Welcome to the Jungle

23:45 – Inser att det inte kommer att skrivas några fler kloka ord den kvällen och stänger av datorn.

00:00 – Lägger mig i sängen och läser

ca 00.30 – Slocknar som en klubbad

02.45 – A kommer in, har ont i magen. Skriker och ylar. Jag jagar runt i huset efter Alvedon och hon lugnar ner sig. Självklart vaknar N, pigg och glad…

03.30 – A har somnat. N är på väg att göra det samma. Jag ligger som i ett skruvstäd mellan två sparkande ungar. Kommer på jättebra idéer till tentan (som jag glömmer bort eftersom jag inte orkar hämta penna och skriva ner dem). Försöker planera A´s kalas och inköpslistan till Ullared.

ca 04.15 – Somnar

06.30 – Vaknar av att A snurrar runt.

06.30 – 08.30 – Gör allt för tt försöka ignorera resten av familjen men misslyckas och får till slut släpa mig upp. Allt är precis som vanligt alltså.

–

Ikväll ägnar vi oss åt detta:

Mat, dryck, mingel och show. Samma som förra året (fast den här gången tänker jag ta igen både ätande och drickande med råge). Blir säkert trevligt, bara jag orkar hålla upp ögonlocken. Barnen passas av farmor och farfar.

N har en ny grej för sig. Jag fattar ingenting. Är det ett nytt Friskis-moment?

Morotsfisk och potatis. Samt snor. (”Fast lika glad  för det är jag…”)

Det finns vissa saker i föräldralivet som tar emot lite extra. Skölja nerkräkta madrasser mitt i natten för att man glömt madrasskyddet när vinterkräksjukan härjar är en grej. Att behöva erkänna för stora barnet att man själv hade fel och hon rätt är en annan

Sen finns det de där tillfällena som man känner något i stil med: ”men det var då själva f-n också!” En sådan situation uppstod i morse. N är ju som sagt i en fas just nu… På det har hon en redig förkylning. Snoret rinner i samma takt som dregglet och det vore en underdrift att säga att hon sover dåligt just nu (men vi är ganska nöjda över att skruttvagen inte har plant liggläge, perfekt för trånga luftvägar på dagtid).

Så när bestämmer sig barnet för att sova? Jo, givetvis på morgonen. Och det är just då det inte känns som någon höjdare att behöva slita upp barnet, stoppa ner henne i en overall och gå till förskolan. Jag ringde till och med M (som jobbar i krokarna idag) och frågade om han kunde tänka sig att komma hem och passa det sovande barnet…

Nåja, problemet löste sig självt av att hon vaknade 8.30. Så hann vi med både ny blöja och frukost innan vi gick.

Själv känner jag mig som en trött sill. Inte så mycket för att vi har en fas här (herregud, om man är snabb ner i sängen på kvällen får man välja sida och då tar man ju givetvis den längst bort!) utan för att jag nog delar N´s baciller. Det är sånna här dagar man är lite extra tacksam för de där 15 timmarna man har på förskolan…

Idag är dagsplanerna få. Det är en sån där dag då man bara skulle vilja ligga i soffan från 9-21 och äntligen titta igenom hela Sex and the city-boxen som jag fick julen 2009 men ännu inte hunnit se. Ja, ni fattar ju…

Men men, barnen låter sig icke mutas till det. Det vanliga hålligånget pågår.

A bygger ett arbetsrum och N jobbar sig framåt…

Men! Jag ska klippa mig i em/kväll och det ska bli helt ljuvligt skönt! Nu ska vi se… Hmm. Två år sedan är det nog sedan sist

Ah, detta var klurigare än jag kunnat ana. Jag är så van vid att ha hela dagar att disponera. Nu ägnar jag dagarna åt konflikthantering, underhållning och tvätt samtidigt som jag läser om (och försöker förstå) feminsimens historia, genuskontrakt och de normer vi så snällt inordnar oss under på kvällarna.

Behöver jag säga att det är kortslutning i hjärnan på fler sätt än ett just nu?

Stopp lite nu va. Exakt när gick jag från att vara den som himlade med ögonen åt de vuxnas hopplösa oförmåga att hänga med, till att vara den det himlas med ögonen åt?!

Hela familjen är inknölad i bilen och vi är på väg till M´s mormor (den näst häftigaste tanten i världen, efter min egen mormor då ). Som vanligt är radion inställd på Bandit (finns det fler kanaler?) och A säger (som så många andra gånger): ”Pappa, höj!! Den här är bra, den gillar jag!” Jag tittar på henne och frågar om hon verkligen tycker att låten är bra, vilket den ju i och för sig låter som att vara, och frågar samtidigt M om vilka det är som spelar den. M fnissar för sig själv och frågar om jag verkligen inte vet, det är ju Hardcore Superstar… Herregud. Jag är SÅ gammal. (Och enda försvaret M har, som är 10 år äldre än mig, är att han hör på radion varje dag till och från jobbet…)

Jag har verkligen ingen koll längre och det är såååå tragiskt när A himlar med ögonen och säger: ”Aaaaaaaa, men mammaaaaaaaaaaaa!! Du fattar ju ingenting!”

