Welcome to the Jungle

Hum. Kanske är det här man bara borde säga ”ingen nämnd och ingen glömd” och nöja sig med det? Men det är väl inte så värst spännande va? Så om jag börjar med att be om ursäkt till alla som inte nämns så kanske det är ok ändå?

När jag börjar fundera så inser jag att jag faktiskt har en hel del vänner. Och det är verkligen trevligt! Men jag kan ju inte gärna rabbla upp alla jag känner så jag begränsar listan lite.

Och vart ska jag börja? Jag är dessutom så himla trött just nu så jag får nog vara tråkig och hålla det rätt så kort. Några av er skulle jag kunna skriva en hel roman om men jag spar det till en annan gång

Ok. Då kör vi.

J: Utan dig tvärs över häcken hade jag blivit galen. Vad skulle jag ha gjort då?! Jag hade fått föda N hemma *s*  Det finns alltid tid för en kaffe och glada skratt, A får komma och leka och ingen kan shoppa som vi, haha! Vi har ett antal likadana tunikor och klänningar så det är alltid bäst att ta en titt ut genom fönstret innan man klär på sig

M: Dig träffade jag när vi började gymnasiet och så mycket roligt som har hänt sedan dess. Vi träffas inte lika ofta nu som förr (som alla dina försök att peppa mig och gå med på friskis/spinning osv. Tappra försök men jag är hopplös )och det saknar jag verkligen. Men prata i telefon kan vi när vi väl gör det. Det blir lätt ett par timmar och då måste vi prata jättefort för att hinna med allt, haha! Du är kreativ som få och jag önskar att jag hade en bråkdel av dina idéer. Du är en vän som alltid finns där och jag hoppas att det alltid kommer att vara så.

E: Dig träffade jag också på gymnasiet. Fast vi umgicks inte så mycket då. Vi var inte i samma gäng skulle man kunna säga Men så fort de tre åren var över och alla gamla vanliga konstellationer lösts upp blev det andra bullar och sedan dess har vi haft så himla många roliga (och sorgliga) stunder ihop. Många roliga minnen finns (och i dessa måste jag stoppa in vår gemensamma vän H också!) och jag hoppas att de kommer att bli ännu fler. Det bästa med dig är att man alltid kan vara sig själv. Vill man sova/läsa en bok/dricka kaffe/prata skit eller allvar är det alltid ok. det är få ställen där jag känner mig så avslappnad som hos er. Tack för det!

R: En pingla som jag träffade på HV. Jag kom tillbaka efter studieuppehållet till ny klass och hamnade vi hamnade i samma studiegrupp. R har skinn på näsan och låter ingen köra med henne men det är en god egenskap för då blir saker också gjorda! Samtidigt har hon hjärtat på rätta stället och är otroligt snäll och ställer alltid upp när det behövs.

I: Även detta är en pingla från HV (och ovan nämnda grupp. I samma grupp ingick även L och dig tycker jag också om!). Jag undrar om jag någonsin träffat en person med ett större hjärta? En varm och glad person som betyder mycket för mig.  Det har inte varit ett lätt år för dig och jag hoppas du vet att jag finns med dig i dina tankar varje dag.

A-K: Dig har jag också träffat genom skolan och tiden när vi skrev c-uppsatsen minns jag som så himla rolig. Trots att vi slet vårt hår också Men visst rodde vi det i land, och bra gjorde vi det med Många glada skratt har det blivit och det är roligt att vi fortfarande ses i bland (och nu mer våra barn ). Du är en glad och rak person som det är enkelt att umgås med och jag hoppas att det blir fler glada stunder i framtiden.

J: Dig träffade jag (eller ja, träffade är väl att ta i, men såg då kanske? *s*) samma kväll som jag träffade min sambo M när ni var på Rockbaren. Och den Rockbaren sen… Man kan inte annat än att skratta nä man tänker på det. Så många och roliga kvällar vi tillbringat där! Du är också en glad, rak, ärlig och lojal vän som jag är glad att jag har!

