Welcome to the Jungle

A:

Ytterkläder:

• Skaljacka
• Fleecejacka
• Skalbyxor – (tveksamt om de som finns passar, köp nya från Lindex)
• Tunn mössa
• Tunna vantar
• Gympaskor
• Fodrad regnjacka – (förra årets passar troligtvis)
• Fodrade regnbyxor – (tveksamt om de som finns passar, köp nya från Lindex)
• Gummistövlar
• Fodrade regnvantar – (tveksamt om de som finns passar, köp nya?)
• Vintervantar – (tveksamt om de som finns passar, köp nya?)
• Vintermössa (tror jag…)
• Overall – Vi håller tummarna för att den passar i år också…
• Vinterkängor – Köp. Viking.
• Fuskpolo – Köp. H&M.

Extrakläder:

• 2 par byxor – finns troligtvis
• 2 par tröjor – finns troligtvis
• 2 par trosor – finns troligtvis
• 3 par strumpor – finns troligtvis

N:

Ytterkläder:

• Fleecejacka
• Skaloverall
• Tunn mössa
• Tunna vantar
• Gympaskor
• Fodrad regnjacka – är beställt
• Fodrade regnbyxor – är beställt
• Gummistövlar – har strl. 20 och stl.22, passar dessa tro?
• Fodrade regnvantar (tror jag… Måste kollas upp)
• Vintervantar – ? Måste kollas.
• Vintermössa
• Fuskpolo
• Overall
• Vinterkängor

Extrakläder:

• 3 par byxor
• 3 par tröjor
• 3 par strumpor

Övrigt:

• Fixa suffletten på Scootern
• Kläder att sova ute i på vintern
• Snuttefilt
• Namnnappar – beställa från MAM

–

Ok, vad har jag glömt?

Jo, jag försökte ju få tag på någon av de pedagoger som N ska ha i höst. Det visade sig ju vara lättare sagt än gjort. Som jag förstod det så var det en ”inifrån” och två ”utifrån” som ska vara på den avdelningen och givetvis hade den enda jag kunde prata med gått på semester. Inte alls så konstigt med tanke på att det var två dagar innan stängningen. Men, jag träffade däremot en av dem som ska jobba på samarbetsavdelningen och hon hade tid en liten stund. Hon trodde inte att det skulle vara några problem att skjuta fram inskolningen men kunde ju heller inte lova det till 100%. Med tanke på att de inte befinner sig på rätt plats efter semestern får vi ringa då. Hade varit smidigt att bara gå över och prata med dem, men jaja.  100 frågor har jag också. Mest praktiska sådana och eftersom jag är som jag är vill jag ha svar på dem med en gång. Men det får väl vänta då.

Så i väntan på detta uppdaterar jag barnens garderober. Men tack vare det eviga rea-letandet är vi (jag…) inte helt oförberedda. Och det är faktiskt oändligt skönt att veta att det finns både overaller, regnkläder och stövlar och slippa köpa allt det på ord. pris när det närmar sig. För oj oj vad det springer i väg till två ungar… N är väl så gott som färdig för året. A behöver vinterkängor. Jag hoppas, hoppas att overallen passar henne i år också. Det hade varit najs… A kan nog behöva vantar också. Neråt i storlekarna finns det mössor och vantar för att klä en hel förskolegrupp tror jag… (framför allt mössor…)

Om jag kanske skulle skriva en lista över detta? Jo, det är nog bäst!

Eller nej, vänta nu. För att få skatteåterbäring måste man ju ha betalat in skatt och med tanke på att jag under sex år ägnat mig åt annat så får jag ju givetvis ingen återbäring. Nej, jag pratar ju givetvis om en förskoleplats!! (Fast å andra sidan så borde det ju vara positivt om fler platser vaskades fram så att föräldrarna kunde återgå till sina jobb och betala in mer skatt? Jaja, man skattar ju på f-penning men, men ändå?. Fast nu var det ju inte meningen att detta skulle bli en diskussion kring skatten så vi låter det vara tills vidare.)

Ja, alltså. Mitt under min målfokuserade shoppingdag tillsammans med J och B, i ett smockfullt GBG till bredden fyllt av Partille Cup-spelare (ja, gud, de där idrottarna avlöser varandra under sommaren här verkar det som!), blev jag uppringd av förskoleadministrationen här ute. Och som av en händelse har tillräckligt många tackat nej till sina platser för att N ska få en! Vad var oddsen för det? Noll typ. Och vem kan fokusera på vad en människa säger i telefon när man är mitt i stan så jag missade väl ungefär 3/4 av det hon sa (inkl. namnet på avdelningen som jag ändå frågade en gång extra om…).

