Det här med barn nr.2…
Det är så avslappnat på något vis. Jag var inte särskilt hysterisk med första heller men visst fanns det ju en annan tid till allt då. Jag hade så himla bra koll på när barn på ett ungefär förväntades utföra vissa saker eftersom jag hade tid att ta reda på det. Sen att A var det mest bekvämaste barnet av alla och gjorde allting sist av alla och inte alls när det förväntades är ju en annan sak 
Hur som helst. Det har ju gått några år sedan sist och jag har verkligen ingen koll. Det är så skönt! Ok. Jag har väl ett hum om när de kan sitta/krypa/gå men allt där emellan är som bortblåst. Det är skoj, för varje framsteg blir verkligen som en överraskning Och även om jag inte stressade fram genom A´s utveckling kunde man ju inte låta bli att till slut höja lite på ena ögonbrynet över hur hon verkligen kunde vara så långt efter alla andra med allt. Många var också duktiga på att ge kommentarer i stil med ”men kryper hon inte än?!”
Idag är jag många erfarenheter rikare. Både av dem som jag fått av A, men också av de barn och den teoretiska grund jag fått genom min utbildning. Så N kan ta det lugnt och stilla. Det är värre med A, min ständiga försökskanin Fram till att hon var ca 1½ år tänkte jag såååå många gånger ”men herregud, hur svårt kan det vara?” Idag vet jag att det kan vara j-vligt svårt! Och jag vet också att det kommer att bli ännu värre. Och jag bävar. Jag vet också att det kommer att bli bättre på många sätt, men det är så himla lätt att sitta där och vara kaxig när man inte har den blekaste aning om vad man pratar om. Och nej, att man arbetar med barn innebär inte att man vet hur det är att ha egna.
Så, medan jag och A sliter oss fram i livet tillsammans kommer N där bak, ridandes på vågen av de misstag jag (förhoppningvis) lärt mig av och nu mer undviker. Det är väl en schysst belöning för att alltid vara den som bara ”får hänga med” ?