Welcome to the Jungle

Jag: Du, hur tror du att pappa tänkte här..?

A: Ja, men herregud, JAG vet väl inte det. Jag är väl inte hans hjärna heller!

På samma sätt som man förväntas ha lite ångest över att börja jobba efter föräldraledigheten så tycker jag mig känna att det inte är riktigt okej att erkänna att man faktiskt tycker att det är skitjobbigt och svårt att vara förälder ibland. Eller ja, under första året är det tvärt om. Då är det den som har det jobbigast som ”vinner”. Men nånstans där efter ett år vänder det och då måste allt vara så himla enkelt hela tiden. Jag upplever det som precis tvärt om.

Eller så kanske det bara är något jag inbillar mig. Om man bortser från ett par vänner, vilka jag inte träffar så där jätteofta (ja, inte för att vi inte vill, men ni vet… tiden bara går) så var jag först ut av alla jag kände att få barn (jaja, om man inte räknar mina syskon då ). Ingen i min närmre bekantskapskrets har barn som är äldre än 3½. Och det är en stor skillnad på 3½ och snart 5½. Det gör att det ibland blir svårt att hämta ork, inspiration och idéer från andra om hur man tampas med hennes faser. På samma sätt som att jag skulle ha himla svårt att ge några konstruktiva råd om hur man handskas med en tonåring liksom. Och inte heller kan jag rimligen sätta mig i i den situationen heller.

Ah, nu menar jag inte att mina vänner talar om för mig att jag ska sluta gnälla, tvärt om. De är, tack och lov, också duktiga på att säga ”satan vad jag tycker att det är skitsvårt att handskas med den här situationen!”. Och det gör underverk ibland kan jag känna. För här har vi många faser, det är alltid upp och ner och speciellt A är en humörsmänniska (som jag…). Ibland är det underbart att få höra en vän säga ”Nej, igår fick vi stänga fönstret när X var helt vansinnig för att inte hala gatan skulle behöva höra på”, och kanske speciellt när det handlar om lite äldre barn. För att en treåring får vansinnesutbrott är väl inget som gått förbi någon, men när en femåring får ett anfall över att ICA Maxi är stängt är det inte lika okej att prata om. De är ju dessutom ”stora” och håller väl inte på så där. Eller?

Jag känner att jag som förälder har oerhört lite att hämta från de som aldrig erkänner att det är tungt, från dem som alltid älskar alla situationer (från käksjukor till vansinnesutbrott) och som tycker att föräldrar som ibland helt enkelt blir trött på alltihop är labila och inte borde ha barn.

Japp, nu har det verkligen varit bloggtorka ett tag. Sorry för det, men nu är helgen över och allt är som vanligt (här nöjer vi oss med att fira nationaldagen på respektive jobb).

I  torsdags blev N 10 mån och på fredagen var det invägning på BVC: 11670g och 73cm (det är en gåta att en unge som bara är 73cm måste ha 86 i kläder, men det är väl bredden det beror på…).

Tiomånadersbebisen

På fredagen flyttade en sån här in i huset:

(bild från www.pramworld.co.uk)

Den bor verkligen här på nåder. Somliga av oss är inte alls överens med vagnen, men det ska nog bli rätsida på det med Och ni tänker; men hallå?! Du hade ju en sån där väl? Men nej nej, det är stor skillnad mellan dem Det kan vi ta en annan dag föresten.

Fredag var en väldigt innehållsrik dag måste jag säga för dessutom fick jag finbesök av bästa R! Vi hängde på altanen, tjötade som två kaffekärringar (vilket vi nog också är ) och hade det mycket trevligt. Trots att en skata snodde en bulle… Kvällen ägnades åt grillning tillsammans med M´s bror och hans S.

Lördag och söndag har ägnats åt diverse pyssel och utfärder. En tur till Särö plantskola (eller, hette det verkligen så?), en spontanfika på Stora Amundön, plantering av träd och diverse blommor, funderande över vilken sten som ska inhandlas, färdigställande av plank och tak, och ja… Säkert en hel del annat med. Några smakprov:

Massor med Luktärt (Japp, de ska stå tätt )

Ett st. takduk

Solrosorna fick äntligen bli omplanterade. De är lite vindbitna stackarna…

Troligtvis väljer vi denna sjösten

Sommarkväll

Jag samlar in pengar. Eller rättare sagt; jag försöker samla in pengar. Det värsta är att jag banne mig inte pallar vare sig Blocket eller Tradera just nu. Det finns t.ex. kläder att gå igenom men jag orkar inte fota varje plagg, skriva en klatschig beskrivning och lägga ut. Jag borde göra en egen liten loppis här hemma hos mig själv. Kom och köp.