Och vart fick hon en plats då? Jo, på samma förskola som jag ska börja jobba på Inte på samma avdelning dock. Det var väl en himlans tur det. Och nu råkar det ju vara så att denna förskola var vårt andrahandsalternativ eftersom vi inte visste att jag skulle söka jobb där när vi sökte plats för N. Men egentligen så är det ju hur bra som helst.

Så från den 30/8 har hon alltså en plats där. Nu har det ju visat sig att utbyggnaden inte är klar ännu (thank you god att jag ska vara i den gamla delen) vilken hon ska gå i och dessa barn kommer alltså att fram till v.38 befinna sig på en annan förskola. Denna förskola är inte helt smidig att ta sig till. För N´s del skulle det innebära att hon skulle gå tre veckor där först och sedan byta till det ”riktiga” stället. Optimalt hade varit om vi hade fått skjuta fram inskolningen till v.38 och kommit direkt till rätt ställe.

Nåja. I morgon ska jag ju dit för att träffa mina blivande kollegor och jag hoppas kunna få tag i någon som ska ha N också. Detta innebär också att vi måste styra upp hur vi ska ha det med allt (f-ledigt, inskolning osv) ikväll.

Men guuuuuuuud vad gött. Vi har fått en plats! Jag tror jag måste fira detta. Kanske med en ny filt?

… blev jag klokare under Lärarförbundets chatt och eftersom Skolverket inte svarar på enskilda lärares frågor får det väl bli en spännande överraskning nästa år:

Gick det fel nånstans? Saknar jag någon gen? För hur mycket jag än älskar mina barn har jag ingen som helst ångest över att börja jobba snart. Snarare tvärtom, det ska bli skitroligt! Och jag är hur nöjd som helst med mina 100% och har ingen önskan om att jobba mindre. Inte heller har jag ångest över att N kanske bara är precis 1 år fyllda när hon börjar på förskolan och att hon kommer att få gå heltid (fast nu blir det väl inte så och därmed kan alla som betraktar mig som en skum moder med anknytningsproblem andas ut ).

Det känns som att man måste ha lite ångest över allt detta. Är det inte så?

Fick ett infall och ringde till köadministrationen för förskoleplatserna. Vårt förstahandsalternativ är det enda som egentligen är aktuellt ur kösynpunkt. Och det är ju bra, eller hur man nu ska se det… N står på plats 77. Ungefär 65 av dessa har i dagarna erbjudits plats. Så nu kan vi inte göra annat än att hoppas att en så där 12-15 st av dessa tackar nej för då finns en minimal chans att hon får en plats. Och alternativet till detta är att vi pyttsar in någon annan förskola i sökningen (inte för att vi skulle få en plats där heller visserligen) men det går ju inte av praktiska skäl. Om det vill sig illa innebär detta att hon kommer att erbjudas en plats först i augusti NÄSTA år. Jag blir matt bara av tanken. Och det finns ju några f-dagar att ta ut men det är mycket begärt att svärföräldrarna ska ställa upp i ett helt år. Det känns inget vidare att be dem om det faktiskt.

Vidare har jag försökt förstå mig på Skolverkets nysläppta regler kring legitimationen men det gjorde mig fortfarande inte klokare. Just idag känner jag att allt inom förskoleämnet står mig upp i halsen. Enda positiva grejen är att det inte var något som helst krångel att ändra A´s plats till hösten, så fr.o.m. 15/8 går hon efter vårt behov.

Här satt jag i morse och googlade efter siffror för Torslandas tillväxt och vips så kommer Torslandatidningen i brevlådan med en mycket lättsmält sammanställning på exakt detta Sammanträffande eller what?!

