Welcome to the Jungle

Postfördelningen i hushållet. Min vs. hans del.

Att arbeta med genusperspektiv har blivit modernt i förskolan och skola. Det går inte längre att låta våra fickor sitta tysta och se på medan pojkarna tar över. Man utrustas med genusglasögon för att se fallgroparna och åtgärder tas till för att främja en jämställd förskola och skola. Kalas!

Men (alltid dessa men…). Hur gör vi egentligen? Att arbeta med (och genom) en kompensatorisk pedagogik är ett sätt att komma åt problemen. Flickor ska öva sig på att ta mer plats och pojkarna på att lugna ner sig. Typ.

Det finns en mängd bra idéer i detta förhållningssätt tycker jag. Men risken är också att vi gräver våra redan djupa gropar ännu djupare om vi bara kastar oss över detta med hull och hår utan att reflektera ytterligare 100 gånger över det.

För visst är det nog så, att om vi alls ska se problemen så måste vi nog kategorisera upp dem, göra dem tydliga och synliga för alla. Då sitter vi där med våra ”så här gör/är flickor” och ”så här gör/är pojkar”- tankar.  Och ibland fastnar vi där genom att, med den goda viljan om förändring, skapa tillfällen eller rent av grupper där barnen får öva sig på just det där som de inte är. I flickgruppen härjar man på och i pojkgruppen pratar man om känslor.

Men är det inte bra då? Jo, kanske det. Men risken med det är att man cementerar könsrollerna ännu mer och av bara farten håller i sär det där som verkar vara flickors respektive pojkars egenskaper ännu längre ifrån varandra. Och vips så har den goda viljan och de positiva gärningarna grävt sin egen grav.

Det är klurigt mina vänner. Hur vi än vänder oss verkar det som att vi har rumpan bak.

(Visst hade det varit passande om jag hade haft den optimala lösningen på ett lyckat jämställdhetsarbete, men tyvärr. Jag jobbar vidare på den frågan )

Jodå, jodå, jag har varit hos frissan. Det har skett ungefär lika ofta som jag har fött barn de senaste åren (Dessutom är det nu mer så sällan som jag är utan något av mina barn att jag ibland kommer på mig själv med att undra vart jag har dem, om jag kanske har glömt dem i affären, när jag väl ger mig ut ensam…)

Men, ärligt talat. Vad är det med vissa frisörer och deras hårföner (hårfönar? vad heter det?!)? Sist jag klippte mig (på ett annat ställe än denna gång) kom jag ut därifrån och såg ut som Valerie i Beverly Hills. Jag ägnade halva dagen åt att platta ner håret… Så gissa om jag blev nervös (men självklart säger man ju inget..!) när frisören även denna gång raskt avslutar sessionen med rundborste och fön.

Nåja. Nu föll sig ju lyckan som sådan att jag hade mössa med och att regnet vräkte ner. Väl hemma var jag alltså platt och fin igen och rätt så nöjd med resultatet Nu är det bara färgen som ska fixas till.

(Är plattången som fenomen död? Är det bara jag som harvar på med den?)

Ja, kan ni svara på det? Nu händer det ju visserligen ytterst sällan att jag befinner mig i sådana situationer som kräver en rekorderlig klänning. Men ändå, det hade ju varit fantastiskt trevligt att bara kunna öppna garderobsdörrren och plocka ut en snajsig blåsa när andan faller på.

Jag äger två klänningar (ja om man nu räknar sånna klänningar då). Och eftersom det inte går att använda samma klänning två gånger är ju utbudet rätt skralt (att den ena dessutom kräver en kroppshydda på typ 90kg och en gigantisk gravidmage  gör ju att det inte är så våldsamt troligt att den kommer att bäras igen) om man säger så…

Det närmsta en klänningsgarderob jag kommer är min syster. Hon har en och det är så häftigt (och det är onekligen ett antal om man räknar med döttrarnas klänningar). Ännu coolare är väl att hon sytt dem själv. (Nu hade det varit jättepassande med en bild så klart…)

Så vad ska jag göra? Flytta dit och anställa henne?