Röd dag idag. Det betyder visst ledigt. Ja, för alla som inte jobbar inom serviceyrken, vården, är studenter, har eget företag och en hel hög med övriga (inkl. föräldra”lediga”!!). Därför är denna dag, precis som alla andra röda dagar precis som vanligt, M jobbar. Skillnaden är väl att A har fått åka med till farmor och farfar.

N jobbar hårt med att slita ut sin mor i dag verkar det som. Hon är inte riktigt på humör och är bara nöjd när hon får slå på datorn eller suga på fjärrkontrollerna/datorsladden.

Torky är en himla bra grej, jag använder det till allt! Så gissa om jag blev glad när jag för ett tag sedan såg att man kunde få en sån där väska (on the go eller vad den nu heter) helt gratis på deras hemsida. (Ja, faktiskt helt gratis. Inga portokostnader och man var heller inte tvungen att köpa 8 paket innan).

Så, M fick en prickig och jag valde en annan. Tyvärr var mitt val slut så jag fick en annan, men den var ju rätt ok den med

Hallå, vart är min lön? Nä, just det ja. Jag har ju inte börjat jobba än. Synd, annars är det 25% på visningsvagnar på My Baby… Verkligen synd alltså.

Jo, eftersom jag måste vara som alla andra så skapade jag en hög kategorier. Några av dem tycker jag är bra och några är mindre bra. ”Övrigt” är inget vidare faktiskt, och eftersom jag satt och pillade med detta i går på kvällskvisten hamnade allt fler inlägg där ju längre tiden gick. Övrigt måste delas upp på något vis, för där ligger allt från genus och jämställdhet till inlägg i stil med ”jag är så trött att jag dör”. Kanske inte riktigt samma sak. Eller ja, ibland blir jag ju så trött att jag dör på det ämnet men ändå, ni fattar… Men ja. Hälften av inläggen är nu kategoriserade och jag hoppas verkligen att ni sitter där och blippar på dem så att jag inte har gjort hela (halva just nu…) jobbet i onödan

Och vart ska jag lägga det här inlägget? I ”övrigt” så klart

Jo, jag har ju fattat att om man har en blogg ska inläggen kategoriseras. Jag har medvetet valt bort detta eftersom jag har tänkt typ ”äh, vem bryr sig?”. Men borde jag tänka om? Det kanske inte är så dumt eller? Fast det känns ju lite mastigt att börja sortera in alla gamla inlägg…

Vid middagsbordet:

M: Vad har du gjort idag då A?

A: Åhh… Måste du veta allting hela tiden?!

Jag aktar mig noga för att tänka ”så där ska/skulle jag aldrig göra/gjort”, för man vet ta mig sjutton inte hur man reagerar inför olika saker innan man ställs inför dem. Men visst har jag tänkt tanken ibland

Idag kan jag skratta gott åt en del rätt naiva tankar kring föräldraskapet jag tidigare haft. Speciellt sådant jag tänkt innan barnet i fråga blev en så där två år i alla fall (och då var vi där igen, ”du förstår när du själv har barn” ). Därför skulle det vara ytterst intressant att få hoppa fram fem-tio-femton år i tiden och få lite nya perspektiv. Men kanske är hela poängen att man ska lära (och förfasa!) sig under vägens gång? Men hjälp vilken skrattfest jag kan ha om en så där 20 år

Och en annan grej. Det är verkligen intressant hur det kan vara lätt att vara förälder åt ett barn men svårt att vara det för ett annat. Samtidigt. Får man alls tänka så?

Jag sitter och bläddrar i det föregående numret av tidningen Förskolan och läser en krönika (och tänka sig, den finns på nätet med, nämligen här ). En bit ned i texten läser jag följande:

”En del reggiotolkningar i vårt land är mycket förbjudande angående dilemmat att ge barnen svar, utan istället ställa motfrågan: vad har du själv för tankar? Men tänk om vi också hade det förhållningssättet mot våra kollegor och omgivning. Om någon på busstationen frågar vad klockan är och vi svarar: vad tror du själv, vill du forma en klocka i lera, ska vi öppna den och se efter hur den ser ut inuti? Man skulle ju bli tagen för att vara en galning. Beskrivningen kanske är lite överdriven men min poäng är att vi alla ibland bara vill ha ett svar och inte en hypotetisk analys. Stor som liten.”