Dessvärre ligger artikeln inte publicerad så där lätt och smidigt men om ni är vansinnigt nyfikna (och det är ni va? ) kan ni läsa här och bläddra fram till sidan 4 *fniss* Vad som beskrivs är att te.x. antalet barn i förskoleålder (1-5 år) ökat med 50% de senaste 10 åren. Se där ja. Vi kan också se att det är ungefär lika vanligt att vara 28 år som 74 82:orna ligger verkligen i underläge skulle man kunna säga

Om det är nån gång som det hade varit extra intressant att vara student så är det under den kommande hösten. Från 1 juli gäller den nya läroplanen där förskollärares ansvar för det pedagogiska arbetet tydliggörs. Det hade varit oerhört intressant att se hur olika förskolor nu så smått måste upphäva den tysta överenskommelsen om lika ansvar och lika arbete trots olika utbildning och lön.

Det var inte bara de personliga skälen som gjorde att det dröjde ett tag innan det blev ytterligare ett barn här. När vi sökte förskoleplats till A 2007 fick vi vänta sex månader efter begärt datum innan vi fick en plats och nu står vi där igen. På sexmånadersdagen sattes lillasyster i kön och vi var väl medvetna om problematiken i denna kommun. Det går liksom inte att förlora en enda dag och hur ser utsikten inför hösten ut? Mörk, givetvis. Invånarantalet i denna stadsdel har inte minskat direkt. Det räcker med att titta ut genom fönstret så ser jag 400 nya bostäder som byggts under de senaste åren. Jag ser tyvärr inte lika många förskolor som rymmer alla de här ungarna.

Nu råkar det vara så att vi dels har f-penning kvar och dels så har vi M´s föräldrar inom ett par mils avstånd som är värda sin vikt i guld och som har erbjudit sig att ställa upp om det blir kris. Och det kommer det att bli. Men hur hade det varit om det inte hade varit så? Om vi hade varit tvungna att ta ut 7 dagar i veckan och inte haft några välvilliga släktingar som dessutom råkar vara pensionärer? Hade vi varit tvungna att singla slant om vem som skulle säga upp sig från jobbet? Skulle det bli jag, som precis fått en fast tjänst, eller skulle det bli M som trots allt drar in större kosing och dessutom har snäppet mer flexibel arbetstid? Skulle vi ha behövt fundera på om det vore bättre att sälja huset och flytta från Göteborg, trots att det är här vi båda har våra jobb?

Visst känns det en smula märkligt? Att man först, innan man ens kan reflektera över i fall fler barn är en god idé, måste ta hänsyn till ifall ungen får en förskoleplats?! Det är sorgligt. Tummen långt ner i in the big H för Göteborgs kommun.

Ni som hängt med ett tag vet att det inte är mycket i min värld som är bara är antingen svart eller vitt. Det finns ofta två sidor av samma mynt. Dock finns det några saker som jag vägrar att acceptera. Barn som far illa i förskola/skola/fritids är ett exempel. Och de är nog ett par stycken dessvärre. Det finns också bara en enda sak som är värre än själva mobbningen, utsattheten, kränkningarna eller diskrimineringen. Och det är när lärare är fullt medvetna om problematiken men väljer att blunda. Jag blir vild och galen när jag hör om sånt här och jag kan för mitt liv inte förstå hur man som lärare, med det uppdrag och den utbildning man har (även om jag i det här fallet anser att den är bristfällig eftersom många inte ens kan skilja begreppen åt och se dem), stå och se på, alternativt skylla i från sig. Eller än värre, att mena att man får skylla sig själv eftersom man är lite märklig/udda/konstig… SKÄMS PÅ ER!

Jag vänder mig emot ett behavioristiskt synsätt där orsaken alltid går att finnas hos den enskilda individen, d.v.s. hos mobbaren själv. Ett målande exempel på detta är Jan Guillos bok Ondskan som jag tror att en del av er är bekanta med (om inte annat kanske ni har sett filmen). Och om man i det här fallet bortser från ytterliga samhälleliga faktorer som påverkar händelserna på internatskolan så kvarstår frågan: sker mobbningen (eller kamratuppfostran som den där kallas) enbart på grund av de individuella personernas egenskaper eller står hela skolsystemet och ser på, d.v.s. är en lika bidragande faktor till problemen? Nu är ju inte denna berättelse purfärsk och en hel del har förändrats sedan dess, men grundidéerna finns fortfarande kvar och jag är övertygad om att det finns långt många fler orsaker till att mobbning förekommer än de som går att finna hos enskilda individer med trasig uppväxt.

Så alla föräldrar till utsatta barn; försök orka lite till och försök att sätta er in i de lagar förskolan/skolan/fritids råder under och vilka skyldigheter de har. Det är banne mig inte lätt, men be om hjälp från annat håll i så fall!