S: Dig träffar jag inte heller så ofta (gud vad tråkig jag är…) men det är så många himla roliga minnen. Dammsugaren, te, vykort, körsbärsvin och lastbilssånger och mycket annat! Vi borde verkligen försöka få ihop en favorit i repris på detta någon gång

Ja… det var några av er. Ni är fler som betyder mycket för mig men jag lovar att ni kommer att hyllas i senare inlägg

Jag bor i ett hus av årsmodell 2006. Det är M som har knåpat ihop det mesta på det. Ja, i alla fall allt utom ytterväggar, el- och rörjox. (Rätta mig kära du om jag har fel?). Fördelen med att man själv har byggt huset är att man vet var fusket finns, man slipper bli överraskad när man upptäcker att köksluckorna är fastsatta med tejp

Nåja. Som sagt, byggt 2006 och ser väl ut som därefter också. Ungefär som en IKEA-katalog. MEN. Finn ett fel i katalogen! Aha, just det. Dammet och stöket. Det ligger ständigt grejer överallt, dammråttorna leker förökningslekar under trappan, tvättkorgarna är alltid fulla, man hittar kaffekoppar lite varstans och trädgården ser ut som en byggarbetsplats. Trots att jag tycker att vi inte gör annat än plockar undan. Så det känns som om vårt hus skiljer sig en smula i alla fall från mängden. Färgvalet gjorde M och det får han själv stå för. Vårt hus brukar fungera som vägvisare för annat folk och det är ju praktiskt. Nu har färgen mattats av en del och förhoppningsvis orkar vi måla om åbäket nåt år.

Och visst, jag trivs bra här och idag har vi väl mötts någonstans på vägen vad gäller inredning och färg. När vi två träffades,  för ganska så exakt 8 år sen, skulle man verkligen kunna personifiera M med IKEA och mig själv med Erikshjälpen. Då bodde jag i världens (enligt mig själv) charmigaste 1:a á 25kvm. Jag hade ett kök som var stort nog för att rymma en röd klaffstol i plast, en skärbräda som bord och ett minimalt frysfack inuti kylen. Men det var smidigt, man kunde nå hela köket där inne I lägenhetens enda rum hade jag svarta gardiner med guldstjärnor, bambudrapperi mot ”köket” , en ärvd vinröd plyschsoffa, färgade ljusslingor i gardinstången, svarta sidenlakan, mängder med foton på väggarna, levande ljus i drakljusstakar, rökelse och musik på dygnet runt. En trappa ner bodde S och hon hade dammsugare (fattar ni vilken lyx!!) som jag fick äran att låna ibland. Dusch fanns på vinden och i källaren. Och den var helt ok faktiskt.

Hoho, jag kan riktigt höra vad M tänkte när han (IKEA-mannen som han var) klev in genom den dörren första gången och blev bjuden på kaffe från en minimal knallgul bryggare som med lite tur uppnådde en fisljummen bryggd Men någonstans var den där lägenheten mig själv personifierad för den jag var då (och kanske fortfarande är även om jag tappat bort så mycket av vad som var ”jag” då. Och jag har nog också blivit några år äldre ja…). Och det är verkligen inte lätt att kompromissa när man är så olika! Kanske är det också därför i aldrig blir klara med huset? Vi hinner ändra oss innan vi ens gjort klart. Köket har vi redan hunnit byta och kakla om t.ex. Men det är ju roligt att förnya sig med

Eftersom jag är ett typsikt lägenhetsbarn har jag sedan vi flyttade hit insett hur mycket som finns att göra med ett hus. Det tar aldrig någonsin slut. Och ovan som jag är måste jag medge att jag avskyr det stundtals. För vem tycker egentligen att det är roligt att olja altanen, rensa häcken, klippa gräset och allt det där? Och visst, det kan väl vara skoj nån gång eller två, men nä man väl rensat sig igenom häcken får man ju börja om från början! Men samtidigt så är det så otroligt skönt att bara kunna öppna dörren, släppa ut sina barn och känna hur gräset kittla under fötterna (ja, om man nu har klippt det d.v.s. ). Jag kan ställa ut N som nu har sovit ute varje dag de senaste tre månaderna lätt som en plätt.

Så ja, jag har det rätt så bra ändå. Även om M inte gillar svarta sidenlakan och bambudrapperi med pussmunnar på

Ett superego ämne. Fast är inte allt det här? Det är ju jag som skriver = jag som bestämmer.

