Welcome to the Jungle

Jag saknar verkligen skolan. Ja, kanske inte just den teoretiska biten för den har jag ju ändå, men den sociala delen.

Det är kanon att plugga på distans på många sätt och vis. Men oj vad jag saknar att ha nån att bolla idéer med, att dricka kaffe ihop med, galna gupparbeten, gemenskapen och den kollektiva irritationen Nu får jag i stället plåga min närmsta omgivning (och ni som läser den här bloggen…) med mina tankar. Och ja, det är ju visserligen trevligt, men det blir ju mest en envägskommunikation (även om ni är duktiga på att kommentera tycker jag ).

Och ja, jag blir nog lite knäpp av det, för när jag väl pratar med folk kan jag inte sluta. Det kan säkert upplevas som en smula tröttsamt tror jag, men ni får väl ha överseende med det ett tag till fram över.

Vid frukostbordet:

”Tänk om vi hade varit fyra tjejer som bodde här, att pappa var en tjej alltså. Då kunde pappa städa och du kunde ligga i soffan och vila. Du behöver lite mer lugn och ro mamma.”

Så mina vänner, då får arbetet anses vara klart tror jag. Det finns en hel del små detaljer jag än mindre nöjd med men nu får det vara som det är. Jag har redan lagt ner alldeles för många timmar på detta…

Vill ni se? Då får ni vara snälla i så fall Tänk nu på att det är första gången jag gör något sånt här.

Utbildningsprogrammet är också så gott som klart. Skönt! Det kommer jag dock inte att redovisa offentligt

Så, varsågoda

Okej. Nu är jag trött. Irriterad och grinig. Sur och förbannad och jävligt less. På vad? Jo, på det ständiga utbildningsförakt som jag, både direkt och indirekt, matas med jämt och ständigt.

Sedan 2005 har jag i princip ägnat all min tid åt skolan (det var först då jag insåg hur jag skulle använda hjärnan) och sedan dess har pikarna haglat tätt här och var ”När är du färdig då?”, ”Äh, plugga, vad ska man göra det för, det är ju bara jobbigt”, ”teoretiker vet ingenting om verkligheten!”, ”det behövs ingen utbildning för att få jobb. Bara man vill så är det inte svårt” och ”Men du ÄR ju klar, varför i hela världen fortsätter du då?!”

Kort och gott. I de ”kretsar” jag rör mig i är det inte hög status att skaffa sig en utbildning. Riktigt jobb sköter man med händerna och kroppen. Svettas ska man göra, det är lönen för mödan. Mitt jobb; att skriva och tänka varken syns eller hörs på samma sätt. Inte lika högt i alla fall. Att mitt jobb pågår 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året märks inte heller.

Just nu är jag föräldraledig på 100% samtidigt som jag pluggar 50% (20h/v). N är med mig dygnets alla timmar och A är på fsk 15h/v. Detta innebär att jag har ca 4½h/vecka, dagtid, i effektiv pluggtid. Övrigt sköts efter att barnen somnat, d.v.s. efter kl.20. Folk tycker att jag är dum i huvudet och ska ge fan i att klaga över att det ibland blir tight med tid. Jag har ju själv valt det här dumma hittepået.

Men det viktigaste av allt, om man nu får för sig att skaffa en akademisk utbildning, verkar dock vara att hålla sig på mattan och inte tro att man är något bara för att man har bläddrat papper i ett antal år. Här visas en speciell typ av hierarki. För att dra ett målande exempel: Undersköterskor suckar över sjuksköterskor, sjuksköterskor suckar över läkare och läkare suckar över… Ja, inte vet jag, Gud? Ni förstår min poäng va? Det är alltid den som har den högre utbildningen som är jobbig, oförstående osv. De vet minsan inte hur det är ”på golvet”. (Och ja, detta finns inom de flesta yrken så hata mig inte nu om ni råkar vara sjuksköterskor, det var bara ett exempel… ) Att många av de teorier som stöts och blöts, skapas och prövas är direkta kopplingar till just verkligheten verkar märkligt nog inte spela någon roll.

