Welcome to the Jungle

Så har jag äntligen betat av litteraturen till första tentan. När ska jag skriva den då? Förslagsvis börjar jag i kväll. Och vad handlar den om? Jo, första delen går ut på att granska en tidning ur diverse perspektiv. Jag hade tänkt bita tag i Vi Föräldrar om jag hittar nån här ute i friggeboden. Vad tror ni, riktar den sig till föräldrar eller kanske till mammor ?

Nåja. I del två ska de samtida massmediefenomenen/interaktiva och sociala medier diskuteras. Och eftersom det inte är en avhandling som ska skrivas utan ett par sidor går det finfint att avgränsa detta lite till ett specifikt fenomen. Vad ska jag välja? Familjeliv kanske? HAHA. (Fast det kanske vore dumt att utmana ödet eftersom jag håll mig därifrån den senaste månaden. Risken för återfall är allt för stort )

Jaja. Om jag har ork får jag börja i kväll. Det finns ju ändå inget att se på TV. Det är värre att få ihop tiden de gånger det finns nåt att se…

Det är verkligen trevligt med lite besök ibland. Fina A-K och H har varit här

Kompisbus

H, lika smarrig som en påse lördagsgodis!

Postfördelningen i hushållet. Min vs. hans del.

N har en ny grej för sig. Jag fattar ingenting. Är det ett nytt Friskis-moment?

I går fick jag ett smakprov av J´s tjusiga orkidé. Det fick mig att fundera över hur våra egna växter ser ut här hemma.

Den typiska växten här hemma är en garderobsblomma. Oändligt tacksam och totalt omöjlig att ta livet av. På andra plats har vi någon sorts palm och så länge den får vatten nån gång per månad och lite sol är den nöjd. Fine.

Sedan händer det ibland att vi (och andra…) försöker hotta upp vårat hem med en trevlig växt. Det går alltid dåligt. Alla växter som har blommor (utom just orkidéer faktiskt) är dömda att döden dö i detta hem. Diverse snittblommor brukar klara sig ett par dagar visserligen.

Men, sedan kommer det stora problemet: att slänga den döda växten. Det blir liksom bara inte gjort. Det är mängder med gånger som jag kommit på att ”just det, där står det en vas med tulpaner som vissnade för tre veckor sedan”, gärna i samband med ett tjusigt besök…

Problemet går dock att undvika. Så fort blomman ser lite hängig ut bär man in den i tvättstugan. Tada! Problemet löst (läs: gömt). Ett annat sätt är att helt enkelt gå in stenhårt för att blomman ska leva. Således är vår Julstjärna just nu den mest ompysslade växten här hemma . Varför? Jo, för att jag vet att den kommer att dö och jag orkar inte slänga den. Och i tvättstugan är det fullt.

Julstjärnan vs. Amaryllisen

Jag skulle ju kolla på Uppdrag granskning och se vad Skolverket hade för kritik ang. antimobbnings-programmen (eftersom jag jag läste den där rapporten förra året tror jag). Trodde jag. Det visade sig handla om kackerlackor i Norge i stället. Det var ju Kvällsöppet jag skulle se ja… Så nu har jag slösat bort en hel timme som jag kunde ha ägnat åt att läsa om tv-såpornas historia.

Morotsfisk och potatis. Samt snor. (”Fast lika glad  för det är jag…”)

Det finns vissa saker i föräldralivet som tar emot lite extra. Skölja nerkräkta madrasser mitt i natten för att man glömt madrasskyddet när vinterkräksjukan härjar är en grej. Att behöva erkänna för stora barnet att man själv hade fel och hon rätt är en annan

Sen finns det de där tillfällena som man känner något i stil med: ”men det var då själva f-n också!” En sådan situation uppstod i morse. N är ju som sagt i en fas just nu… På det har hon en redig förkylning. Snoret rinner i samma takt som dregglet och det vore en underdrift att säga att hon sover dåligt just nu (men vi är ganska nöjda över att skruttvagen inte har plant liggläge, perfekt för trånga luftvägar på dagtid).

Så när bestämmer sig barnet för att sova? Jo, givetvis på morgonen. Och det är just då det inte känns som någon höjdare att behöva slita upp barnet, stoppa ner henne i en overall och gå till förskolan. Jag ringde till och med M (som jobbar i krokarna idag) och frågade om han kunde tänka sig att komma hem och passa det sovande barnet…

Nåja, problemet löste sig självt av att hon vaknade 8.30. Så hann vi med både ny blöja och frukost innan vi gick.

Själv känner jag mig som en trött sill. Inte så mycket för att vi har en fas här (herregud, om man är snabb ner i sängen på kvällen får man välja sida och då tar man ju givetvis den längst bort!) utan för att jag nog delar N´s baciller. Det är sånna här dagar man är lite extra tacksam för de där 15 timmarna man har på förskolan…

Att arbeta med genusperspektiv har blivit modernt i förskolan och skola. Det går inte längre att låta våra fickor sitta tysta och se på medan pojkarna tar över. Man utrustas med genusglasögon för att se fallgroparna och åtgärder tas till för att främja en jämställd förskola och skola. Kalas!

