Welcome to the Jungle

Jag har ingen lust att gnälla eller beklaga mig för jag har min familj, mina barn och mat på bordet (eller ja, i kylskåpet i alla fall…) Men jag är så otroligt trött. Jag vet inte vad det beror på, men det är som att någon bara har dragit ur proppen. Jag känner mig som en urvriden disktrasa. Inte sjuk eller dålig på ett sånt sätt utan bara… så otroligt trött.

M sliter typ dygnet runt med sina papper för att de ska bli klara. Jag förstår honom, det är ett måste. Men det hade varit skönt om det bara hade varit klart NU.

Sen 2006 har vi firat jul hemma. Det har sina fördelar, absolut. Vi slipper packa in barn, julklappar och all annan packning för att åka land och rike runt. Vi slipper bjäbba om var vi ska vara på vilken dag. Men samtidigt som det är underbart skönt innebär detockså att det är jag som står för julen för alla andra. Och visst, jag skulle kunna skita i det. Men vad är det för ge-upp-fasoner? Jag vill ju ge mina barn de jularna jag själv hade.

Men det är också det jag saknar. Jag hör och läser överallt om folk och vänner som åker runt till familj och släkt och jag blir verkligen avundsjuk på alla som har sina nära och kära nära. Jag vill också ta med min barn för att lussa för allas vår mormor t.ex. Eller ta en fika hos min farmor och farfar, träffa pappa oftare och alla andra med för den delen.

Det är mitt eget val att bo här och som sagt. Jag har det bra. Men bara för det så måste jag väl ändå få sakna det jag inte har? Jag känner ingen vidare julstress eller julångest. Bara lite gammal trött julsaknad.

… Å se där ja. Så brände jag kolan med. Underbart.