Welcome to the Jungle

Hur gick det till när Ullared blev coolt?

Jag fattar inte detta. När och hur?

I mina hemtrakter finns ett litet minivaruhus som heter Bloms. Ett Gekås i ett väldigt litet format. När vi var små/halvstora var det ju det mesta pinsamma som fanns. Att handla på Bloms, herregud… Sånt kunde liksom inte nämnas högt. Jag tvivlar dock på att Bloms har idag har samma status som Ullared, men ändå, konceptet är ju mer eller mindre det samma. Hur kan något gå från übernördigt till skitcoolt på så kort tid?

Som fortsättning på inlägget innan… En pappa som tar ut ett par månaders föräldraledighet möts med stående ovationer. Han är en pappa som bryr sig, tar sitt ansvar och allt det där. Klart att han ska vara med sina barn. Halleluja, vilken karl. Men om han vill vara ledig längre än så då? Om han vill ha hela föräldraledigheten, låt oss säga i 1½ år. Är han fortfarande helt fantastisk då? Ser hans ev. arbetsgivare på detta med samma ögon, hur bemöts han av andra pappor, eller för den delen av mammor? Hmm.

Vissa saker upphör man aldrig att förundras över. Som t.ex. när jag berättar att jag fått jobb och börjar efter semestern. Den givna följdfrågan på detta är ju då: ”Åh, så roligt! Har ni fått förskoleplats till N då eller?” Jag svarar som det är att nej, det har vi inte. Då får jag nästan alltid ett höjt, bekymrat ögonbryn och motfrågan ”Men, hur ska ni göra DÅ då? Ska du gå ner i tid? Det har du ju rätt till vet du.” I bland får jag lust att säga att först ska jag stämma kommunen för att vi inte får en plats och därefter får jag sälja mina barn eftersom det tydligen inte finns nån som tar hand om dem. Men så kan man ju givetvis inte uttrycka sig, så jag brukar säga att deras pappa kommer att vara föräldraledig med dem. Då brukar det där ögonbrynet åka ner igen för att ge plats att åt det andra ögonbrynet och kommentaren: ”Jahaa… Vilken TUR att ni kan lösa det så.”

Ehh ja?

(För jodå, så länge man planerar i tid går det minsann visst att ha egen firma och vara föräldraledig. OCH pappa.)

Okej, det är mycket skolprat nu. (Jag ska försöka klura ut nåt bättre tills i morgon ). Låt vara att det är Aftonbladet som är källan här, men det finns en poäng i en hel del av det som tas upp. Höjda lärarlöner och lärarlegitimationer i alla ära (för visst finns de lärare som har pinsamt dålig lön och variationen mellan kommunerna är ju ibland enorm), men jag vete 17 alltså om det är rätt väg att gå för att få bukt med hela problemet. Jag tror att det ligger djupare än så. (Ungefär som när man koncentrerar genusdebatten till att bara handla om kläder och bara barnen får ha könsneutrala kläder kommer hela problematiken att lösas).

Idag har jag blivit påmind om hur viktigt det är att fundera över hur man formulerar sig skriftligt. Detta är inget nytt, jag tänker i stort sett dagligen på det. Dels genom att jag ser gräsliga exempel och dels genom att jag själv ska skriva något. Oftast lägger jag störst vikt vid detta när det är uppsatser, reflektioner och liknande som ska lämnas in till skolan. Då går det oftast bara av farten. Dels så vet jag (oftast) på vilket sätt jag i det sammanhanget ska formulera mig för att det dels ska bli korrekt och för att jag ska få fram mitt budskap men också dels för att jag vet vem som är mottagare (och vad denne förväntar sig).

I andra sammanhang är det betydlig svårare. Inte minst just precis här. Man skulle ju kunna säga att detta är en liten sida där man kanske inte skulle behöva lägga så stor vikt vid att allt ska vara korrekt och genomtänkt. Det är ju liksom inte det som är det primära syftet. Här har jag ju också friheten att faktiskt få tycka och skriva precis vad jag vill (inom mänskliga ramar och lagar givetvis…). Om man inte gillar det jag skriver så är det ju bara att sluta läsa. Eller? Ja, en del av mig tycker så. En annan del tycker precis tvärt om. För jag behöver ju inte ta konsekvenserna av i fall någon blir arg/upprörd/besviken (detta tycker jag visserligen att jag minimerar risken för genom att inte hänga ut folk med vare sig namn eller bild) på annat sätt än att de slutar läsa och kanske säger upp bekantskapen med mig. Vilket ju i och för sig vore tråkigt.