Hjälp.

Har varit på BVC idag. 9.5kg (på ett ungefär) vägde barnet in sig på. Det här med att mäta gick inget vidare (samarbetssvårigheter från bebisens sida) så hon fick snällt nöja sig med förra månadens siffror. Det tänkte jag ju inte alls nöja mig med så vi har utövat diverse mätövningar här och kunde till slut konstatera att hon är typ 69cm

Annars tar vi det lite halvlugnt. Jag, A och N hänger i soffan och har fredagsmys med popcorn och saft. M målar arbetsrummet.

Annars? N har definitivt en fas (under nätterna i alla fall). OMG, jag är helt mosad i hjärnan.

Ja, jösses Amalia. Ett halvår har gått. Det har vi firat med att söka förskoleplats. Skönt att ha det gjort. Inte har jag nån ångest heller.

A och N, 6 månader

Hämtar A på fsk och frågar om det var bra med mockasiner nu då. Hon muttrar surt tillbax ”Ingen annan hade mockasiner, dom hade tagit hem dom!”

Men vad faaaan…!

Tydligen hade hon varit rätt nöjd över dem under dagen ändå.

Ibland får man sig en tankeställare. Jag brukar ju babbla på om vikten av att våga vara sig själv, om att jag önskar att mina barn blir sjävständiga och vågar tro och lita på sig själva.

Och visst är det viktigt, men ibland får man nog hejda sig själv lite och inse att en del av processen i att hitta och bli sig själv ibland handlar om att faktiskt vara precis som alla andra för ett tag.

A har haft en hang-up på mockasiner länge, säkert i två år. Själv tycker jag att mockasiner är bland det fulaste som finns och har därför inte köpt några. Men här om dagen var vi på Lindex och A travade som alla andra gånger iväg och hittade ett par som hon kom med. Jag muttrade som vanligt någon lam ursäkt och bad henne hänga tillbaka dem. Men då tittade hon på mig, så där som bara hon kan göra och sa ”Men mamma, alla andra har ju sånna..!” Och jag blev helt ledsen i hela hjärtat. För någonstans kände jag hur det känns, att vara fem år och önska att man får det där som alla andra utom man själv har… Sen kände jag visserligen på samma gång ”Men herregud, har det redan börjat?!”

Vi åkte från Lindex utan mockasiner den dagen men idag när hon ändå var med M till jobbet bad jag honom köra förbi Lindex och låta henne välja ett par. Och gissa om det var en stolt och glad nästanfemåring som kom hem med sin påse! Det finns många andra tillfällen kvar att öva på det där med att vara unik.

(bild från lindex.se)

Egentligen skulle jag ju ta tag i böckerna nu när jag lagt ut N i vagnen men jag fastnade i en tanke. Har ni tänkt på hur föränderligt livet är? Ja, det är klart att ni har det…

Ibland har man alla möjligheter i världen att förändra sin livssituation på ett ögonblick men lika ofta står man handfallen och kan bara se på medan livet förändrar sig självt. Är det inte både skrämmande och hur häftigt som helst?

… skulle man kunna säga och sällan har vi väl tolkat det uttrycket mer bokstavligt än nu. Det finns tillfällen då jag tackar min lyckliga stjärna över att vi är två föräldrar i det här huset. När barnen har mag-/kräksjuka är ett. Sedan finns det de tillfällena jag svär över att den andre har åkt till jobbet och lämnar mig själv med eländet.

Igår natt fick vi byta täcke i den lilla sängen och pyjamas på barnet, vädra och starta tvättmaskinen kl.04.30 (thank you God att jag jag bor i hus med egen tvättmaskin…). Idag hann the dad åka till jobbet (och ta A med) innan N bestämde sig för att slita upp sin morsa ur sängen, 06.30. Denna gång fick bäddmadrass, lakan, snuttefilt och pyjamas åka in i maskinen. Barnet sanerades och stoppades så småningom ner i sin nybäddade säng för att sova en stund till. Och det är vid de här situationerna, när man har två händer för lite, som det hade varit skönt med ett extra par. Men det är onekligen värre när båda barnen håller på så egentligen ska jag inte klaga…

Lagom till att frukosten var uppäten kl.9.30 vankades nästa omgång. Så nu ligger tvätten på kö i tvättsugan.

Mellan tvättningarna och blöjbytena idag ska jag försöka ge mig på lite läsning. Det var verkligen längesen jag hade en heldag på det här viset (utan A som tar all uppmärksamhet) så jag har inget val egentligen.