just det. N har ju blivit 5 månader också…

N 65.5cm/8850g – A 66cm/7725g

Japp. En viss skillnad. Men det intressanta är väl att här vid 5 månader har N ökat sin födelsevikt med 4375g och A hade gjort det med 4480g. 105g skiljer det alltså. Och om vi ska gå vidare med detta har N ökat med 49% och A med 58% sen födseln. Alltså kan man säga att A var större fast hon var mindre (ungefär som Pippi Långstrump uttryckte det).

För ovanlighetens skull så snöar det lite. Gjorde ett ryck och skottade en väg bak till altanen (för att jag skulle komma dit och kunna ställa ut N) runt 10.  Vid 12.30 när det var dax att ställa ut barnet hade det ju nära på snöat igen alltihop. Suck. Men men. Nu har det ju i alla fall snöat så mycket att det livsfarliga islagret under är tillräckligt övertäckt för att man ska kunna ta sig ut. Det är trevligt.

I dag är det en ”bara vara” dag. Jag och A har slitit våra hår över varandra. Det är säkerligen inte lätt att vara en ”nästan femåring” men det är banne mig inte lätt alla gånger att vara förälder till en heller. (Just nu ligger barnet på golvet i sitt rum och sjunger en egenpåhittad sång ”Man kan inte tro att det är så trå-ååkigt, man kan inte tro att det är så trå-åå-ååkigt!!”) Och man kan ju undra hur jag tänkte när jag kom på att jag dessutom skulle klippa barnet denna dag Men det blev inte så tokigt ändå. Jag hade ju läst en artikel i Vi Föräldrar och tänkte ”äh, det där ser ju enkelt ut!” HAHA! Men som sagt. Ungen ser ännu rätt så normal ut. Och är nöjd dessutom. Även om det blev rätt snett där bak Men det fixar vi till nästa gång barnet ska bada (och med tanke på vilka evighetslånga kamper som utspelas kring det momentet tror jag att jag väntar ett par dagar…)

Liter bilder kanske vore trevligt. Var väl ett tag sen sist…

Tro det eller ej men det händer fortfarande att jag känner mig lite kreativ. N ska också få sitt namn ordnat. Nåt år.

Strumpkrig hos mormor. A skrattade så hon grät. (Och det gäller helt klart att passa sig för den där mormorn för hon var nog bättre på att pricka än A kunde tro *s*)

Det klippta håret

Det är banne mig inte alltid lätt att bli vuxen. Man skulle kunna tycka att det borde kännas skönt att vara ansvarsfull, ha ordning och reda i sitt liv och leva som man bör. Att passa in i mallen för ”den lyckade människan” eller kanske är ”den lyckade föräldern” ett bättre uttryck när jag tänker efter.

Fast det är klart. Det är ju bara Jag och Du som lägger värderingarna i dessa begrepp när allt kommer till vägs ände. Jag har aldrig stävat efter att leva upp till någon idealbild. Varken som barn, tonåring eller vuxen. Men kanske är det först nu som jag inser att det inte går att komma undan det där. Är det först när man närmar sig 30 som man verkligen ser hur ens liv ser ut, vart man är och vart man är på väg? Det är säkerligen en helt individuell upplevelse. Kanske finns det dem som aldrig stannar upp och tänker efter. Det låter skönt (om än kanske inte så utvecklande).

Just nu känns det som att jag är mitt uppe i ett sånt där ”Här är ditt liv-ögonblick”. Någon står och slänger bilder av allt jag har och inte har på mig och skriker samtidigt ”Är det så här du ska ha det eller?!” Denna någon är inte så värst arg, men otålig. Det finns ett vägskäl och jag måste välja en väg. Det är inte så lätt som det kanske var förr. För nu står jag här. Vuxen, säger de som vet, med både mitt eget och andras liv att ta hänsyn till. Mitt eget kommer alltid att komma i andra hand, men det är inget jag sörjer över. Svårigheten är väl kanske snarare att jag äger makten att bestämma andras.