Och samtidigt som jag hävdar min rätt att uttrycka mina åsikter tampas jag också med ett annat dilemma. Min avsikt är aldrig att skriva för att såra eller trampa någon på tårna. Problemet är dock att jag aldrig kan veta hur den som läser uppfattar min text. De efterenheter och den bakgrund läsaren har påverkar deras tolkning av mina ord. Det är verkligen en svår balansgång.

Men, detta innebär inte att jag kommer att sluta formulera mina åsikter. Det innebär dock att jag behöver bli bättre på att tänka efter före, som det så fint heter. Kanske borde vi alla göra det lite oftare?

Ja, jag sitter och funderar på detta med olika yrken och vissa måste ju verkligen vara mer otacksamma än andra?

På första plats måste ju ändå telefonförsäljare komma. Eller? Finns det någon som visar dessa (och då tänker jag främst på dessa säljare som försöker pracka på en diverse strumpabonnemang eller de som försöker sälja åtta pallar toapapper och 58 liter schampo till enskilda firmor) uppriktig tacksamhet för att de ringer mitt i middagen och aldrig ger sig? Det måste vara ett deprimerande jobb? Å andra sidan måste jag erkänna att jag hyser en viss beundran för de trevliga säljare som faktiskt finns och som accepterar ett nej men ändå önskar en trevlig kväll. Fantastiskt att man orkar. (Och på tal om sånt här. Alla ni som går och fotar er hos The studio, eller vad det heter, snälla sluta lämna mitt nummer. Jag orkar inte med dem mer…)

Jaha. Fler då? Hantverkare inom byggbranschen är väl en annan sorts yrkesgrupp som folk älskar att klaga på (kanske är jag partisk eftersom jag här hemma får höra så många fantastiskt roliga historier). För visst är det så att ALLA alltid kommer för sent, aldrig hör av sig, saltar fakturor, gör fuskjobb och fikar hela dagen lång?

Lärare (åter igen är jag partisk ja…). OMG. Värst av alla är väl ändå högstadielärarna. Eller? Totalt oförstående för dagens ungdom.

Alla typer av sjukvårdsyrken (av lägre status). En ständig slagpåse för brister inom vården. Att de dessutom har rätt så dåligt betalt är väl inte mer än rätt, skitsamma om de räddar livet på folk.

Busschaufför. Att de aldrig kan komma i tid! Inte heller kan de köra tillräckligt nära kanten så att man kan komma på…

Gynekolog. Är det nån som verkligen ser fram emot att lägga sig i stolen?

Biljettkontrollanter i kollektivtrafiken. Dessa måste ju om möjligt generera ännu fler suckar och muttrande än busschaufförerna?

–

Det måste finnas fler? Frågan är också vilka yrken man tycker är bra? Det får jag fundera på!

Alltså, jag fattar inte grejen? Vad blir bättre av det det? Eller, kanske är det så att man faktiskt inte är intresserad av någon förbättring/lösning på problemet utan helt enkelt finner själva gnällandet som ett nöje? När det dessutom går så långt att man enbart letar fel och brister för att liksom spä på och få ytterligare belägg för sitt missnöje tycker jag bara att det hela blir väldigt fånigt. Om jag är missnöjd med något finner jag inget som helst intresse i att gå runt och sura över det år in och år ut. Jag har två val; antingen accepterar jag att det är som det är och ”går vidare” eller så försöker jag göra något åt det.

Några exempel: Om jag är missnöjd över mitt försäkringsbolags villkor samt att de är sura och otrevliga i telefonen, ja då byter jag ju givetvis försäkringsbolag. Kanske går det inte över en natt, jag kanske måste vänta ett par månader för att avtalsperioden ska löpa ut men det är det ju värt i långa loppet. Eller? Om jag tycker att ICA har sunkig sallad, ja då går jag till Hemköp och köper sallad (eller ev. avstår sallad och tar tomat i stället eftersom jag generellt tycker att ICA är helt ok och för att jag inte orkar gå till Hemköp).

