Welcome to the Jungle

Jag hade planerat att åka in till stan en sväng idag. Några småsaker stod på listan (en fikabody till N, kanske ett par skor till A, några linnen till mig?). Så jag satte mig på bussen och lagom till att jag slagit ner min lilla (stora?) rumpa klubbade huvudvärken ner mig. Aj aj. Jag tog mig ett varv runt Nordstan och gav sedan upp. Tanken på att jobba mig genom 50000 galna löpare samt ett antal moskédemonstranter kändes så där just idag.

Vad jag hade med mig i påsen på vägen hem? Ett rör Treo och en skakad cola. Dåligt resultat måste jag säga.

M övar sig på att vara föräldraledig och har tagit med sig båda barnen till Amhult. Underbart när huvudet trilskas. Jag tar mig ett paket snabbnudlar, en Treo och lägger mig en sväng tror jag.

Hur gick det till när Ullared blev coolt?

Jag fattar inte detta. När och hur?

I mina hemtrakter finns ett litet minivaruhus som heter Bloms. Ett Gekås i ett väldigt litet format. När vi var små/halvstora var det ju det mesta pinsamma som fanns. Att handla på Bloms, herregud… Sånt kunde liksom inte nämnas högt. Jag tvivlar dock på att Bloms har idag har samma status som Ullared, men ändå, konceptet är ju mer eller mindre det samma. Hur kan något gå från übernördigt till skitcoolt på så kort tid?

Det finns vissa saker som vi försöker slippa, eller på olika sätt komma undan här hemma. Några exempel:

* Diskmaskinen. Det är ju hur bra som helst med diskmaskin men det är ju vansinnigt jobbigt att plocka ur den. När disken är precis färdig kan man ju alltid skylla på att det är blött och att det måste torka först, men sedan finns ju egentligen ingen ursäkt. Dessutom travas disken på diskbänken i stora högar (för varför skulle man handdiska om man har diskmaskin?!) och man får plocka sina grejer direkt ur maskinen i stället för ur lådorna. När så någon väl har förbarmat sig över disken i maskinen och äntligen sorterat in allt i lådorna fylls maskinen snabbt av allt som stod på bänken. Man startar åbäket och det börjar om…

* Bära ut soppåsen. Det går alltid att knö ner lite till bara man slipper knyta ihop den (och i värsta fall diska behållaren om det ramlat ner gojs där) och gå de 20 långa metrarna till spotunnan.

*Kaffemaskinen. Det finns olika moment av jobbighet här. Minst jobbigt är att fylla på vatten. Det kan man ta liksom. Sedan blinkar knappen om att bönorna är slut rätt ofta. Detta är främst jobbigt eftersom man ignorerar blinkandet och trycker på kaffeknappen av bara farten, i ett naivt hopp om att det ska komma nåt ändå kanske? Men det gör det ju aldrig så då måste man stå där och muttra över att man ändå tryckte på den där knappen och inte bara fyllde på bönorna direkt. Här hör man också om bönorna är på väg att ta slut och om man har riktig tur är det först vid nästa kopp det behöver fyllas på. Då kan man låtsas som om man aldrig hört det där och lugnt låta nästa person sucka över problemet. Vidare måste spillfatet tömmas med jämna mellanrum och det är verkligen slitsamt. Det är nästan så att man struntar i kaffe om det meddelandet blinkar. Då måste man hälla ut sumpen (i den överfulla papperskorgen och kanske därmed vara tvungen att gå ut med påsen) och skölja rent fatet. Allra jobbigast är rengöringsprogrammet eller avkalkningen. Då måste man ta fram instruktionsboken och ägna en halvtimme åt det. En av dessa knappar lyser konstant på maskinen. Till slut är det någon som beslutar sig att göra det, bara för att slippa se den illröda lampan, och som på en given signal börjar den andra lysa så fort den första slocknat. Det är banne mig ett jobb det här med kaffe. Borde vi kanske börja dricka mer te i stället?

Jaha, två dagar i rad har vi ju varit seriösa och pratat om både skola  och föräldraledighet. Vad ska vi ägna oss åt idag då?