Ok. En presentation alltså. Har ni tänkt på har intressant det är att lyssna på andra som ska presentera sig själva? I vilken ordning berättar de om sina roller/egenskaper/intressen o.s.v. och vad kan vi dra för slutsatser av det?

Jaja. Om mig själv nu då ja. (Det är svårt men nödvändigt att försöka sig på en sorts begränsning här eftersom alla 30 ämnena mer eller mindre handlar om mig själv. Det känns upplagt för upprepning ibland?)

Jag är född 29:e december 1982 i Vänersborg. Jag var beräknad att komma i Januari (den 2:a eller 3:e om jag inte minns fel?) men icke. December blev det. Detta har jag inget emot idag men Göta Petter vad det var dystert när man var yngre. Och jo jo, jag är tacksam för att  jag alls blev född, trist hade det väl varit annars, men nä, det blev ändå inte roligare.

Mina första sex år tillbringade jag med mamma och tre syskon i håla 1 och håla 2. Därefter flyttade jag till min pappa som bodde i håla 1.

Mitt största intresse under uppväxten var hästar. All ledig tid tillbringades helst i stallet. D.v.s. i andras stall eftersom jag inte hade någon egen häst, till min stora sorg. Många hästar har kommit och gått men vissa satte större spår än andra. Jag saknar hästarna otroligt mycket av många anledningar men kanske främst för att man alltid var just där och då i tankarna. Inget var bättre för själen än att ta en sväng i skogen, hjärnan blev totalt tom på grubblerier. Otroligt skönt. Jag hade verkligen behövt något sånt idag men tiden finns intre riktigt där just nu.

När jag var 15 lämnade jag hålan och hästarna och flyttade hemifrån. Jag blev sambo och gick musikestetiskt gymnasium i Vänersborg. Vansinnigt roligt! Några av mina bästa vänner i livet träffade jag där.

Sambolivet tog slut samma vecka som gymnasielivet. Jag skaffade en liten söt 1:a i staden (med dusch på vinden…) på 25kvm och försökte få ihop allt genom timvikariat inom barnomsorgen. Skönt nog slapp jag poolen de sista åren men jag lärde mig mycket av att ständigt komma till en ny arbetsplats och försöka sälja in sig varje dag.

En snöig kväll (1 feb) 2003 var jag på fest i GBG hos goda vänner. Jag och min vän E hamnade på Rockbaren och där träffade jag M. E fick åka hem till staden ensam (och jag har fortfarande dåligt samvete för att jag lät henne ta sig hem ensam..!) den kvällen.

2003-2005 ägnade jag åt att pendla fram och tillbaka mellan GBG och Vänersborg men sommaren 2005 flyttade jag ner för gott. Jag kom ironiskt nog in som reserv på Högskolan Väst (då HTU) som då låg i Vänersborg samma höst. I augusti insåg jag också att jag var gravid. Jag pluggade första terminen och tog sedan studieuppehåll under 2006. A föddes i mars 2006.

Jag gjorde klart min utbildning (lärare, förskola – förskoleklass) och tog examen i januari 2010. Utöver detta har jag läst 50hp fristående kurser om mobbing, genuspedagogik, barns språkutveckling, stresshantering och barnlitteratur. Jag hoppas listan kommer att fyllas på under kommande år för jag tycker att det är hur skoj som helst att plugga. Även om jag svär rätt mycket över det när jag håller på

Ett barn till har jag fått (aug 2010) och vips är jag tvåbarnsmamma. Det är seriöst eller hur?

Och vad har jag för intressen idag? Tragiskt nog har jag inte så många. Men shoppa, läsa, skriva, fotografering och prata skit (vilket ni säkert märkt) ligger högt på listan.

Så om vi sammanfattar det hela (och tänker till i vilken ordning allt ska nämnas så är jag: mig själv, mamma, sambo, lärare. Den ordningen är jag rätt nöjd med.

Jaja, eftersom jag inte är så unik som jag gärna vill ge sken av så gör jag som alla andra: en lista. Och som med allt annat (tunikor, knästrumor o.s.v) ligger jag ca ett halvår efter alla andra med detta. Men det är ju precis som vanligt. Så nu kör vi. Ett ämne om dagen i 30 dagar pratar jag givetvis om.