Jo jo, att jag är lite förvirrad är väl ingen nyhet men jag vet i alla fall vad det är för år. Däremot undrar jag ibland om min underbara vän E inte behöver lite ledigt (eller kanske föda barn?). Årets bästa kommentar droppades nämligen av henne när vi skålade in det nya året ”Ja, men 2012 blir nog ett bra år!” Stor nyårskyss E för att du får mig att skratta som få andra

Annars då? Nyårsafton firade vi ihop med fam. EDE vilket var mycket trevligt. Det är alltid trevligt att vara där, jag saknar dem allihop så himla mycket. I många år har jag haft ”eget rum” där under mina praktikperioder och även om det inte alltid har varit lätt att bo borta många veckor i taget har de varit guld på många sätt. Utan dem tror jag inte att jag hade orkat med alla de veckorna. Men nu är ju skolan slut sedan ett år (!) tillbaka och besöken blir inte så ofta. Men desto roligare har vi när vi ses! Det borde vara alla förunnat att ha vänner där man bara kan vara sig själv, diskutera livets lätta och svåra ämnen och själv ordna kaffe när andan faller på. Det är mycket jag saknar här nere men detta är nog bland det jag saknar mest.

Nåja. På nyårsdagen åkte vi vidare till min pappa/farmor och farfar/mormor. Det blev ju aldrig av sist så det var verkligen hög tid att pallra sig dit. Och som vanligt känner man att det är alldeles för sällan man är där. Om, om, om…

Och nu är vi hemma i vardagen igen (fast att säga att den någonsin tog paus är nog att ta i). M jobbar som vanligt (dvs inte hemma), A tycker att hon har varit ledigt på tok för länge nu men det är en vecka kvar för henne här hemma. N har hunnit bli 5 månader och har fått sin 2:a vaccination. Hon reagerade på precis samma sätt som förra gången; trött, gnällig, svullen och lite feber. En Alvedon in och vi hoppas att natten funkar även denna gång. Jag trodde nog att hon skulle ha passerat 9kg men inte riktigt. 8850g och 65.5cm blev dagens resultat.

Ja, ännu ett år är till ända. Ska vi ta en titt på vad som hänt? Visst gör vi det!

• Januari: Jag var så sjukt trött… (Jaja, det är jag jämt men de där första 16 veckorna med N var inget skojiga alls. Jag lyckades i alla fall göra klart skolan och det var ju trevligt. Kallt och snöigt var det och självklart var tågen till skolan försenade in i det sista. Köket fick sig en uppiffning också.

• Februari: Jag minns inte så mycket av den här månaden förutom att det var ännu mer snö då och att jag hetsade igenom distanskurserna för att kunna åka i väg i mars.

• Mars: Vi gjorde RUL med N, A fyllde 4 år och firade i dagarna två. Dagen efter åkte vi till Thailand. Längtar inte alls tillbaka just nu nä…

• April: Har inga minnen alls av denna månad..? Förutom att vi gjorde 3D/4D UL och fick veta att det vankades en tjej. Men visa sig ville hon icke! A fick ett nytt rum och vi plockade med oss ett utvalt gosedjur till färgaffären för att få exakt just den där färgen som önskades.

• Maj: Två resor gjordes denna månad. En till Norge för konfirmation och en till ett fantastiskt vackert bröllop. M var den inofficiella bröllopsfotografen och vi har måååånga fina bilder från denna dag.

• Juni: Det hände verkligen ingenting denna månad…. Så vansinnigt segt var vad det var. Och varmt! A och M sov i friggeboden en natt.

• Juli: En månad där första halvan var precis som vanligt. Den andra halvan blev på ett ögonblick helt overklig och såpbubblor kommer för alltid bara vara något mer än vatten och såpa. Jag hade dessutom innerst inne hoppats på att lillasyster skulle följa storasysters mönster och dyka upp denna månad men inte det nej…

• Augusti: Ja, månaden hann knappt börja innan det blev tillökning i familjen. 01.40 på BF den 2:a vaknade jag av värkar och 05.48 fick vi vår lilla N. 51cm och 4475g.

• September: Ja, hösten började skulle man väl komma säga. Det dök upp en halvfärgig mur utanför huset…

• Oktober: Man skulle kunna säga att det inte hände någonting alls denna höst, vilket är helt sant. I alla fall kom första snön den 21:e…

• November: Mer snö. Och när det väl lade sig runt mitten av månaden bestämde det sig för att stanna kvar. Vintern kom verkligen tidigt det här året! En ny tattoo för N kom på plats.

• December: Snö, snö, snö och jul.

• Summering: En examen, en resa, ett bröllop, en konfirmation, en begravning och en lillasyster. Mängder av snö. Många vänner har också fått barn eller har dem på gång nästa år.