Ibland är det svårare. T.ex. om jag upplever problem med mina barns skola eller om det blir knas på en arbetsplats. Det är alltid svårt när det handlar om människor. Men ändå. Jag har svårt att se hur det kan vara hållbart i längden att inte synliggöra de ev. problem som finns. Själv uppskattar jag verkligen om någon säger ”Hey, du, jag tänkte på en grej…” i stället för att gå och vara smågrinig över något år efter år som det kanske finns en förklaring till. (Givetvis är det ju trevligt om det framförs på ett konstruktivt sätt…).

Jag undrar ofta vart vårt egna ansvar finns. Om jag aktivt väljer att placera mina barn i en Montessoriskola så får jag ju läsa på vad det verkligen handlar om. Jag kan ju inte i efterhand bli förvånad över pedagogiken i sig (hur den sedan genomförs är en helt annan sak som man självklart kan ha synpunkter på). Om jag söker plats för mina barn på ett föräldrakooperativ kan jag ju inte bli sedan bli förbannad på att det krävs ett visst engagemang från mig som förälder. Och om jag väljer att söka ett arbete på en Ur- och skurförskola får jag ju ta reda reda på om det verkligen är ett arbetssätt som passar mig. Samma sak när jag köper ett hus, en bil, en försäkring eller vad det nu än är. Och när det handlar om olika sorters tjänster kanske man bör läsa det finstilta också. För många gånger har vi inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

Och visst. Ibland är det inte så lätt att göra något åt problemen även om man vill. I glesbygden är det inte bara att byta jobb eller skola för det kanske inte finns några alternativ. (Frågan är ju visserligen då om det inte är än viktigare i så fall att försöka lösa problemen?) Kanske finns det ö.h.t. inga jobb och kanske är kön till den där skolan man vill ha fler år lång och då kan jag förstå om man till slut ger upp. Men om det finns valmöjligheter och lösningar, varför inte söka dessa i stället för att bara klaga?

Jaha, tänker ni nu då. Gnäller hon aldrig själv? Jo, visst gör jag det! Ofta! Vår vägförening är t.ex. en sån där grej jag sällan förstår mig på. Visst kan jag sucka, himla med ögonen och muttra över märkliga beslut. Men nu har jag valt att bo här och då får jag ju i slutändan ta att det för vad det är. Beslut (ibland märkliga sådana…) röstas igenom med hjälp av den demokrati som finns i föreningen. Jag kan gå dit, lägga min röst och säga att jag tycker att förslag X är helt galet, men sedan får jag acceptera att resultatet blir som det blir. Och om jag inte går dit alls och framför mina synpunkter har jag ju verkligen ingen rätt att sedan bli sur.

Så vad vill jag säga med detta då? Jo, klaga gärna. Men se problemen i förhållande till verkligheten/varan/tjänsten och fundera en stund över om du själv kan bidra till en förbättring innan missnöjet tar över hela livet…

Jaha, nu skiner solen igen (ibland i alla fall) och den lilla snöincidenten är över verkar det som. Då packar vi in åkpåsen i garderoben igen alltså. Nu hade det verkligen varit perfekt med det där vindskyddet jag ännu inte sytt. Kanske borde jag ta in vagn nr.2 och en gång för alla provsy lite medan det lilla barnet sover sin skönhetssömn? Ett antal enkäter lyser fortfarande med sin frånvaro så jag kanske kan nöja mig med att grubbla lite medan jag syr. Hmm. Det tåls att tänkas på. Synd att jag inte har nåt bra tyg bara…

Ja men det var väl piffigt med lite snö (som övergår i regn) och enbart ett par futtiga grader över nollan? Fram med åkpåse och fodrade regnkläder. Jajemän. Hur bra som helst! Speciellt eftersom jag slipper vattna de nyplanterade träden.

Annars? N har bestämt sig för att inte sova på förmiddagarna. Även om hon är trött… Vi får väl se hur det blir med den saken. De dagar som A ska till förskolan går vi ju upp tidigare och hon sover kortare efter lunch, så just då behöver hon allt den där lilla powernapen. Ah, dessa barn.