Men även om jag är en härmapa kan jag ju inte bara kopiera en lista rak av, nån måtta får det ju vara. Så jag har snott lite här, lite där och lagt till lite eget.

Listan:

Dag 1 – Jag

Dag 2 – Min familj

Dag 3 – Mitt hem

Dag 4 – Mina vänner

Dag 5 – Läsa

Dag 6 – Min dag

Dag 7 – Lyssna

Dag 8 – A föds

Dag 9 – N föds

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Någon jag inspireras av/min idol

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Skriva

Dag 14 – Shopping

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – En resa att minnas

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Mina ambitioner

Dag 19 – Något jag har skapat

Dag 20 – Mina goda sidor

Dag 21 – Mina dåliga sidor

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Något som får mig att skratta

Dag 30 – Ett sista ögonblick

—

Jag börjar sen. Nån gång.

Några bilder från en vintrig nyårsdag

… och som sig bör visas bilderna med förälders godkännande. Annars blir det inga barnbilder här inte.

Visst ser det ut som en härlig dag? Själv låg jag på fam.  EDE´s soffa och läste tidningar under tiden. HAHA!

Det är banne mig inte alltid lätt att bli vuxen. Man skulle kunna tycka att det borde kännas skönt att vara ansvarsfull, ha ordning och reda i sitt liv och leva som man bör. Att passa in i mallen för ”den lyckade människan” eller kanske är ”den lyckade föräldern” ett bättre uttryck när jag tänker efter.

Fast det är klart. Det är ju bara Jag och Du som lägger värderingarna i dessa begrepp när allt kommer till vägs ände. Jag har aldrig stävat efter att leva upp till någon idealbild. Varken som barn, tonåring eller vuxen. Men kanske är det först nu som jag inser att det inte går att komma undan det där. Är det först när man närmar sig 30 som man verkligen ser hur ens liv ser ut, vart man är och vart man är på väg? Det är säkerligen en helt individuell upplevelse. Kanske finns det dem som aldrig stannar upp och tänker efter. Det låter skönt (om än kanske inte så utvecklande).

Just nu känns det som att jag är mitt uppe i ett sånt där ”Här är ditt liv-ögonblick”. Någon står och slänger bilder av allt jag har och inte har på mig och skriker samtidigt ”Är det så här du ska ha det eller?!” Denna någon är inte så värst arg, men otålig. Det finns ett vägskäl och jag måste välja en väg. Det är inte så lätt som det kanske var förr. För nu står jag här. Vuxen, säger de som vet, med både mitt eget och andras liv att ta hänsyn till. Mitt eget kommer alltid att komma i andra hand, men det är inget jag sörjer över. Svårigheten är väl kanske snarare att jag äger makten att bestämma andras.

Jo jo, att jag är lite förvirrad är väl ingen nyhet men jag vet i alla fall vad det är för år. Däremot undrar jag ibland om min underbara vän E inte behöver lite ledigt (eller kanske föda barn?). Årets bästa kommentar droppades nämligen av henne när vi skålade in det nya året ”Ja, men 2012 blir nog ett bra år!” Stor nyårskyss E för att du får mig att skratta som få andra

Annars då? Nyårsafton firade vi ihop med fam. EDE vilket var mycket trevligt. Det är alltid trevligt att vara där, jag saknar dem allihop så himla mycket. I många år har jag haft ”eget rum” där under mina praktikperioder och även om det inte alltid har varit lätt att bo borta många veckor i taget har de varit guld på många sätt. Utan dem tror jag inte att jag hade orkat med alla de veckorna. Men nu är ju skolan slut sedan ett år (!) tillbaka och besöken blir inte så ofta. Men desto roligare har vi när vi ses! Det borde vara alla förunnat att ha vänner där man bara kan vara sig själv, diskutera livets lätta och svåra ämnen och själv ordna kaffe när andan faller på. Det är mycket jag saknar här nere men detta är nog bland det jag saknar mest.