Det har varit ett speciellt år på många sätt. Skratt och gråt, glädje och sorg. Tack alla ni som delat det med mig!

Jojo, idag fyller jag år. Minsann. Inte mindre än 28 heller. Och i år var nog första gången på dessa 28 år som jag faktiskt blev väckt med sång på morgonen (ett trött jävel som jag nu mer är…). Det var trevligt! A hade ritat en fin teckning och paket fick jag med. Yay! A och M hade shoppat ihop (troligtvis igår?) och trots att A vanligtvis klarar att behålla hemligheter för sig själv i ca 4 sekunder var hon benhård denna gång när jag, nyfiken som jag är, oschysst nog försökte pumpa henne på upplysningar ”Det är en överraskning! Jag säger INGENTING!” Jag är verkligen imponerad.

Hur som haver. Paket ja. Det är så käckt att fylla år så här vid jul för då finns det en massa trevliga present-kit att köpa. Och jo jo, ett med parfym och ett med ansiktsgrejer fick jag. Nice värre.

Men men, nu för tiden är ju inte riktigt födelsedagar som när man är liten vilket förbryllat A en smula ”Men, kommer det ingen och hälsar på idag, ska du inte ha kalas?!” Det måste ge våra stackars barn en sorglig bild av vuxenlivet… ”Nej lilla vän, när man är vuxen får man baka och äta sin tårta själv”. Nåja. A igen: ”Men jag kommer ju på ditt kalas i alla fall!” Jaa… lilla hjärtat. Det är tur att du finns i mitt liv!

Som sagt. Eftersom vuxenlivet existerar även på födelsedagar åkte vi till Maxi. Visserligen för att shoppa tårtprylar Hoppade in på My Baby och gjorde värsta fyndet men visning av det får vänta. Jag ska shoppa mer i morgon, haha.

Väl vid civilisationen (Amhult) tänkte jag passa på att hoppa in på Swedbank och sätta in lite pengar. Ja, inga hutlösa summor men jag tycker att det är bättre att ha dem där än i plånboken då de märkligt nog försvinner så fort där, fattar inte alls hur… Så döm om min förvåning med stort F när jag efter en lång stunds väntan äntligen fick komma fram och tanten säger ”vi hanterar inga pengar här” WTF?! Banken hanterar inga pengar? Ärligt talat alltså… Och, jag fattar om det handlat om stora summor (eller allt över 5000:- kanske)  men denna insättning täckte ju knappt ett par skor… Närmsta ställe för detta ändamål var Wieselgrensplatsen. Mycket ska man höra innan öronen trillar av.

Nåja. Lite bildshow kanske:

Födelsedagsteckningen Tydligen tyckte A att det räckte med blomstjälkarna. Knopparna kanske kommer när jag fyller 30?

Tårta ja Sockerkaksbottnar fyllda med Arlas choklad- och jordgubbsgrädde (tack Smartson!). Och så fick de sista Doolystryfflarna komma till användning med.

Lyx från Lancôme

Mannen har fattat galoppen tror jag

Trevlig lukt från Versace!

Det pågår en diskussion på Hjärnkontoret beläget i Centrum för Tänkande.

Ska det vara så här? frågar Drömmaren. Hur då menar du? svarar Realisten. Joo… Blir det liksom inte mer av livet? säger Drömmaren. Men hjälp vad du är naiv, det här är är livet. Välkommen till verkligheten! svarar Realisten och fortsätter Vad har du att klaga på föresten, du har ju allt? Drömmaren svarar: Jaa… Jo. Så kanske det är. Men det känns som om nånting saknas vet du. Realisten säger: Ja men herregud, vad är det du vill då? Drömmaren säger: Jag vet inte. Realisten: Nä, men vet du, då får du ju ta reda på det fattar du väl. Det är ju ingen annan som kan rota fram det svaret i din hjärna åt dig vet du. Eget ansvar pratar vi om här. Drömmaren suckar: Ja men det kanske inte alltid är så lätt vad man vill, vad som är meningen med livet. Realisten hånskrattar: Meningen med livet?! Du är ju mer än lovligt naiv, vilken värld lever du i egentligen? Meningen med livet är givetvis att ha tak över huvudet, mat på bordet och att kunna ge sina barn de bästa möjliga förutsättningarna att lyckas i livet. Drömmaren tänker en stund och svarar: Jo, självklart har du rätt i det. Men det är där ju bara materiella ting, egentligen? Lycka då? Kommer den automatiskt med det? Realisten suckar: Jaha, jo visst så kan man ju se det. Men vad är man utan det då? Du äger ju inte ett korvöre, hade du tänkt mata dina barn med vatten och gräs och bo under en bro eller hur tänker du nu? Och lycka borde väl rimligtvis vara resultatet av att slippa den där bron?