Om jag får generalisera, vilka är det då som suckar högst över akademiska utbildningar? Jo: de som aldrig satt sin fot inom högskolans eller universitetets väggar. Varför? Det behövs inte, de är ju redan fullärda tydligen.

Och då vill jag bara ställa en enkel fråga: Vad är det som är så farligt med att skaffa sig en utbildning? Att inte stanna upp och anse sig fullärd? Att våga prova nya vägar och synsätt och att alltid tro att det finns mer att lära, hela livet? Att våga utmana sig själv och inse vilken bricka man är i samhällets spel?

Om man inte vill utbilda sig? Nej, fine. Gör inte det då. Jag kan inte bry mig mindre för alla är vi olika (bla bla bla…). Men på samma sätt som jag ger fan i att hacka på folk som inte vill bläddra i böcker hade det varit otroligt trevligt att nån gång få samma respekt tillbaka!

I dag lever vi i ett kunskapssamhälle, jag tänker vara en del av det. Det är både min rättighet och min skyldighet.

Amen.

Vi har varit hos tandläkaren idag och A visade prov på hur medvetna barn är om vilket svar de vuxna förväntar sig när de ställer frågor (hur ofta han hon t.ex. inte fått frågan ”är det roligt att vara storasyster nu då?”…). A berättade glatt om att man måste dricka vatten när man är törstig, att man bara får äta godis på lördagar och att man måste borsta tänderna noga så att inte tandtrollen äter upp tänderna. Hmm. Om det ändå lät på samma sätt här hemma

Nåja. Allt såg bra ut med de drabbade tänderna i alla fall och det var ju skönt det.

Va? Ska man ha knäna i golvet säger du? Det tror jag inte på!

Fasen också, det ligger nåt i vägen här morsan!

Nu du, Nasse, ska jag se om du är torr bakom öronen…

Fika, någon?

Började dagen med att slå i lilltån. Och det gör ju så vansinnigt förbannat svinont. Den här gången var det dessutom värre än vanligt och jag har fortfarande ont i min (nu dubbelt så stora) tå…

Ringde tandläkaren ang. A men de tyckte inte att det lät som om de behövde kolla upp det. Däremot skulle vi ringa försäkringsbolaget. Och i telefon med dem fick jag veta att de inte tog emot någon anmälan utan ett besök hos läkare/tandläkare innan. Fick ringa tillbaka till tandläkaren och hade turen att få en tid i morgon 8.50. A blev helt lycklig. Hon är en av få som tycker att det är skitkul att gå till tandläkaren här och blev rätt sur när hon fick veta att det inte skulle bli något besök. Men men, nu blev hon ju nöjd och glad igen…

N ligger och sover, A spelar Bolibompaspelet på internet och själv tänkte jag väl försöka passa på att plugga lite…

Det ligger i tiden att blir gravid och föda barn här i min närhet. Kanske betyder det att det är meningen att jag ska förstå att jag är vuxen nu?

Här om veckan fick en av mina bästaste vänner en liten bebis. Det blev en tjej, en lillasyster till en storasyster precis som det blev här förra året. M muttrade något (verkligen (o)passande) om att vi måste ha ätit något radioaktivt. Igår fick en annan vän en lillasyster till en storasyster. M muttrar igen om att det måste vara något vi ätit. I mitten av sommaren väntas ett syskon till en annan mycket god vän. Jag slår vad om att det blir en lillasyster till en storasyster även där

Dagen började med att A snubblade på mattan och slog kinden/tänderna i soffbordet. Läskigt och lite blodigt, men det verkar ha gått bra. Får väl slå en pling till tandläkaren ändå på måndag och höra om de tycker att de behöver kika på det.

