Welcome to the Jungle

Okej. Nu är jag trött. Irriterad och grinig. Sur och förbannad och jävligt less. På vad? Jo, på det ständiga utbildningsförakt som jag, både direkt och indirekt, matas med jämt och ständigt.

Sedan 2005 har jag i princip ägnat all min tid åt skolan (det var först då jag insåg hur jag skulle använda hjärnan) och sedan dess har pikarna haglat tätt här och var ”När är du färdig då?”, ”Äh, plugga, vad ska man göra det för, det är ju bara jobbigt”, ”teoretiker vet ingenting om verkligheten!”, ”det behövs ingen utbildning för att få jobb. Bara man vill så är det inte svårt” och ”Men du ÄR ju klar, varför i hela världen fortsätter du då?!”

Kort och gott. I de ”kretsar” jag rör mig i är det inte hög status att skaffa sig en utbildning. Riktigt jobb sköter man med händerna och kroppen. Svettas ska man göra, det är lönen för mödan. Mitt jobb; att skriva och tänka varken syns eller hörs på samma sätt. Inte lika högt i alla fall. Att mitt jobb pågår 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året märks inte heller.

Just nu är jag föräldraledig på 100% samtidigt som jag pluggar 50% (20h/v). N är med mig dygnets alla timmar och A är på fsk 15h/v. Detta innebär att jag har ca 4½h/vecka, dagtid, i effektiv pluggtid. Övrigt sköts efter att barnen somnat, d.v.s. efter kl.20. Folk tycker att jag är dum i huvudet och ska ge fan i att klaga över att det ibland blir tight med tid. Jag har ju själv valt det här dumma hittepået.

Men det viktigaste av allt, om man nu får för sig att skaffa en akademisk utbildning, verkar dock vara att hålla sig på mattan och inte tro att man är något bara för att man har bläddrat papper i ett antal år. Här visas en speciell typ av hierarki. För att dra ett målande exempel: Undersköterskor suckar över sjuksköterskor, sjuksköterskor suckar över läkare och läkare suckar över… Ja, inte vet jag, Gud? Ni förstår min poäng va? Det är alltid den som har den högre utbildningen som är jobbig, oförstående osv. De vet minsan inte hur det är ”på golvet”. (Och ja, detta finns inom de flesta yrken så hata mig inte nu om ni råkar vara sjuksköterskor, det var bara ett exempel… ) Att många av de teorier som stöts och blöts, skapas och prövas är direkta kopplingar till just verkligheten verkar märkligt nog inte spela någon roll.

Om jag får generalisera, vilka är det då som suckar högst över akademiska utbildningar? Jo: de som aldrig satt sin fot inom högskolans eller universitetets väggar. Varför? Det behövs inte, de är ju redan fullärda tydligen.

Och då vill jag bara ställa en enkel fråga: Vad är det som är så farligt med att skaffa sig en utbildning? Att inte stanna upp och anse sig fullärd? Att våga prova nya vägar och synsätt och att alltid tro att det finns mer att lära, hela livet? Att våga utmana sig själv och inse vilken bricka man är i samhällets spel?

Om man inte vill utbilda sig? Nej, fine. Gör inte det då. Jag kan inte bry mig mindre för alla är vi olika (bla bla bla…). Men på samma sätt som jag ger fan i att hacka på folk som inte vill bläddra i böcker hade det varit otroligt trevligt att nån gång få samma respekt tillbaka!

I dag lever vi i ett kunskapssamhälle, jag tänker vara en del av det. Det är både min rättighet och min skyldighet.

Amen.

Vi har varit hos tandläkaren idag och A visade prov på hur medvetna barn är om vilket svar de vuxna förväntar sig när de ställer frågor (hur ofta han hon t.ex. inte fått frågan ”är det roligt att vara storasyster nu då?”…). A berättade glatt om att man måste dricka vatten när man är törstig, att man bara får äta godis på lördagar och att man måste borsta tänderna noga så att inte tandtrollen äter upp tänderna. Hmm. Om det ändå lät på samma sätt här hemma

Nåja. Allt såg bra ut med de drabbade tänderna i alla fall och det var ju skönt det.