Diskussionen avbryts av att Optimsiten knackar på dörren och kliver in. Men hörrni, säger Optimisten, kan man inte ha både och då? Så klart kan man hitta lösningar i allt! Realisten suckar igen: Jojo, kanske det. Men då kan man ju inte sitta här som Drömmaren gör och ”inte veta vad man vill” och ”vad som är meningen med livet”. Dessutom vet ni ju vad man säger ”Gräset är inte alltid grönare på andra sidan” och vad gäller Drömmaren här så finns ju inte ens något gräs att tala om eftersom Drömmaren kommer att bo under en bro och där är det ju mest vatten och sten, hahaha! Drömmaren surnar till: Ja men vaddå då? Har du aldrig haft drömmar, velat ha ut nånting mer av livet? Realisten: Jo men självklart. Skillnaden mellan dig och mig är dock att du bara sitter där, suckar och gnäller och väntar på att lyckan ska slå ner som en blixt från klar himmel i huvudet på dig. Jag ser till att finna min lycka och ta den själv. Optimisten lägger sig i: Så, nu lugnar vi ner oss och beter oss lite vuxet här! Realisten svarar: Vuxet? HAHA! Säg det till Drömmaren i stället som fastnat i tonåren och som inte inser att medelåldern närmar sig… Drömmaren: Fy vad du är elak. Är det verkligen så svårt för dig att förstå att alla kanske inte har en färdig plan för sitt liv? Realisten svarar: Men herregud, du är ju dum på riktigt! Du är ju mitt i ditt liv! Se dig omkring och var lite tacksam för att det faktiskt finns nån som orkar med dig alls. Och med tanke på alla böcker du läser borde väl du om någon kunna skilja på fiktion och verklighet?!

Samtalet avbryts av att Centrumets chef klampar in genom dörren och delar ut skriftliga varningar till samtliga för samarbetssvårigheter.

Vissa dagar suger. Vissa värre än andra. Speciellt hårt suger de dagar då då man vevar upp sina tunga, blinda ögonlock och ser den bistra verkligheten.

Idag är en sådan dag. En dag då jag tvivlar på allt, undrar vem jag är och vart jag hamnat.

Och vet ni. Mitt i den hårt sugande dagen läser jag något fantastiskt. Något som värmer mitt hjärta. Någon som jag inte ens känner i den tunga verkligheten utan bara genom ord gör min dag så mycket bättre. Det värmer det där frusna en smula och ger mig ett visst hopp om att jag kanske ändå alltid äger mina tankar och mina egna ord. De har alltid funnits och jag hoppas att jag aldrig kommer att tappa bort dem. Ibland undrar jag om det är allt jag har och kan, men de har alltid hjälpt mig genom livet.

Så tack, du som påminner mig om att aldrig sluta använda mina tankar.

Okej, nu läste jag mitt förra inlägg och herregud vad jag låter självgod.

Det är så avslappnat på något vis. Jag var inte särskilt hysterisk med första heller men visst fanns det ju en annan tid till allt då. Jag hade så himla bra koll på när barn på ett ungefär förväntades utföra vissa saker eftersom jag hade tid att ta reda på det. Sen att A var det mest bekvämaste barnet av alla och gjorde allting sist av alla och inte alls när det förväntades är ju en annan sak

Hur som helst. Det har ju gått några år sedan sist och jag har verkligen ingen koll. Det är så skönt! Ok. Jag har väl ett hum om när de kan sitta/krypa/gå men allt där emellan är som bortblåst. Det är skoj, för varje framsteg blir verkligen som en överraskning Och även om jag inte stressade fram genom A´s utveckling kunde man ju inte låta bli att till slut höja lite på ena ögonbrynet över hur hon verkligen kunde vara så långt efter alla andra med allt. Många var också duktiga på att ge kommentarer i stil med ”men kryper hon inte än?!”