Jag kan meddela att sovrummet är färdigmålat (M tycker att det ser ut som en tandläkarmottagning). Det ska få vädra sig lite till, listena ska sättas fast och lite piff ska inhandlas. Sen då? Jag skulle en gång för alla vilja få klart barnens rum. De är ju i princip klara men sånna där små detaljer som att beställa foton till ramarna som legat och samlat damm i flera månader vore fint att få klart.

Vidare då? Huset ska målas om. Jag satt på Jotun igår kväll. Jätteskoj. Man kunde ladda upp en bild på sitt hus och måla om det Tror att det gick med inomhusbilder/färger med… Inte alls så dumt att få en skymt av hur det skulle kunna bli. Jaja, vi får väl se när det finns tid och ork för det.

A ålar rytande runt på golvet eftersom hon är en ”dinosaurjur”. Så praktiskt. Kanske räcker det om jag slänger ut ett paket fläskkotletter på golvet vid middagstid?

Som fortsättning på inlägget innan… En pappa som tar ut ett par månaders föräldraledighet möts med stående ovationer. Han är en pappa som bryr sig, tar sitt ansvar och allt det där. Klart att han ska vara med sina barn. Halleluja, vilken karl. Men om han vill vara ledig längre än så då? Om han vill ha hela föräldraledigheten, låt oss säga i 1½ år. Är han fortfarande helt fantastisk då? Ser hans ev. arbetsgivare på detta med samma ögon, hur bemöts han av andra pappor, eller för den delen av mammor? Hmm.

Vissa saker upphör man aldrig att förundras över. Som t.ex. när jag berättar att jag fått jobb och börjar efter semestern. Den givna följdfrågan på detta är ju då: ”Åh, så roligt! Har ni fått förskoleplats till N då eller?” Jag svarar som det är att nej, det har vi inte. Då får jag nästan alltid ett höjt, bekymrat ögonbryn och motfrågan ”Men, hur ska ni göra DÅ då? Ska du gå ner i tid? Det har du ju rätt till vet du.” I bland får jag lust att säga att först ska jag stämma kommunen för att vi inte får en plats och därefter får jag sälja mina barn eftersom det tydligen inte finns nån som tar hand om dem. Men så kan man ju givetvis inte uttrycka sig, så jag brukar säga att deras pappa kommer att vara föräldraledig med dem. Då brukar det där ögonbrynet åka ner igen för att ge plats att åt det andra ögonbrynet och kommentaren: ”Jahaa… Vilken TUR att ni kan lösa det så.”

Ehh ja?

(För jodå, så länge man planerar i tid går det minsann visst att ha egen firma och vara föräldraledig. OCH pappa.)

A fyllde fem för ett par månader sedan och det känns som att det är nu det börjar på något vis. Jag vill inte påstå att allt fram tills nu har varit lätt, verkligen inte! Men det har varit på ett annat sätt. Hon har varit liten och ju mindre de är desto ”enklare” (i brist på bättre ord just nu) är det.

Nu börjar vägen mot att bli stor, på riktigt. Och det är banne mig inte lätt för nån tror jag. Det mesta ändras. Hennes ord och tankar, hennes relationer till kompisar… Det är inte längre bara viktigt att ha någon att leka med för stunden, utan det är kompisrelationen i sig som är det primära, på ett helt annat sätt än tidigare. Och det här med eget ansvar… Det är svårt i bland att göra avvägningen om hur mycket hon kan och vill egentligen.

Samtidigt är hon fortfarande liten och uttrycker just nu ett enormt behov av att vara liten. Självklart har detta också med N att göra. A ser och uttrycker fördelar i att vara liten, fördelar som jag givetvis tolkar som något helt annat. För just nu känns det som att det A behöver är egen tid med bara mig eller M. Och det är inte så lätt att ordna alla gånger, men vi får bli bättre på det. Och jag ser att hon tycker att det är svårt. För samtidigt som hon verkligen älskar N högt över allt så brottas hon också med en avundsjuka som hon verkligen inte vill visa.

Och det är både lätt och självklart att sitta här och se lösningen på dilemmat men det är inte alltid lika lätt att genomföra det i praktiken. Men vi får jobba på det.

Ingen orkar laga middag. Vi ska beställa pizza. Mamman is the boss och bestämmer att A ska ha en Hawaii. A håller med och tycker att det blir bra. En stund senare:

Jag: Ska du med får du sätta fart!