Och alla lärare, oavsett vilken inriktning ni har; reflektera en stund över ert uppdrag. Det är inte bara en teoretisk kunskapsbas vi ska ge ungarna och skulle du verkligen kunna leva med att ett barn vill ta sitt liv för att du väljer att blunda?

Det chattas på lärarförbundet.se om förskolans nya reformer. Fortfarande är det inte utrett om hur Skolverket kommer att definiera ”ett år” (ett års heltidsarbete före 1/7 2012 är det som gäller), blir det ett kalenderår eller ett läsår också i förskolan? Ingen vet.  Har jag maximal otur kommer jag att behöva göra ett provår för att få min legitimation först 2013. För att det saknas en futtig månad. En månad jag inte kan göra något åt då det är minimal chans att bli anställd under semesterstängningen liksom… Det vore sorgligt. Nåja, det återstår att se vad som sker om detta.

–

Update: Samtidigt läser jag på skolverket.se att detta gäller de som får ut sitt examensbevis efter 1 juli 2011 (när fick jag mitt? nov 2010?).

Lite klarhet, BITTE!

I bland hör jag ”Nä, vi säger inte förskola, det är ett så svårt ord för barnet att säga. Det är lättare att säga dagis!” Okidoki. Innebär detta att samtliga tungvrickarord så som t.ex. helikopter och paraply (vilka inte sällan ställer till problem för de små liven) regelrätt undviks tills barnet början grundskolan vid 7 år?

Etta annat argument är ”Nä, vi säger inte förskola. Det låter så hårt. Dagis låter gulligare!” Okidoki. Mig veterligen står det ingenstans i förskolans läroplan att förskolans främsta uppdrag är att vara gullig. Men visa mig gärna den delen om jag missat den så ska jag med glädje ta mig en ordentlig funderare över begreppet.

Och mer energi än så här tänker jag inte lägga på denna fråga idag! Trevlig helg på er gott folk!

Sprang av en slump på en bok i går på biblioteket som visade sig vara kalas Proppfull med tips och idéer för att utveckla en jämställd verksamhet. Kööööööööp!!

Under de tre år som A gick heltid på förskolan var jag skitpetig med att allt alltid skulle finnas där. Från minsta lilla extrastrumpa, till stövlar och mössor (och självklart tydligt namnat!). Gjorde jag detta i hopp om att få en stämpel som ”den optimala förskoleföräldern”? Nej, inte alls, utan för att jag vet hur krångligt allt blir när det aldrig finns rätt kläder till ungarna.

Men sedan hände nåt. N föddes och A gick ner till 15 timmar. Och nu är klädkatastrofen ett faktum. För hur mycket jag än försöker ha koll på allt blir det banne mig omöjligt när man släpar allt fram och tillbaka varje dag (tis-tors). Och varför gör jag det då? Jo, för att barnen är ute när jag lämnar A och det är väldigt mycket smidigare att låta henne ta på sig här hemma i stället för på förskolan då jag måste släpa in klumpen N på ena armen genom dörrar och grindar, knö med 24 andra ungar som ska ut och där A har ”facket” längst in i hörnet.

Så nu längtar vi alla till hösten, av olika anledningar, när det blir lite mer ordning och reda.

Ja, det är så det känns ibland. Oftast tycker jag att det gynnar mig, att kunna se saker ur två perspektiv, men ibland blir det problem. Som förälder har jag har svårt att engagera mig i diskussioner om i fall det ska vara äpplen eller päron till mellanmål och jag tycker att det är sorgligt hur debatten ibland förs. Jag vet hur tidspressen ser ut, hur pappershögarna växer, hur budgetar stramas åt, hur resurserna och tiden med barnen krymper. Det är dystert att gång på gång få höra hur pedagoger beskylls för en verklighet de inte kan göra så mycket åt. För sådan är verkligheten ibland. Aldrig, eller sällan, är det pedagogernas röster som hörs i debatten. Dessa röster är märkligt nog inte så mycket värda verkar det som och i stället får de agera klagomur för en organisation där besluten fattas långt över deras huvuden.

Borde jag ha satsat på ett annat yrke? Ett yrke jag inte själv utvärderar med mina föräldraglasögon? Eller kanske tvärt om. Borde jag ha valt en omsorgsform till mina barn där jag själv inte är verksam?