Men (alltid dessa men…). Hur gör vi egentligen? Att arbeta med (och genom) en kompensatorisk pedagogik är ett sätt att komma åt problemen. Flickor ska öva sig på att ta mer plats och pojkarna på att lugna ner sig. Typ.

Det finns en mängd bra idéer i detta förhållningssätt tycker jag. Men risken är också att vi gräver våra redan djupa gropar ännu djupare om vi bara kastar oss över detta med hull och hår utan att reflektera ytterligare 100 gånger över det.

För visst är det nog så, att om vi alls ska se problemen så måste vi nog kategorisera upp dem, göra dem tydliga och synliga för alla. Då sitter vi där med våra ”så här gör/är flickor” och ”så här gör/är pojkar”- tankar.  Och ibland fastnar vi där genom att, med den goda viljan om förändring, skapa tillfällen eller rent av grupper där barnen får öva sig på just det där som de inte är. I flickgruppen härjar man på och i pojkgruppen pratar man om känslor.

Men är det inte bra då? Jo, kanske det. Men risken med det är att man cementerar könsrollerna ännu mer och av bara farten håller i sär det där som verkar vara flickors respektive pojkars egenskaper ännu längre ifrån varandra. Och vips så har den goda viljan och de positiva gärningarna grävt sin egen grav.

Det är klurigt mina vänner. Hur vi än vänder oss verkar det som att vi har rumpan bak.

(Visst hade det varit passande om jag hade haft den optimala lösningen på ett lyckat jämställdhetsarbete, men tyvärr. Jag jobbar vidare på den frågan )

Jodå, jodå, jag har varit hos frissan. Det har skett ungefär lika ofta som jag har fött barn de senaste åren (Dessutom är det nu mer så sällan som jag är utan något av mina barn att jag ibland kommer på mig själv med att undra vart jag har dem, om jag kanske har glömt dem i affären, när jag väl ger mig ut ensam…)

Men, ärligt talat. Vad är det med vissa frisörer och deras hårföner (hårfönar? vad heter det?!)? Sist jag klippte mig (på ett annat ställe än denna gång) kom jag ut därifrån och såg ut som Valerie i Beverly Hills. Jag ägnade halva dagen åt att platta ner håret… Så gissa om jag blev nervös (men självklart säger man ju inget..!) när frisören även denna gång raskt avslutar sessionen med rundborste och fön.

Nåja. Nu föll sig ju lyckan som sådan att jag hade mössa med och att regnet vräkte ner. Väl hemma var jag alltså platt och fin igen och rätt så nöjd med resultatet Nu är det bara färgen som ska fixas till.

(Är plattången som fenomen död? Är det bara jag som harvar på med den?)

Det är nästan ett heltidsjobb att byta fackförbund. Ja, Lärarförbundet har väl inte så mycket att säga om saken men Kommunal ringer och skickar brev efter brev… Vad de vill, veta varför jag byter. Gång efter gång. Det verkar vara svårt att förstå tydligen.

Ja, kan ni svara på det? Nu händer det ju visserligen ytterst sällan att jag befinner mig i sådana situationer som kräver en rekorderlig klänning. Men ändå, det hade ju varit fantastiskt trevligt att bara kunna öppna garderobsdörrren och plocka ut en snajsig blåsa när andan faller på.

Jag äger två klänningar (ja om man nu räknar sånna klänningar då). Och eftersom det inte går att använda samma klänning två gånger är ju utbudet rätt skralt (att den ena dessutom kräver en kroppshydda på typ 90kg och en gigantisk gravidmage  gör ju att det inte är så våldsamt troligt att den kommer att bäras igen) om man säger så…

Det närmsta en klänningsgarderob jag kommer är min syster. Hon har en och det är så häftigt (och det är onekligen ett antal om man räknar med döttrarnas klänningar). Ännu coolare är väl att hon sytt dem själv. (Nu hade det varit jättepassande med en bild så klart…)

Så vad ska jag göra? Flytta dit och anställa henne?

(F.ö. är det rätt läskigt att det skiljer typ 30kg mellan bilderna. Hua.)

Och självklart är det min syster som knåpat ihop kreationerna ovan.

Idag är dagsplanerna få. Det är en sån där dag då man bara skulle vilja ligga i soffan från 9-21 och äntligen titta igenom hela Sex and the city-boxen som jag fick julen 2009 men ännu inte hunnit se. Ja, ni fattar ju…

Men men, barnen låter sig icke mutas till det. Det vanliga hålligånget pågår.

A bygger ett arbetsrum och N jobbar sig framåt…

Men! Jag ska klippa mig i em/kväll och det ska bli helt ljuvligt skönt! Nu ska vi se… Hmm. Två år sedan är det nog sedan sist