A: Japp, nu åker vi och hämtar den där kavajpizzan!

Jag: Kavaj? Hawaii älsking, Hawaii…

Här satt jag i morse och googlade efter siffror för Torslandas tillväxt och vips så kommer Torslandatidningen i brevlådan med en mycket lättsmält sammanställning på exakt detta Sammanträffande eller what?!

Dessvärre ligger artikeln inte publicerad så där lätt och smidigt men om ni är vansinnigt nyfikna (och det är ni va? ) kan ni läsa här och bläddra fram till sidan 4 *fniss* Vad som beskrivs är att te.x. antalet barn i förskoleålder (1-5 år) ökat med 50% de senaste 10 åren. Se där ja. Vi kan också se att det är ungefär lika vanligt att vara 28 år som 74 82:orna ligger verkligen i underläge skulle man kunna säga

Okej, det är mycket skolprat nu. (Jag ska försöka klura ut nåt bättre tills i morgon ). Låt vara att det är Aftonbladet som är källan här, men det finns en poäng i en hel del av det som tas upp. Höjda lärarlöner och lärarlegitimationer i alla ära (för visst finns de lärare som har pinsamt dålig lön och variationen mellan kommunerna är ju ibland enorm), men jag vete 17 alltså om det är rätt väg att gå för att få bukt med hela problemet. Jag tror att det ligger djupare än så. (Ungefär som när man koncentrerar genusdebatten till att bara handla om kläder och bara barnen får ha könsneutrala kläder kommer hela problematiken att lösas).

Om det är nån gång som det hade varit extra intressant att vara student så är det under den kommande hösten. Från 1 juli gäller den nya läroplanen där förskollärares ansvar för det pedagogiska arbetet tydliggörs. Det hade varit oerhört intressant att se hur olika förskolor nu så smått måste upphäva den tysta överenskommelsen om lika ansvar och lika arbete trots olika utbildning och lön.

Det var inte bara de personliga skälen som gjorde att det dröjde ett tag innan det blev ytterligare ett barn här. När vi sökte förskoleplats till A 2007 fick vi vänta sex månader efter begärt datum innan vi fick en plats och nu står vi där igen. På sexmånadersdagen sattes lillasyster i kön och vi var väl medvetna om problematiken i denna kommun. Det går liksom inte att förlora en enda dag och hur ser utsikten inför hösten ut? Mörk, givetvis. Invånarantalet i denna stadsdel har inte minskat direkt. Det räcker med att titta ut genom fönstret så ser jag 400 nya bostäder som byggts under de senaste åren. Jag ser tyvärr inte lika många förskolor som rymmer alla de här ungarna.

Nu råkar det vara så att vi dels har f-penning kvar och dels så har vi M´s föräldrar inom ett par mils avstånd som är värda sin vikt i guld och som har erbjudit sig att ställa upp om det blir kris. Och det kommer det att bli. Men hur hade det varit om det inte hade varit så? Om vi hade varit tvungna att ta ut 7 dagar i veckan och inte haft några välvilliga släktingar som dessutom råkar vara pensionärer? Hade vi varit tvungna att singla slant om vem som skulle säga upp sig från jobbet? Skulle det bli jag, som precis fått en fast tjänst, eller skulle det bli M som trots allt drar in större kosing och dessutom har snäppet mer flexibel arbetstid? Skulle vi ha behövt fundera på om det vore bättre att sälja huset och flytta från Göteborg, trots att det är här vi båda har våra jobb?

Visst känns det en smula märkligt? Att man först, innan man ens kan reflektera över i fall fler barn är en god idé, måste ta hänsyn till ifall ungen får en förskoleplats?! Det är sorgligt. Tummen långt ner i in the big H för Göteborgs kommun.

Jodå, A skulle också vara med

–

Och så kom jag på att två av alla dessa gröna bilder i stort format kan få liva upp en vägg i vardagsrummet uppe. Kanske dessa två (jo, man får ju justera färgerna först så de blir någorlunda lika)? Det känns verkligen som att jag har en hang up på grönt just nu…

Jag och N larvade oss en stund på ”puffen”

… nej, matchningen (kudde – bebis) är inte medvetet gjord