Idag är jag många erfarenheter rikare. Både av dem som jag fått av A, men också av de barn och den teoretiska grund jag fått genom min utbildning. Så N kan ta det lugnt och stilla. Det är värre med A, min ständiga försökskanin Fram till att hon var ca 1½ år tänkte jag såååå många gånger ”men herregud, hur svårt kan det vara?” Idag vet jag att det kan vara j-vligt svårt! Och jag vet också att det kommer att bli ännu värre. Och jag bävar. Jag vet också att det kommer att bli bättre på många sätt, men det är så himla lätt att sitta där och vara kaxig när man inte har den blekaste aning om vad man pratar om. Och nej, att man arbetar med barn innebär inte att man vet hur det är att ha egna.

Så, medan jag och A sliter oss fram i livet tillsammans kommer N där bak, ridandes på vågen av de misstag jag (förhoppningvis) lärt mig av och nu mer undviker. Det är väl en schysst belöning för att alltid vara den som bara ”får hänga med” ?

Jag satt och tänkte på detta med kulturkrockar här om dagen i badet (jo jo, ni skulle bara veta hur många bra idéer till uppsatser och liknande jag fått där). För gemene man innebär väl ofta begreppet kulturkrock att man associerar detta till kultur = religion och problem när dessa inte riktigt kan sammanfogas. Jag tänker emellertid på helt andra kulturkrockar.

Jag tror rätt så hårt på detta med ett sociokulturellt tänkande (lite enkelt förklarat som att vi formas, lär oss och blir de vi blir i sociala sammanhang). Och då behöver man inte slå på stort och tänka i jätteskalor utan det räcker med att titta på oss själva, hur vi formas och har formats av och i våra egna små kulturer.

Ett exempel:

En pojke växer upp i en klassisk kärnfamilj där det ingår en mamma, en pappa och tre syskon i en trevlig förort till storstaden. Pappan jobbar och sliter som sig bör och mamman tillbringar många år hemma. Pojken växer upp, formas av åsikter, normer och värderingar. Han väljer en klassisk manlig gymnasielinje och fortsätter på den vägen ut i arbetslivet. Då och då mellanlandar han åter igen i hemmet på sin väg framåt i livet.

En flicka växer upp i en något annorlunda familj i en liten ort på landet. De första åren tillbringas tillsammans med en ensamstående mamma och tre halvsyskon för att sedan fortsätta med en ensamstående pappa. Flickan växer upp, formas av åsikter, normer och värderingar. När hon är 15 flyttar hon hemifrån och återvänder inte igen på det viset. Hon går en estetisk gymnasielinje och därefter försöker hon klara sig så gott det går på praktikplatser, timvikariat och a-kassa. Efter några år går hon vidare till högskolan och tar en examen.

Och någonstans på vägen möts dessa två. Och som ett brev på posten kommer… Just det. Kulturkrockarna. Och som det kan krocka sedan! Man kan undra vem som sliter sitt hår hårdast? Båda tänker förmodligen ganska ofta ”oj, hur i hela världen kan man tänka så här?!”. Och vem är det som har rätt? Båda är ju formade av sin lilla subkultur (om man nu kan använda sig av det begreppet i den här funderingen?) och båda tycker förmodligen att deras synsätt är det rätta.

Livets pussel är väl att kunna kombinera två liv. Att ge plats för olika åsikter utan att gå för långt från sina egna värderingar. För är det inte just våra värderingar som är det mest grundläggande för vilka vi är? Åsikter och normer är förhandlingsbara, även om normerna ofta är trögare än åsikterna. Men våra värderingar är väl ändå den tyngsta byggstenen i våra identiteter. Eller?

Och självklart uppstår problemen främst när man inte kan göra ett perspektivskifte. Men vad beror det på, om man nu inte kan det? Jo, tillbax till uppväxtens formande kraft igen. Vi har alltid möjlighet att lära oss nya saker, men om man inte är öppen för detta från början kommer denna vilja aldrig att slå ner som en klar blixt från himlen.

Jaa… Detta var väl en trevlig liten reflektion så här på juldagen? Kanske återkommer jag till detta nästa gång jag har badat.

A rullar marsipangodis

A dekorerar pepparkakshuset

Pepparkakshuset

ÄNTLIGEN har tomten kommit!

”Nähä, var den också till mig?”

N tittar på

A var helt lycklig över sina klappar

N uppskattade nog pappret mest…

… eller kanske snöret?

Fast den nya snutten var ju helt ok med!

Från morfar kom en hund på 1 meter