Tog sedan en sväng in till stan (själv! M + barn åkte till Net on Net för att köpa sladd). Behövde nya leggings. Som jag förklarade för tjejen i kassan när hon undrade om jag fyllde på lagret hemma är det ju så, precis som med strumpor, att när man köper alla samtidigt går de också sönder allihop samtidigt. Därefter tog jag en sväng genom barnavdelningen i butiken. När jag står i kassan och väntar på min tur kommer, vad jag drog slutsatsen av i alla fall, två föräldrar med sitt lilla barn på ungefär 1½-2 år. Den lilla knatten springer fram till ett ställ där det hänger en gäng färgglada t-shirts med diverse Disneyfigurer på. Då ropar kvinnan/(mamman?) tvärs över halva butiken ”Nej! Kom nu lilla T, där kan du inte vara. Där hänger pokjkläderna och där får du inte köpa något. Kom här nu så tittar vi på flickkläderna!” Det lilla barnet gjorde några försök att att övertala sina föräldrar om att få en röd tröja men utan resultat. Nog för att jag under de senaste åren har haft detta ämne på hjärnan och kanske ”ser” mer än annars, men ärligt talat var jag i denna stund nära att fråga kassapersonalen om en lyftkran för att lyfta upp min haka som hade vandrat ner och förbi hela kroppen till golvet. Och just i denna stund gick det upp ett ljus för mig om varför det aldrig händer något med debatten. Folk vill inte ha förändring tydligen. Gemene man skiter fullständigt i det.

Kanske är det också en ekonomisk fråga? För de kläder och butiker som inte har denna strikta indelning är generellt dyrare. Det är en jäkla skillnad på att köpa en t-shirt på Lindex eller H&M som kostar 49:- jämfört mot  Po.p, Villervalla eller liknande för kanske 249:- för många (inkl. mig själv).  Jag tror att det kanske är en poäng man inte får glömma i diskussionen…

Nåja. En smula deprimerad av detta kom jag nästan av mig i min shopping. ”Synd” att nästa tenta handlar om utbildningssituationer, annars hade ju detta varit ett klockrent exempel att gräva ner sig i.

Jag gick till Bokia och tröstshoppade. Hade ett tillgodokvitto och gissa om jag blev glad när min bokhög matchade den summan på så när 2:- Det blev en trevligt blandad hög med allt från Carolina Gynning och Ozzy till knarkets historia.

Väl hemma igen fick A gå och leka en sväng hos en kompis och jag storstädade huset med våtservetter. Det är fantastiskt hur rent och bra det blir med sånna M slet vidare med sitt övervåningsprojekt. I morgon får vi lite sladdhjälp och det ska bli så skönt!

I kväll hänger jag med mig själv. M är på kalas. Hade jag orkat hade jag pluggat lite men jag känner att jag har fått nog av det ämnet för idag…

Åh, nu hittade jag ett sånt där bra citat igen! Den här gången i Maskulinitet på schemat – pojkar, flickor och könsskapande i förskola och skola (red. Marie Nordberg).

Sid. 215: Normaliseringen av den tudelade könsmodellen och tanken om två skilda könsmanuskript, förklarar varför jämställdhetsföreläsare, skribenter i jämställdhets inriktade rapporter, eleven Tom och andra gång på gång måste peka ut vad som är manligt och kvinnligt samt vart gränsen går.

Och det är precis därför jag är så skeptisk mot kompensatorisk pedagogik. För där verkar hela idén bygga på ett särskiljande och där ”rätt” och ”fel” uppmuntras eller hyllas, om än i omvänd ordning. Det går inte att tillämpa den sortens pedagogik utan att först göra klart för sig själv (och barnen) om vad som är ”kvinnligt” och vad som är ”manligt” för att sedan värdera och jämföra dessa mot rådande normer. Så innan vi ens har påbörjat arbetet till förändring har det grusats och vi har i stället bidragit till att återskapa och reproducera rådande könsnormer.