(F.ö. är det rätt läskigt att det skiljer typ 30kg mellan bilderna. Hua.)

Och självklart är det min syster som knåpat ihop kreationerna ovan.

Som ni vet hänger jag alldeles för mycket på Tradera. Jag läser säkert 200 objektsbeskrivningar om dagen. Och då och då springer jag på ett märkligt uttryck gällande barnkläder, nämligen ”dagisskick”. Men det menar man, så vitt jag kan förstå, att man inte kan förvänta sig något toppskick på plagget. Fläckar, hål och revor är vanligt förekommande.

Ok. En jacka som är solkig på ärmsluten kan jag (barnet menar jag ju givetvis egentligen) leva med, men hål i stövlar och revor i regnbyxor. Huh?! Skulle det vara optimalt att härja runt timme efter timme i vattenpölar på förskolan iklädd gummistövlar med hål och regnbyxor som hänger på sniskan och läcker som såll?

Det var verkligen längesedan gräsmattan såg ut så här… Och även om det kommer mer snö så kan det omöjligtvis bli samma istäcke igen och våren är på väg. Har jag bestämt.

Annars idag? Bära tillbax all skit till det färdigmålade arbetsrummet…

Hjälp. Ibland blir det bara för mycket på en gång. Den här, den här och den här ihop är onekligen något som får mig att grubbla värre än nånsin. Det är så deprimerande läsning att jag vill krypa in under en gråsten och gömma mig samtidigt som jag vill ta den där stenen och slänga den i huvudet på var och en av oss.

Ibland får man sig en tankeställare. Jag brukar ju babbla på om vikten av att våga vara sig själv, om att jag önskar att mina barn blir sjävständiga och vågar tro och lita på sig själva.

Och visst är det viktigt, men ibland får man nog hejda sig själv lite och inse att en del av processen i att hitta och bli sig själv ibland handlar om att faktiskt vara precis som alla andra för ett tag.

A har haft en hang-up på mockasiner länge, säkert i två år. Själv tycker jag att mockasiner är bland det fulaste som finns och har därför inte köpt några. Men här om dagen var vi på Lindex och A travade som alla andra gånger iväg och hittade ett par som hon kom med. Jag muttrade som vanligt någon lam ursäkt och bad henne hänga tillbaka dem. Men då tittade hon på mig, så där som bara hon kan göra och sa ”Men mamma, alla andra har ju sånna..!” Och jag blev helt ledsen i hela hjärtat. För någonstans kände jag hur det känns, att vara fem år och önska att man får det där som alla andra utom man själv har… Sen kände jag visserligen på samma gång ”Men herregud, har det redan börjat?!”

Vi åkte från Lindex utan mockasiner den dagen men idag när hon ändå var med M till jobbet bad jag honom köra förbi Lindex och låta henne välja ett par. Och gissa om det var en stolt och glad nästanfemåring som kom hem med sin påse! Det finns många andra tillfällen kvar att öva på det där med att vara unik.

(bild från lindex.se)

Egentligen skulle jag ju ta tag i böckerna nu när jag lagt ut N i vagnen men jag fastnade i en tanke. Har ni tänkt på hur föränderligt livet är? Ja, det är klart att ni har det…

Ibland har man alla möjligheter i världen att förändra sin livssituation på ett ögonblick men lika ofta står man handfallen och kan bara se på medan livet förändrar sig självt. Är det inte både skrämmande och hur häftigt som helst?

Jag har läst Mia Skäringers bok. Den är så sann och befriande på något sätt att jag bara vill lägga mig ner och gråta en skvätt. Jag bor inte på en ö med fem barn men ack vad jag känner mig ändå i tankarna, samvetet och livet.

Det är 3½ år sedan jag skickade Blondie på semester sist. Jag har haft alla hårfärger men alltid kommit tillbaka till det blonda. Dit kommer jag säkert även denna gång så småningom. Men men, nu var jag less på henne och skickade i väg henne med en enkel biljett och välkomnade Hulken i stället.