Nåja. På nyårsdagen åkte vi vidare till min pappa/farmor och farfar/mormor. Det blev ju aldrig av sist så det var verkligen hög tid att pallra sig dit. Och som vanligt känner man att det är alldeles för sällan man är där. Om, om, om…

Och nu är vi hemma i vardagen igen (fast att säga att den någonsin tog paus är nog att ta i). M jobbar som vanligt (dvs inte hemma), A tycker att hon har varit ledigt på tok för länge nu men det är en vecka kvar för henne här hemma. N har hunnit bli 5 månader och har fått sin 2:a vaccination. Hon reagerade på precis samma sätt som förra gången; trött, gnällig, svullen och lite feber. En Alvedon in och vi hoppas att natten funkar även denna gång. Jag trodde nog att hon skulle ha passerat 9kg men inte riktigt. 8850g och 65.5cm blev dagens resultat.

Ja, ännu ett år är till ända. Ska vi ta en titt på vad som hänt? Visst gör vi det!

• Januari: Jag var så sjukt trött… (Jaja, det är jag jämt men de där första 16 veckorna med N var inget skojiga alls. Jag lyckades i alla fall göra klart skolan och det var ju trevligt. Kallt och snöigt var det och självklart var tågen till skolan försenade in i det sista. Köket fick sig en uppiffning också.

• Februari: Jag minns inte så mycket av den här månaden förutom att det var ännu mer snö då och att jag hetsade igenom distanskurserna för att kunna åka i väg i mars.

• Mars: Vi gjorde RUL med N, A fyllde 4 år och firade i dagarna två. Dagen efter åkte vi till Thailand. Längtar inte alls tillbaka just nu nä…

• April: Har inga minnen alls av denna månad..? Förutom att vi gjorde 3D/4D UL och fick veta att det vankades en tjej. Men visa sig ville hon icke! A fick ett nytt rum och vi plockade med oss ett utvalt gosedjur till färgaffären för att få exakt just den där färgen som önskades.

• Maj: Två resor gjordes denna månad. En till Norge för konfirmation och en till ett fantastiskt vackert bröllop. M var den inofficiella bröllopsfotografen och vi har måååånga fina bilder från denna dag.

• Juni: Det hände verkligen ingenting denna månad…. Så vansinnigt segt var vad det var. Och varmt! A och M sov i friggeboden en natt.

• Juli: En månad där första halvan var precis som vanligt. Den andra halvan blev på ett ögonblick helt overklig och såpbubblor kommer för alltid bara vara något mer än vatten och såpa. Jag hade dessutom innerst inne hoppats på att lillasyster skulle följa storasysters mönster och dyka upp denna månad men inte det nej…

• Augusti: Ja, månaden hann knappt börja innan det blev tillökning i familjen. 01.40 på BF den 2:a vaknade jag av värkar och 05.48 fick vi vår lilla N. 51cm och 4475g.

• September: Ja, hösten började skulle man väl komma säga. Det dök upp en halvfärgig mur utanför huset…

• Oktober: Man skulle kunna säga att det inte hände någonting alls denna höst, vilket är helt sant. I alla fall kom första snön den 21:e…

• November: Mer snö. Och när det väl lade sig runt mitten av månaden bestämde det sig för att stanna kvar. Vintern kom verkligen tidigt det här året! En ny tattoo för N kom på plats.

• December: Snö, snö, snö och jul.

• Summering: En examen, en resa, ett bröllop, en konfirmation, en begravning och en lillasyster. Mängder av snö. Många vänner har också fått barn eller har dem på gång nästa år.

Det har varit ett speciellt år på många sätt. Skratt och gråt, glädje och sorg. Tack alla ni som delat det med mig!

Det pågår en diskussion på Hjärnkontoret beläget i Centrum för Tänkande.

