Måste det alltid vara enkelt?
På samma sätt som man förväntas ha lite ångest över att börja jobba efter föräldraledigheten så tycker jag mig känna att det inte är riktigt okej att erkänna att man faktiskt tycker att det är skitjobbigt och svårt att vara förälder ibland. Eller ja, under första året är det tvärt om. Då är det den som har det jobbigast som ”vinner”. Men nånstans där efter ett år vänder det och då måste allt vara så himla enkelt hela tiden. Jag upplever det som precis tvärt om.
Eller så kanske det bara är något jag inbillar mig. Om man bortser från ett par vänner, vilka jag inte träffar så där jätteofta (ja, inte för att vi inte vill, men ni vet… tiden bara går) så var jag först ut av alla jag kände att få barn (jaja, om man inte räknar mina syskon då 
). Ingen i min närmre bekantskapskrets har barn som är äldre än 3½. Och det är en stor skillnad på 3½ och snart 5½. Det gör att det ibland blir svårt att hämta ork, inspiration och idéer från andra om hur man tampas med hennes faser. På samma sätt som att jag skulle ha himla svårt att ge några konstruktiva råd om hur man handskas med en tonåring liksom. Och inte heller kan jag rimligen sätta mig i i den situationen heller.
Ah, nu menar jag inte att mina vänner talar om för mig att jag ska sluta gnälla, tvärt om. De är, tack och lov, också duktiga på att säga ”satan vad jag tycker att det är skitsvårt att handskas med den här situationen!”. Och det gör underverk ibland kan jag känna. För här har vi många faser, det är alltid upp och ner och speciellt A är en humörsmänniska (som jag…). Ibland är det underbart att få höra en vän säga ”Nej, igår fick vi stänga fönstret när X var helt vansinnig för att inte hala gatan skulle behöva höra på”, och kanske speciellt när det handlar om lite äldre barn. För att en treåring får vansinnesutbrott är väl inget som gått förbi någon, men när en femåring får ett anfall över att ICA Maxi är stängt är det inte lika okej att prata om. De är ju dessutom ”stora” och håller väl inte på så där. Eller?
Jag känner att jag som förälder har oerhört lite att hämta från de som aldrig erkänner att det är tungt, från dem som alltid älskar alla situationer (från käksjukor till vansinnesutbrott) och som tycker att föräldrar som ibland helt enkelt blir trött på alltihop är labila och inte borde ha barn.
juni 6th, 2011 at 11:51
Nej, och det är det här jag tror att jag reagerar på med egentidshysterin också. Typ, måste det vara så fluffigt hela tiden? Jag gillar ju när det är lite upp och ner. Kanske framstår jag då som en sådan galning som älskar de dryga situationerna men då får vi ju analysera vad som ligger bakom det
. Jag kan liksom inte bara ha det lugnt och fint utan måste riva igång ngt som gör det lite jobbigt så fort jag får tillfälle. Kanske är de människorna också sådana? Då kan du ju trösta dig med att det är du som är den stabila och de (vi) som är labila= gött!
juni 6th, 2011 at 12:01
Haha! ”fluffigt”, den var bra
Ja, alltså, jag gillar ju också när det händer något, när allt inte bara är helt stillastående och lamt, men i de där svåra situationerna och mönstren som ibland är svåra att bryta, blir jag nästan provocerad av folk som alltid tycker att allt är så himla lätt jämt (i alla fall om de själva inte suttit i samma sits).
Och ja, jag önskar nog att jag var lite mer stabil ibland, men jag känner mig oerhört labil i vissa delar av föräldraskapet, främst de som rör A. Det är ju en jätteskillnad med N, där har jag ju säkert 20 pers som jag kan fråga om råd
juni 6th, 2011 at 12:09
Ja, jag förstår, vi är också först med barn och jag känner liksom blickarna när B skriker etc. Och de konstiga frågorna. Menmen, bara att göra sitt bästa och du gör säkerligen helt ‘rätt’ även om det känns skakigt! Ungar är ju skrikiga in general och A uppför sig superfint bland folk, det har jag ju sett själv. Not worry, det är en faaas! Snart är hon en sådandär superstor sjuåring som bär sina egna böcker till skolan, åh
.
(Min syrra satt f.ö. och åt körsbär i körsbärsträdet med sin finaste brudnäbbsklänning- (och min!) och vägrade öppna munnen för tandläkaren eftersom hennes pappa var chef på stans livsmedelsaffär och det var både när hon var fem och senare. Och det gick bra med henne också
. Själv har jag inte haft ngt trots förrän jag blev vuxen så kan tyvärr inte bjuda på mig själv 
).
juni 6th, 2011 at 12:18
Jaa… vi ska väl överleva detta med! *s*
Haha, jag älskar sånna historier. Och sånna ungar med. Det är bara det att man blir så himla galen när det är ens egna som gör alla hyss ibland. Men då är det bra med en stor garderob som man kan gå in i och räkna till tio i
juni 6th, 2011 at 12:51
Det är jag hyfsat säker på
.
Såklart! Vi minns vår mamma som konstant ganska sur när vi var barn (3 ungar med två års mellanrum mellan varje…) men att hon blev glad senare. Ungefär samtidigt som hon började jobba och den äldsta var 10, andra 8, tredje 6 och fjärde 1 då
. Inget som haft men på varken oss eller vår relation idag- varken surheten eller jobbandet då 
.
Fotnot: Min man sjunger nu ‘ibland är man sur, ibland är man trött, lev med det’ för B som inte vill sova, haha. Nu ska jag jobba undan!