Welcome to the Jungle

Jag älskar listor av alla sorter och när jag hittade en hos J kunde jag ju inte låta bli att låna den

Vad heter ditt barn?

A L T

N I T

-

När var du beräknad att föda?

A: 060328

N: 100802

-

Föddes barnet på utsatt datum, om inte när?

A: Nej, v.36+6 (060307)

N: Japp

-

Hur stor var barnet vid födseln?

A: 3245g/49cm/34cm

N: 4475g/51cm/37cm

-

Hur lång tid tog förlossningen?

A: 15 timmar från vattenavgång, 12 timmar från första värk, 6 timmar på förlossningen

N: 4 timmar från första värk, 25 min på förlossningen

-

Tog du någon smärtlindring?

A: Ja. 3½ timmes ihärdigt sugande på lustgasen (fick inte ha den de sista 2½ timmarna. Jäkligt taskigt.)

N: Ja. Hann ta ett par huttar av den ljuvliga gasen innan hon berövade mig det nöjet… (Jag som verkligen hade sett fram emot det!)

-

Är du tillsammans med barnets pappa?

Jodå. Än står vi ut med varandra

-

Tog ni reda på könet?

A: Ett 3D/4D-UL var inbokat i Oslo men doktorn blev sjuk så det blev inget med det

N: Japp. Nu jäklar. 3D/4D-UL här i GBG. Och den delen var väl också den enda delen hon ville visa under de 30 minutrarna…

-

Hade ni bestämt vad barnet skulle heta?

Nej, inte med någon av dem

-

Hade du en svår graviditet?

Nej, det kan jag nog inte påstå

-

Kan du tänka dig att skaffa fler barn?

Man ska väl aldrig säga aldrig, men jag tror inte det

-

Har du fått några bristningar?

Med A fick jag några pytte, ljusa 2 veckor efter förlossningen. Inga nya med N

-

Var du nervös inför förlossningen?

Nej, inte direkt. På ett eller annat sätt skulle de ju ut.

-

Hade du några cravings?

A: Spolarvätska (från Shell, viktigt). Jaja, jag drack den ju inte, men åhhhh vad det luktade gott!

N: Tyvärr, inget skoj där inte

-

Hur reagerade du/ni när du plussade?

Blir man inte alltid lite vettskrämd av det? A var halvplanerad och N var helplanerad. Blev nog mer nervös med N. Även om ingen graviditet/förlossning eller barn är det andra helt likt visste jag ju vad som väntade på ett annat sätt andra gången.

-

Hur långt gången var du när du förstod att du var gravid?

A: v.8

N: v.4 (?)

-

Hur mycket gick du upp i vikt?

A: 25kg

N: 19kg

-

Hur länge ammade du?

A: En vecka

N: Inte alls

-

Vad äter barnet helst?

A: Olika för varje dag men havregrynsgröt, pannkakor och köttbullar brukar vara säkra kort

N: Broccoli och sötpotatis

-

Vem är barnet mest lik?

A: Mig

N: A

-

Vad är det bästa med att ha barn?

Den villkorslösa kärleken som man inte kan tänka sig innan man möter den

-

Vad är det sämsta med att ha barn?

Sämsta? Tja, säg det? Att jag inte får sova till 14 på helgerna och att jag måste smygäta godis i skafferiet för att inte överföra mina dåliga ovanor på dem?

-

Är ditt barn döpt?

Nej, inte nån av dem. Det är inget för oss.

-

Hur gammal är barnet nu?

A: 4år (och 9 månader)

N: 4½ månad

-

(Alltså, jag får ingen ordning på radbytet på den här bloggen. Det blir ju inte alls bra… Måste leta efter nån sån knapp)

Det är inte alltid så lätt att leva som man lär… Vad som är enkelt är dock att sätta sig på sina höga hästar och mena att ”så skulle jag aaaaaldrig göra”. Ofta uttalar man dessa ord om sammanhang eller situationer som man aldrig upplevt eller ställts inför. Det är inte alltid så lätt, eller särskilt roligt när ens höga tankar och ideologiska teorier krockar med den bistra verkligheten. För det gör de alltid till slut.

Ibland känns det som att jag älskar att hata det där jobbet vars arbetsvecka snittar på 70 timmar.  Jag vet inte hur många gånger jag önskat att det där företaget hade tillhört någon annan så att ord som semester, obekväm arbetstid, övertidsersättning och 4o-timmars arbetsvecka vore lika vanliga som fredagsfika. Och hur skönt hade det inte varit om man kunde ge blanka F i hur det går med planeringen för att man är sjuk, till skillnad från nu då allt hopas på hög och där det inte är någon mening med att alls vara sjuk för att det är 20 dagars karenstid.

Jag blir så trött ibland på att förvandlas till en bitter gnällkärring. Men kanske är det bra? Kanske är det just mina vackra drömmar, som jag försöker skapa en verklighet av, som gör att jag blir en surkärring. Jag försöker intala mig själv att det hade varit långt värre om jag inte hade blivit det. Tänk om jag hade accepterat, om jag hade tyckt att det var helt okej, om jag ville ha det så hela livet och inte brydde mig mer *ryser*

Men det var ju detta med verkligheten också. Det är lätt att måla in sig i ett hörn, svära och vara förbannad och bara se det negativa. Att känna som om man hamnat i fällan. Men det är ju faktiskt inte bara så. Det är ändå p.g.a. dessa ( i detta sammanhang, något bisarra känns det som) ”fria” tiderna som möjliggjort att jag kunnat plugga på annan ort under mina år, bo borta veckovis under praktiken och kunnat göra det jag verkligen velat. Det är dessa tider som gör att vi kan ha våra barn på den förskola vi vill ha och som senare kommer att möjliggöra mina arbetstider.

Man får göra så gott det går, ge och ta och inse att allt inte behöver vara för evigt. Ibland får man nog ställa in sina höga hästar i stallet för ett tag och sätta sig på de något mindre ponnyerna. Däremot ska man se till att plocka fram de där högre djuren så fort det bara går, och livet tillåter (kräver?) det,  för annars är nog risken betydligt större att man sitter fast i den där fällan för evigt.