Ska det vara så här? frågar Drömmaren. Hur då menar du? svarar Realisten. Joo… Blir det liksom inte mer av livet? säger Drömmaren. Men hjälp vad du är naiv, det här är är livet. Välkommen till verkligheten! svarar Realisten och fortsätter Vad har du att klaga på föresten, du har ju allt? Drömmaren svarar: Jaa… Jo. Så kanske det är. Men det känns som om nånting saknas vet du. Realisten säger: Ja men herregud, vad är det du vill då? Drömmaren säger: Jag vet inte. Realisten: Nä, men vet du, då får du ju ta reda på det fattar du väl. Det är ju ingen annan som kan rota fram det svaret i din hjärna åt dig vet du. Eget ansvar pratar vi om här. Drömmaren suckar: Ja men det kanske inte alltid är så lätt vad man vill, vad som är meningen med livet. Realisten hånskrattar: Meningen med livet?! Du är ju mer än lovligt naiv, vilken värld lever du i egentligen? Meningen med livet är givetvis att ha tak över huvudet, mat på bordet och att kunna ge sina barn de bästa möjliga förutsättningarna att lyckas i livet. Drömmaren tänker en stund och svarar: Jo, självklart har du rätt i det. Men det är där ju bara materiella ting, egentligen? Lycka då? Kommer den automatiskt med det? Realisten suckar: Jaha, jo visst så kan man ju se det. Men vad är man utan det då? Du äger ju inte ett korvöre, hade du tänkt mata dina barn med vatten och gräs och bo under en bro eller hur tänker du nu? Och lycka borde väl rimligtvis vara resultatet av att slippa den där bron?

Diskussionen avbryts av att Optimsiten knackar på dörren och kliver in. Men hörrni, säger Optimisten, kan man inte ha både och då? Så klart kan man hitta lösningar i allt! Realisten suckar igen: Jojo, kanske det. Men då kan man ju inte sitta här som Drömmaren gör och ”inte veta vad man vill” och ”vad som är meningen med livet”. Dessutom vet ni ju vad man säger ”Gräset är inte alltid grönare på andra sidan” och vad gäller Drömmaren här så finns ju inte ens något gräs att tala om eftersom Drömmaren kommer att bo under en bro och där är det ju mest vatten och sten, hahaha! Drömmaren surnar till: Ja men vaddå då? Har du aldrig haft drömmar, velat ha ut nånting mer av livet? Realisten: Jo men självklart. Skillnaden mellan dig och mig är dock att du bara sitter där, suckar och gnäller och väntar på att lyckan ska slå ner som en blixt från klar himmel i huvudet på dig. Jag ser till att finna min lycka och ta den själv. Optimisten lägger sig i: Så, nu lugnar vi ner oss och beter oss lite vuxet här! Realisten svarar: Vuxet? HAHA! Säg det till Drömmaren i stället som fastnat i tonåren och som inte inser att medelåldern närmar sig… Drömmaren: Fy vad du är elak. Är det verkligen så svårt för dig att förstå att alla kanske inte har en färdig plan för sitt liv? Realisten svarar: Men herregud, du är ju dum på riktigt! Du är ju mitt i ditt liv! Se dig omkring och var lite tacksam för att det faktiskt finns nån som orkar med dig alls. Och med tanke på alla böcker du läser borde väl du om någon kunna skilja på fiktion och verklighet?!

Samtalet avbryts av att Centrumets chef klampar in genom dörren och delar ut skriftliga varningar till samtliga för samarbetssvårigheter.

Vissa dagar suger. Vissa värre än andra. Speciellt hårt suger de dagar då då man vevar upp sina tunga, blinda ögonlock och ser den bistra verkligheten.

Idag är en sådan dag. En dag då jag tvivlar på allt, undrar vem jag är och vart jag hamnat.

Och vet ni. Mitt i den hårt sugande dagen läser jag något fantastiskt. Något som värmer mitt hjärta. Någon som jag inte ens känner i den tunga verkligheten utan bara genom ord gör min dag så mycket bättre. Det värmer det där frusna en smula och ger mig ett visst hopp om att jag kanske ändå alltid äger mina tankar och mina egna ord. De har alltid funnits och jag hoppas att jag aldrig kommer att tappa bort dem. Ibland undrar jag om det är allt jag har och kan, men de har alltid hjälpt mig genom livet.

Så tack, du som påminner mig om att aldrig sluta använda mina tankar.

Okej, nu läste jag mitt förra inlägg och herregud vad jag låter självgod.