… är begränsning, något jag borde ha lärt mig för länge sedan. Förslagsvis borde min handledare på högskolan ha upptäckt detta redan 2005 och spärrat in mig i en liten begränsningsgrupp där vi alla fick lära oss att begränsa oss lite mer

Så, idag ska jag öva på att begränsa mig. Jag hade planer om detta för ett tag sedan. Det har inte gått så bra. Jag har obegränsat mig så mycket jag inte ens har hunnit börja med del 2 av tentan.

Jag sitter och funderar på det här med att fostra sina barn. Ofta hör jag att ”jag ska minsann inte…”, ”mitt barn kommer aldrig…” och ”jag vill att mitt barn ska…”.

Japp, kanon att man har en plan. Och den funkar skitbra så länge ungen är liten. Men vips så växer det lilla barnet och det är inte enbart vi föräldrar som fostrar våra ungar. Släktingar, våra vänner, lärare, barnens vänner (och deras föräldrar), Bolibompa och hela konkarongen hjälper till. Detta tillsammans med att det lilla livet börjar tycka och tänka själv gör det hela onekligen en smula svårt. (Men glöm inte att det kan vara mycket positivt också!)

Det är hur lätt som helst att hålla fast vid sina goda visioner och ambitioner de första åren. Men nånstans runt 4-5 år börjar det bli besvärligt. För här börjar kompisarna, förhandlingarna, viljan att passa in och få vara med bli allt mer betydelsefull. Att få vara som alla andra, vara med i en gemenskap och i ett sammanhang och slippa vara konstig är viktigt för många.

Och då står vi där, med våra starka (vuxen)åsikter om hur det ska vara. Hur vore det om vi kunde ta ett barnperspektiv nångång? Det är banne mig inte alltid så lätt att vara fem år och vara den enda som inte får ha rosa glitterklänning för att mamma och pappa har bestämt det (eftersom man inte vill att ens barn bums ska kategoriseras in i ett fack), trots att ens egen högsta önskan är just det där. Eller när man äntligen ska få ett ”nytt” rum. Högsta drömmen är att få ett rosa rum men eftersom rosa är en könsbunden färg får det bli grönt i stället och barnet beskylls för att vara otacksam och hopplös när det surar och tycker att det är fult.

Har en femåring förståelsen, modet och självförtroendet nog för att vara talesperson för sina föräldrars politiska åsikter? För inte är det ju vi som står där tillsammans med ungens kompisar och kan förklara hur vi tänker… Och nej, de flesta femåringar har inte som mål (som vissa tonåringar som dessutom kommit betydligt längre i sin utveckling, får vi hoppas ) att vara unik, att sticka ut och vara annorlunda.

Så vad ska vi göra då? Skita i alltihop och låta ungarna få som de vill? Tänka ”jaja, det ordnar sig nog nån gång”. Nej, givetvis inte. Men ibland är vi så himla snabba med att bara se saker ur vårt egna perspektiv. Den goda viljan om att fostra våra barn till tänkande individer som vågar stå emot normer och gå sina egna vägar är inte alltid så lätt att efterleva som man kan tro när man sitter där med sin lilla bebis och tror att det är man själv som sitter på makten. I bland får man kanske anpassa sina metoder till barnens nivå, ålder och utveckling. Det verkar som att vi alla glömmer bort barnen alldeles för ofta, trots att vi hävdar att det är för deras skull vi kämpar.

Så. Nu har jag fått ihop den där vedervärdigt svåra ansökan och skickat i väg den (tack för hjälp, ni som kommit med tips!). Nu behöver jag bara ha ångest varje dag i en månad ungefär innan jag förhoppningsvis hör något från dem.

M är snäll och peppar mig när jag undrar om det här med att bli lärare verkligen var en så klok idé (det vet jag ju egentligen att det är men jag är ju som jag är…). Inte så konstigt kanske, han hade väl tyckt att det vore jättetrevligt med två inkomster i det här hushållet…