När jag flyttade hit till storstaden var det anonymiteten som som var den bästa vinsten (jaja, om man inte räknar med allt annat då ). Från att ha kommit från en pytteliten håla, via en liten stad, var det helt underbart. Jag visste ingenting om folk och de visste heller ingenting om mig. I grund och botten är jag en nog lägenhetsmänniska (vilket M brukar säga i alla fall, även om han mest syftar på min ovilja mot trädgårdsarbete) och det var lite av en skräck när vi bestämde att vi skulle flytta från stan och ut på ”landet”. Jag hade alla fördomar man kunde tänkas ha mot villaområden. Jag såg framför mig hur folk stod bakom gardinerna och tjuvkikade, hur grannar blev osams om staket och gräsklippning och kanske framför allt hur folk älskade att lägga sig i saker de inte hade det minsta med att göra.

Så hur blev det då? Jo, faktiskt blev det inte så illa. Detta är nog enbart tack vare att vi har helt underbara grannar! Utan dem hade jag blivit galen. Fast även om jag trivs här så var alla mina fördomar inte bara fördomar

Och från att ha gått från att helt vilja sitta i en lägenhet mitt i stan skulle jag nu kunna tänka mig att bo i en liten stuga mitt i ingenting. (Eller ja, nu ljuger jag lite. Dels är jag alldeles för mörkrädd för det och dels skulle det bli väldigt opraktiskt. Dessutom gillar jag ju att umgås med folk. I lagom dos.) Men trots att våra grannar verkar gudasända saknar jag att ha ett litet hörn där jag kan sitta utan att någon alls kan se mig.

Vi bor näst först i vårt område. Det innebär att alla som ska iväg eller hem (samt ska lämna/hämta på förskolan!) passerar oss på framsidan. På baksidan har vi en skog och innan den en liten väg som fungerar som promenadväg. Sommartid är den rätt så ”livligt” trafikerad av folk, hundar, barnvagnar och allt vad det nu är. Vårt område är också väldigt barntätt, vilket ju är fantastiskt på många sätt! ”Problemet” är dock att många ungar är högt och lågt. Man vet aldrig om man riskerar att köra på dem med bilen eller om man kan ha en pool på gräsmattan utan att riskera att man får fiska upp ett barn som är på vift och som man inte har en aning om att de är där…

Och jag inser nu att jag verkligen låter som en bitter gammal tant och försöker därför inse att det är jag själv som valt detta. Och det gör jag! Det är bara det att ibland skulle det som sagt vara underbart att bara få sitta, helt ensam, i ett litet hörn och lyssna på fåglarna. Det sista kan bli svårt eftersom ”stora vägen” (som det heter när man kommer från en liten håla), är genomfartsväg till alla som jobbar på Volvo.

Men! I stället för att gnälla enbart för gnällandets skull (vilket jag blir galen på och ska skriva ett annat inlägg om en annan dag) så försöker jag hitta en lösning på detta. Jag hävdade ju faktiskt på min anställningsintervju att jag var en lösningsinriktad person Så nu har jag satt M på detta uppdrag; att bygga ett plank!

Fortsättning följer…

I fredags kväll var det kalas minsann! Det händer inte så ofta. Det går tillräckligt långt mellan gångerna för att jag varje gång ska upptäcka att jag blivit äldre… Inte var det bättre den här gången. Det började med att jag insåg att klänningen (eller ja, i ärlighetens namn var det väl en tunika…) var för kort för att ha till strumpbyxor. Ojoj, när blev en klänning för kort? Nu, tydligen.

Nåja. Det var en trevlig kväll även om nästa tantuppvaknande innebar att jag insåg hur sunkigt det är på Rockbaren. WTF? När blev det sunkigt? Eller har det alltid varit så? Var jag helt enkelt bara tillräckligt nöjd över att ölen var billig förr? Okej, toaletterna har ju varit förjävliga sedan urminnes tider men resten? Nä, det var så där. Den tredje tantvarningen uppenbarade sig på Lisebergshallen dit vi begett oss för att se Hardcore Superstar. Eter ett par låtar tyckte jag att ljudet var för jävla dåligt och hörde bättre på utsidan (!). Dessutom var det en slätstruken konsert som knappas gav gåshud och vi gick innan det ens var slut. Vilken besvikelse av mina gamla gudar…

Fredagskvällen avslutades med en cola (!, tant nr.4?) på Rockbaren innan vi tog bussen hem vid 01.30 nånting…

Efter en powernap på ett par timmar satt jag åter igen på bussen mot stan. Denna gång i sällskap med grannen (för ingen kan shoppa som vi ) på väg mot Baby&Barn-mässan. Jag saknade en del utställare (som t.ex. Blingo och Bambino-Mam) och tyckte att det var dåligt med gratisprylar. Två tandborstar var allt jag fick med mig.