Det är så avslappnat på något vis. Jag var inte särskilt hysterisk med första heller men visst fanns det ju en annan tid till allt då. Jag hade så himla bra koll på när barn på ett ungefär förväntades utföra vissa saker eftersom jag hade tid att ta reda på det. Sen att A var det mest bekvämaste barnet av alla och gjorde allting sist av alla och inte alls när det förväntades är ju en annan sak

Hur som helst. Det har ju gått några år sedan sist och jag har verkligen ingen koll. Det är så skönt! Ok. Jag har väl ett hum om när de kan sitta/krypa/gå men allt där emellan är som bortblåst. Det är skoj, för varje framsteg blir verkligen som en överraskning Och även om jag inte stressade fram genom A´s utveckling kunde man ju inte låta bli att till slut höja lite på ena ögonbrynet över hur hon verkligen kunde vara så långt efter alla andra med allt. Många var också duktiga på att ge kommentarer i stil med ”men kryper hon inte än?!”

Idag är jag många erfarenheter rikare. Både av dem som jag fått av A, men också av de barn och den teoretiska grund jag fått genom min utbildning. Så N kan ta det lugnt och stilla. Det är värre med A, min ständiga försökskanin Fram till att hon var ca 1½ år tänkte jag såååå många gånger ”men herregud, hur svårt kan det vara?” Idag vet jag att det kan vara j-vligt svårt! Och jag vet också att det kommer att bli ännu värre. Och jag bävar. Jag vet också att det kommer att bli bättre på många sätt, men det är så himla lätt att sitta där och vara kaxig när man inte har den blekaste aning om vad man pratar om. Och nej, att man arbetar med barn innebär inte att man vet hur det är att ha egna.

Så, medan jag och A sliter oss fram i livet tillsammans kommer N där bak, ridandes på vågen av de misstag jag (förhoppningvis) lärt mig av och nu mer undviker. Det är väl en schysst belöning för att alltid vara den som bara ”får hänga med” ?

Jag satt och tänkte på detta med kulturkrockar här om dagen i badet (jo jo, ni skulle bara veta hur många bra idéer till uppsatser och liknande jag fått där). För gemene man innebär väl ofta begreppet kulturkrock att man associerar detta till kultur = religion och problem när dessa inte riktigt kan sammanfogas. Jag tänker emellertid på helt andra kulturkrockar.

Jag tror rätt så hårt på detta med ett sociokulturellt tänkande (lite enkelt förklarat som att vi formas, lär oss och blir de vi blir i sociala sammanhang). Och då behöver man inte slå på stort och tänka i jätteskalor utan det räcker med att titta på oss själva, hur vi formas och har formats av och i våra egna små kulturer.

Ett exempel:

En pojke växer upp i en klassisk kärnfamilj där det ingår en mamma, en pappa och tre syskon i en trevlig förort till storstaden. Pappan jobbar och sliter som sig bör och mamman tillbringar många år hemma. Pojken växer upp, formas av åsikter, normer och värderingar. Han väljer en klassisk manlig gymnasielinje och fortsätter på den vägen ut i arbetslivet. Då och då mellanlandar han åter igen i hemmet på sin väg framåt i livet.

En flicka växer upp i en något annorlunda familj i en liten ort på landet. De första åren tillbringas tillsammans med en ensamstående mamma och tre halvsyskon för att sedan fortsätta med en ensamstående pappa. Flickan växer upp, formas av åsikter, normer och värderingar. När hon är 15 flyttar hon hemifrån och återvänder inte igen på det viset. Hon går en estetisk gymnasielinje och därefter försöker hon klara sig så gott det går på praktikplatser, timvikariat och a-kassa. Efter några år går hon vidare till högskolan och tar en examen.

Och någonstans på vägen möts dessa två. Och som ett brev på posten kommer… Just det. Kulturkrockarna. Och som det kan krocka sedan! Man kan undra vem som sliter sitt hår hårdast? Båda tänker förmodligen ganska ofta ”oj, hur i hela världen kan man tänka så här?!”. Och vem är det som har rätt? Båda är ju formade av sin lilla subkultur (om man nu kan använda sig av det begreppet i den här funderingen?) och båda tycker förmodligen att deras synsätt är det rätta.

Livets pussel är väl att kunna kombinera två liv. Att ge plats för olika åsikter utan att gå för långt från sina egna värderingar. För är det inte just våra värderingar som är det mest grundläggande för vilka vi är? Åsikter och normer är förhandlingsbara, även om normerna ofta är trögare än åsikterna. Men våra värderingar är väl ändå den tyngsta byggstenen i våra identiteter. Eller?

