Fantasi eller verklighet?
Igår em var var A och lekte en stund hos W. På väg hem tittade hon upp mot himlen och snön som föll i mörkret. Hon vände sig mot mig och tittade på mig så där fundersamt, men glatt, och sa Mamma, jag tror att det är alla i himlen, alla änglarna och A, som kastar snöboll och har roligt när det snöar så här. Då blir det så här stökigt här nere när snön ramlar ner. Mitt älskade, kloka och underbara lilla hjärta… Det var så fint och självklart på något vis så jag kunde inte hejda de små tårarna i ögonvrån.
Jag tror inte att det är lätt alla gånger att vara barn, men det finns en sorts självklarhet i deras tänkande som jag önskar att vi kunde få behålla när vi blir vuxna. Gränsen mellan fantasi och verklighet blir flytande och allt är möjligt. Tänk om vi inte alltid hindrades av vårt rationella tänkande, utan om vi lite oftare kunde se livet (och kanske döden med för den delen) ur ett barnperspektiv. Vore det inte underbart?
Och se så fint de har gjort åt oss, jag tror visst att det gick livat till där uppe i natt 