Det är tur att jag har varit med förr. Att jag har gjort detta en miljard gånger och vet vad jag har att vänta mig (en lätt twist av grönt alltså) . Således köpte jag tre paket hårfärg. Två för nu och en att bättra på med om ett par dagar. Givetvis borde jag ha klippt mig innan men det var ju totalt omöjligt att finna en öppen frisörsalong idag och det var nu jag ville färga håret.

De bästa idéerna får jag ju i badet. De näst bästa får jag i sängen på natten och de tredje bästa får jag när jag städar. Idag har jag städat och självklart har jag kommit på en bra grej.

Hela tankebanan började med att jag för ett tag sedan kommenterade en väns status på FB ang. det hysteriskt roliga programmet Solsidan. Jag tycker att jag på ett helt trevlig neutralt sätt menade att det är lätt att känna igen sig i många av situationerna när man sitter med två ungar i ett villaområde. Nu råkar det väl vara så att vi ändå inte bor i GBG´s svar på Saltis, även om det är ett helt ok område, och att våra grannar inte är av de mer hysteriska slaget men ändå… Det finns vissa poänger i den där serien som jag aldrig skulle ha fattat innan jag flyttade hit och skaffade familj… Speciellt inte eftersom jag bott i lägenhet i hela mitt liv.

Nåja. Givetvis var det ju någon (inte vännen ifråga) som nappade på detta och skrev något i stil med ”Haha, snacka om att skryta!”. Och där slog denne huvudet på spiken i dagens fundering. För är det inte så, att det är lite värre att tro att man är något (och vad är definitionen av det föresten, för oftast verkar ju det ligga i betraktarens öga?) om man bor i en småstad? (vilket kommentaren hade en anknytning till) För övrigt är det ju en fantastisk slutsats denne gör kring mig som person i samma mening. (Att jag hamnat här av en slump, har typ 50 spänn på banken och inte ens äger hängrännan på huset jag bor i är inte relevant tydligen, jag skryter ju om min höga status!).

Jag har bott åtskilliga år i en riktigt liten minihåla. Sedan har jag bott i en något större minihåla samt i en småstad utöver den ”stora” staden jag nu bor i. Och jo, jag vågar nog påstå att det skicker lite mer i ögonen på folk i småstaden än vad det gör i storstadsfolkets när det går bra för andra. Vad beror det på ? Är det så enkelt som att man känner folk på ett annat sätt i en liten håla? Där har man gått i samma klass som Pettersson och Larsson när man var liten och kanske grundades allt redan där? Anonymiteten är ju en helt annan i en storstad. (Jag tyckte att det var otroligt befriande att flytta hit, att komma från allas förbannade tyckande i tid och otid.) Nej, jag vet inte. Men det är onekligen värt att grubbla över en lördagseftermiddag…

Jag kommer också att tänka på ett annat inlägg jag läste för ett tag sedan. Även om det inte är exakt samma ämne så snuddar de ändå vid varandra. Det ÄR skillnad på små- och storstad.

Fredag kväll. Status: Dödstrött.

Jag borde ta tag i Gösta men jag orkar banne mig inte göra nåt annat än att sitta här i soffan och glo på Let´s dance, ett program jag inte ens gillar (enbart snäppet bättre än handboll alltså…). A ska till farmor och farfar på måndag så jag bestämmer mig för att Gösta kan vänta tills dess.

Jag skulle kunna släpa mig till kylen, plocka ut en avokado, pluppa på några räkor och lyxa till det lite. Får fundera på om jag orkar så mycket…

Lyckades få med mig både barn och kläder på kroppen och kom mig (oss) i väg på lite fika i morse. Och som vanligt var det så trevligt så Båda barnen var på gott humör (nåja, fram tills vi skulle hem i alla fall) vilket underlättar sånna här äventyr ganska rejält…