Och självklart uppstår problemen främst när man inte kan göra ett perspektivskifte. Men vad beror det på, om man nu inte kan det? Jo, tillbax till uppväxtens formande kraft igen. Vi har alltid möjlighet att lära oss nya saker, men om man inte är öppen för detta från början kommer denna vilja aldrig att slå ner som en klar blixt från himlen.

Jaa… Detta var väl en trevlig liten reflektion så här på juldagen? Kanske återkommer jag till detta nästa gång jag har badat.

”När får man så där långa tuttar som du har?”

Hmm.

Jag älskar listor av alla sorter och när jag hittade en hos J kunde jag ju inte låta bli att låna den

Vad heter ditt barn?

A L T

N I T

-

När var du beräknad att föda?

A: 060328

N: 100802

-

Föddes barnet på utsatt datum, om inte när?

A: Nej, v.36+6 (060307)

N: Japp

-

Hur stor var barnet vid födseln?

A: 3245g/49cm/34cm

N: 4475g/51cm/37cm

-

Hur lång tid tog förlossningen?

A: 15 timmar från vattenavgång, 12 timmar från första värk, 6 timmar på förlossningen

N: 4 timmar från första värk, 25 min på förlossningen

-

Tog du någon smärtlindring?

A: Ja. 3½ timmes ihärdigt sugande på lustgasen (fick inte ha den de sista 2½ timmarna. Jäkligt taskigt.)

N: Ja. Hann ta ett par huttar av den ljuvliga gasen innan hon berövade mig det nöjet… (Jag som verkligen hade sett fram emot det!)

-

Är du tillsammans med barnets pappa?

Jodå. Än står vi ut med varandra

-

Tog ni reda på könet?

A: Ett 3D/4D-UL var inbokat i Oslo men doktorn blev sjuk så det blev inget med det

N: Japp. Nu jäklar. 3D/4D-UL här i GBG. Och den delen var väl också den enda delen hon ville visa under de 30 minutrarna…

-

Hade ni bestämt vad barnet skulle heta?

Nej, inte med någon av dem

-

Hade du en svår graviditet?

Nej, det kan jag nog inte påstå

-

Kan du tänka dig att skaffa fler barn?

Man ska väl aldrig säga aldrig, men jag tror inte det

-

Har du fått några bristningar?

Med A fick jag några pytte, ljusa 2 veckor efter förlossningen. Inga nya med N

-

Var du nervös inför förlossningen?

Nej, inte direkt. På ett eller annat sätt skulle de ju ut.

-

Hade du några cravings?

A: Spolarvätska (från Shell, viktigt). Jaja, jag drack den ju inte, men åhhhh vad det luktade gott!

N: Tyvärr, inget skoj där inte

-

Hur reagerade du/ni när du plussade?

Blir man inte alltid lite vettskrämd av det? A var halvplanerad och N var helplanerad. Blev nog mer nervös med N. Även om ingen graviditet/förlossning eller barn är det andra helt likt visste jag ju vad som väntade på ett annat sätt andra gången.

-

Hur långt gången var du när du förstod att du var gravid?

A: v.8

N: v.4 (?)

-

Hur mycket gick du upp i vikt?

A: 25kg

N: 19kg

-

Hur länge ammade du?

A: En vecka

N: Inte alls

-

Vad äter barnet helst?

A: Olika för varje dag men havregrynsgröt, pannkakor och köttbullar brukar vara säkra kort

N: Broccoli och sötpotatis

-

Vem är barnet mest lik?

A: Mig

N: A

-

Vad är det bästa med att ha barn?

Den villkorslösa kärleken som man inte kan tänka sig innan man möter den

-

Vad är det sämsta med att ha barn?

Sämsta? Tja, säg det? Att jag inte får sova till 14 på helgerna och att jag måste smygäta godis i skafferiet för att inte överföra mina dåliga ovanor på dem?

-

Är ditt barn döpt?

Nej, inte nån av dem. Det är inget för oss.

-

Hur gammal är barnet nu?

A: 4år (och 9 månader)

N: 4½ månad

-

(Alltså, jag får ingen ordning på radbytet på den här bloggen. Det blir ju inte alls bra… Måste leta efter nån sån knapp)