Jag blir verkligen full i skratt när jag läser detta för jag ser det framför mig och det är ju så där vi ibland bemöter barnen. Men sen börjar jag fundera lite på detta ur ett annat perspektiv, nämligen i samband med det populära uttrycket ”det kompetenta barnet”. För ibland undrar jag om det inte har gått lite över styr. (Nu tänker jag mig visserligen in i detta i egenskap av förälder och inte lärare.) Det verkar ibland som om barns tankar, viljor, åsikter och handlingar därefter idag alltid måste sättas i främsta rummet och att det är totalt förbjudet att ibland bara säga: ”Nej, nu är det så. Punkt slut.”

När A har bett om en glass 381 gånger samma dag och jag dessa 381 gånger lugnt och sansat har bemött hennes krav (ja, för det är sällan någon fråga som ställs) med ”Nej, idag blir det ingen glass. Jag förstår att du är sugen på glass men det är inte bra för tänderna att äta glass varje dag och därför blir det ingen glass idag” orkar jag ta mig tusan inte upprepa samma mantra en ytterligare gång utan då blir det till slut: ”Nej. Nu får du lyssna på vad jag säger, det blir ingen glass idag. Punkt slut!”

Varför är det så farligt att sätta gränser för barnen, kanske redan med en gång? Vad är vinsten i att de alltid får göra precis som de själva vill i alla situationer? Jag har väldigt svårt att se på vilket sätt de gynnas i sin utvecklingen genom att alltid få styra hela deras livsvärld. Här hemma finns vissa regler som ska följas (och nu är mina barn små…). Till exempel så är det inte okej att kasta saker i syfte för att göra sönder dem, man hjälper till att städa och liknande efter egen förmåga, det är inte okej att slå någon, ett nej betyder ett nej både första och 381:a gången och nej, det finns faktiskt inte alltid utrymme för förhandling (därmed inte sagt att det aldrig finns det).

Låter det begränsande? Tja, kanske det. Men jag vill inte att mina ungar ska bli vuxna genom tron att att det alltid är dem som styr allt, genom att aldrig ha fått förhålla sig till andras perspektiv och viljor och genom att aldrig ha fått ta konsekvenser för sina handlingar. ”Ja men jag förstår att du är frustrerad, det gör ingenting att du har bränt upp en skola och krossat åtta busskurer, jag förstår det.”

Och givetvis, förhandlingar, regler och konsekvenser efter ålder och barn.

Igår var vi på Liseberg. Ja, i alla fall 3/4 av familjen. N fick stanna hemma med farmor och farfar medan A fick en heldag med oss. Och det var verkligen lyckat. För första året gick A över 110-gränsen och hade fullt upp hela dagen. Hon fick ett åkband och det var väl utnyttjade pengar, speciellt med tanke att det inte var så mycket folk vilket gjorde att inte var några köer alls. Även M fick ett åkband då han var sugen på att testa lite nya grejer… Och A tjatade och tjatade om att få åka ”mellodalbanan” (Lisebergbanan alltså). Vi var en smula skeptiska för den går ju rätt fort alltså men efter mycket om och men fick hon åka. Och som hon älskade det! Varv efter varv blev det… Och det var åter igen ett tillfälle då jag insåg att hon inte är så liten längre… Efter fem timmars konstant åkande var vi rätt möra allihop och kunde sammanfatta dagen som mycket lyckad

I söndags var vi ute på äventyr. Såg bl.a. denna högst intressanta text. Man kan ju undra..?!

M och A har åkt i väg till Blomsterlandet (köpa två träd) och IKEA (lämna tillbaka en del och köpa desto mer) och jag och N får stanna hemma. För så här är det. Den stora bilen (shoppingbilen alltså ) rymmer tre personer. Det blir problem när man är fyra. Den lite mindre bilen rymmer oss allihop men har ingen dragkrok (och när man har packat hela bilen full med barn och vagn och allt finns det inte så mycket plats över till några större grejer). Så antingen åker några och shoppar järnet eller så åker vi allihop och shoppar lite mindre.

Trots att IKEA blir lite av ett skilsmässoprojekt  varje gång vi är där, så känns det som att det hade varit trevligt att följa med. Fast å andra sidan är det större chans att det bara är just det där som stod på listan som faktiskt kommer med hem. Eller ja, kanske inte, för det kan också hända att M går förbi fyndavdelningen och hittar en skitbra ugn eller något liknande (eller för all del en soffa eller en säng. En säng hade visserligen varit mycket bra…). Att vi måste bygga om köket för att få in den gör inte så mycket