Jaja, det blev ju ändå en del kläder och jag är nöjd, inget superonödigt utan grejer som används av två ungar och sedan säljs på T för samma peng som jag gav för dem. Det kallar jag bra affärer

Och bilder på fynden då…

En hög för A…

… och en hög för N

Jag ligger på Fatboy-kudden, halvsover och känner mig sjuk, medan M, A och N bakar rulltårta (de gör en receptbok på förskolan vilket har satt spår hos A…). A får slicka skålen och efter en liten stund kommer hon travandes:

A: Vill du smaka mamma?
K: Vad du är snäll, men jag tror kanske inte att det är så bra att jag äter på din sked om jag är sjuk. Då kanske jag smittar dig?
A: Men det gör ingenting, jag kan skölja av skeden sen! Ta nu lite här mamma, det är gott! =)

Min lilla snälla puma… <3

Det finns vissa uttryck jag är allergisk mot. Om de används i syfte att dumförklara folk i alla fall.

Ett av dem är ” Har du själv barn? Nähä, nä vänta du bara, du förstår vad jag menar den dagen du har det”. Det är egentligen gräsligt, men jag måste medge att det finns en poäng i det. Inte alla gånger givetvis, för visst finns det en massa människor som sitter på en oerhörd kunskap när det handlar om barn. I bland kan dessutom ett helt objektivt råd fungera tusen gånger bättre än ens egna subjektiva. Men så finns de där situationerna som man faktiskt inte kan förstå om man själv inte har barn. Tilläggas bör väl att alla föräldrar givetvis inte är likadana och har samma känslor och åsikter bara för att de råkar ha fått barn.

Om jag generaliserar lite då så har jag idag en helt annan förståelse för hur det kan kännas att skola in sitt barn på förskola (även om jag själv inte har noja över just det), hur det känns att varje dag under ett par år bära ut sitt förbannade barn från förskolan när det inte vill gå hem, hur det känns när ungen får ett vansinnesutbrott i affären och hur våldsamt provocerad man kan bli av ett litet barn som vet precis på vilka strängar det ska spela. Jag vet också hur mosig i hjärnan man blir av evighetslånga sömnstörningar, jag vet hur känslan av maktlöshet känns och framför allt vet jag att det inte är så jävla lätt alla gånger som man tror innan!

Ytterligare ett exempel: ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem”. Som jag har skrattat åt det och tänkt ”Yeah, yeah, right. Hur svårt kan det vara?”. Men, skrattar bäst som skrattar sist. En bebis är en baggis att ta hand om jämfört mot en trotsig treåring, som i sin tur är rena barnleken mot en trotsig femåring. Påminn mig kära vänner, om en sisådär 8-9 år, om hur enkelt det var att ha ett litet barn

Jag gillar att läsa biografier. Gärna av gamla (mer eller mindre i alla fall) avdankade rockers. Vissa kryper sig in under skinnet, som The Heroin diaries. Andra är underhållande, som The dirt. Andra är oerhört sega (och kanske lika omständig som bandet i sig?), t.ex. Welcome to the jungle. (Jag kanske är orättvis mot den? Jag läste den i samband med att jag väntade på/födde/dygnetruntpassade N och vem som helst är väl lite disträ då kanske… Men nä, den var inte rolig ändå.)

Just nu läser jag Ozzy. Och jag hann faktiskt inte ens börja innan jag fnissade gott. Så, den rekommenderas som lättsam underhållning. Om man nu gillar den här typen av böcker alltså.

Så mina vänner, då får arbetet anses vara klart tror jag. Det finns en hel del små detaljer jag än mindre nöjd med men nu får det vara som det är. Jag har redan lagt ner alldeles för många timmar på detta…

Vill ni se? Då får ni vara snälla i så fall Tänk nu på att det är första gången jag gör något sånt här.

Utbildningsprogrammet är också så gott som klart. Skönt! Det kommer jag dock inte att redovisa offentligt

Så, varsågoda